Pandemi och idioti

Jag, och säkert många med mig, är så förbannat trött på det här med Corona. Jag vill bara att allt ska vara som vanligt igen där man kan ha marknader, konserter osv. Jag vill inte vara konstant orolig för att mina föräldrar, som är i riskgruppen, ska få skiten. Jag vill kunna krama min mamma och pappa utan att vara rädd att jag obemärkt vandrar omkring med skiten och kanske gör dom sjuka.  Jag vill kunna bjuda hit hela familjen på middag inomhus utan att vara rädd för att någon av gästerna går här ifrån med ett virus som en oönskad liten efterrätt.
Jag försöker leva på som vanligt. Eller iallafall någorlunda. Men visst använder jag kanske huvudet lite extra när jag är ute. Jag har sett att en del går all in och har både gummihandskar och munskydd när dom är i en affär. Men jag nöjer mig med bara sunt förnuft. Inte slicka mig på fingrarna, inte peta mig i ansiktet, hålla avstånd, hosta i armvecket osv, osv. Jag personligen är inte jätte rädd för att få skiten. (Ont krut förgås ju inte så lätt.) Men jag är rädd att mina nära och kära ska få det.
Det där med att hosta har blivit lite som ett ticks för mig. Det är precis som om jag måste hosta så fort jag kommer in i en affär. Bara för att jag inte ska liksom.

Förr hostade man för att dölja en fis. Numera fiser man för att dölja en hostning.


Men som sagt, en del använder alltså både handskar och munskydd. Och det är väl inget fel i det. MEN….. Så för ett tag sedan när jag faktiskt var i Ullared (trots att en del idiot förklarar  folk som åker dit) så såg jag en liten familj där både mamman och pappan gick omkring med munskydd. Bättre att ta det säkra före det osäkra antar jag. MEN….. I vagnen hade som ett helt oskyddat litet barn!?!? Hur tänkte dom där? Dom skyddade sig själva men inte barnet? Trodde dom på riktigt att Corona bara ger sig på vuxna? Eller kändes det kanske inte så viktigt att skydda barnet? Tanken slog aldrig dom att även om dom inte blev smittade i affären så asade dom ev. med smittan hem iallafall och får den senare hemma i tv-soffan av sitt eget barn.

Höst pynt och vägg rivning

Ja jag är, som ni säkert märkt, inne i en sådan där dålig blogg period. Inläggen kommer verkligen glest. Jag har haft så mycket annat som tagit upp min tid och mina tankar. Och som alltid är det bloggen som blir ”lidande”Hösten är på gång och jag kände ett starkt behov av att ”höst pynta”.Allt började med att jag ”råkade” köpa nya kuddar till soffan i Ullared för ett tag sedan. Och till det så behövdes det ju nya gardiner som jag oxå ”råkade” köpa. Men när jag satte upp dom så passade som inte alls ihop med sakerna jag hade i fönstret. Så då blev jag ju ”tvungen” att ändra om där oxå. (Suck!!! Varför blir allt jag gör till stora projekt??)

Några loppis fynd senare så var jag nöjd. 😊

När jag väl hade börjat ”pynta” så kunde jag inte riktigt sluta. 🙈Så jag ”pyntade” lite utanför ytterdörren också. Robban skulle köra till tippen med en massa skit från ”fabriken” och i sista sekunden lyckades jag rädda livet på en stackars gammal skabbig låda och så gjorde jag det lite ”höst fint”


Jag blev faktiskt ganska så nöjd. Men kände mig ändå inte helt tillfredsställd. (Jag behöver nog nya renoverings projekt i huset 😜) Så vad gör man då när man inte hittar fler ställen att ”höst pynta” på? Man packar helt enkelt in de saker man har i bilen och kör hem till mamma och pappa och fortsätter där. 😉

Så har jag alltid gjort med mina projekt. När möjligheterna här hemma tar slut så fortsätter jag hos mamma och pappa. När jag, för några år sedan, var fullkomligt beroende av att aluminium tejpa allt jag ägde och hade. Men sen liksom inte kunde ha mer hemma så körde jag hem till mamma och pappa och fortsatte där. 😂

Nu när jag inte har mer att renovera här hemma så kanske jag skulle fortsätta med även det hemma hos mamma och pappa 🤔 Jag tror minsann att jag ska köra dit i morgon och riva en vägg eller två 😜

Mobilkrach och osäkerhet

Jag hatar när mobiltelefoner går sönder. Vilket jag i och för sig förmodar att alla gör. Det blir så väldigt jobbigt och i samma sekund som man inser att telefonen är trasig så bara vet man att det kommer att försvinna pengar från kontot. 😩

Under åren så har det gått åt en del mobiler i denna familjen. Mobiler som blivit utslitna och gett upp på grund av ålder eller (det allra vanligaste) skärmar som spruckit och behövts bytas ut. Den i familjen som dock aldrig har förstört en mobil är Robban. Eller nja, det är kanske inte helt sant. Under våra snart 23år tillsammans så har han faktiskt förstört en mobil EN gång. Det var när han, under en blöt och vinglig utekväll, trillade och knäckte antennen på sin gamla Ericsson.

Hade han inte gjort det så hade han troligtvis haft kvar den telefonen än idag. 😉

Att han på sina ”smartphones” har varit förskonad från spräckt skärm osv. är för att han alltid har haft ett värsting skal som nästan gjort att man kan köra över telefonen med en ångvält utan att den skulle få en enda skråma. MEN….. har man oturen att tappa den riktigt, riktigt fel så kan inte ens det skalet rädda telefonen. För ett tag sedan så la Robban sin telefon uppe på taket på sin transporter medans han lastade i eller ur någonting. Då gled telefonen ner och skärmen slog rakt i dragkroken och skadan var ett oundvikligt faktum.

(På skalet ser man med allra största tydlighet att Robban är målare och att han använder sin telefon på jobbet. Man kan ju utan svårighet föreställa sig hur telefonen skulle se ut utan det där skalet 😂) Robban är ju knappast den första i världshistorien som har krossat sin skärm. Men för honom var det första gången och han var alldeles förtvivlad. Han låg i fosterställning och grät av sorg…. Eller riktigt så illa var det kanske inte. Men han visade upp och berättade om och om igen för alla som orkade lyssna att han tagit sönder sin telefon. Hos alla sökte han tröst och sympati.

Olyckan inträffade självklart på dagen 2 månader efter att hans gratis försäkring hade gått ut. 🙄 Hade han bara haft den försäkringen kvar så hade han fått en ”låne mobil” tills hans var fixad. Men nu var det ju bara till att kontakta hemförsäkringen och gråtande berätta om händelsen. Och den tillfälliga telefonen får man ordna själv. Och eftersom vi, av förklarliga skäl, inte har speciellt många mobiler liggande på lager så fick han ta den enda vi hade. Det är dock inte en iPhone och Robban, som själv är medveten om hur oteknisk han är, kände en viss oro inför den ”nya” telefonen. Jag har fixat den så att han har alla sina kontakter och appar som är viktiga och har försökt ”peppa” honom med att han måste tro på sig själv. Han kommer att klara av den ”nya” telefonen. (även om jag inte helt tror på det jag själv står och säger) Att vinka av Robban när han åkte till jobbet idag var lite som att lämna sin 7åring på sin första skoldagen. Och med darrande röst sa han ”Bli inte arg på mig om jag inte skickar sms till dig idag. Jag kanske inte kan” (som om jag brukar bli arg om han inte skickar sms 😂)

Knappt hade han kommit fram till jobbet innan han ringde mig. Det var bara för att kolla så att det fungerade sa han. Mmmm….eller snarare för att kolla om han kunde.

I morse hängde jag på låset till byns Ica för att posta telefonen. Den ska nu skickas in till ”GIAB” där dom ska avgöra om den ska lagas, bytas ut eller ersättas. Och håller dom vad dom lovar så ska det ta max 1 vecka. Snälla gode gud (eller snarare GIAB) låt det gå fort så att Robban kan känna dig lugn och trygg igen.

Robban jag förstår att du har det jobbigt just nu. Men jag finns här för dig och du måste tro på dig själv. Du kommer ta dig igenom det här ❤️

Och kanske lär du dig något av det här. Som tex att SLUTA LÄGGA SAKER PÅ BILTAKET!!!! (Denna gången körde du ju dock inte iväg med telefonen på taket)

Svanhopp och skohylla

Jag förstår inte vad det är som gör att män har så oerhört svårt att använda en skohylla. Eller är det bara i mitt hem som skohyllan inte fungerar? Är det kanske självaste skohyllan det är fel på? Eller är det bara jag som tycker att det är både prydligare och mer praktiskt att ställa skorna i en samlad liten trupp på en skohylla istället för att ha dom stående precis framför dörren så att man nästan behöver göra ett stavhopp för att ta sig in i huset? (Är det det som kallas vardagsmorgon?)

Häromdagen kom Jejje på besök. På vägen hit gav han sin lillebror skjuts. Dom kom hem, steg ur skorna på precis samma sätt och gjorde på så sätt en liten hinderbana i hallen innan dom traskade in i huset.

Är dom syskon tro?? 🤔

Igår fick jag göra ett litet svanhopp genom hallen för att ta mig förbi dom skor som far och son (Robban och Liam) placerat mitt i gångstråket.

Jag kan inte för mitt liv förstå varför det är så fruktansvärt svårt att bara lyfta upp dom på en stackars liten skohylla. Jag har påpekat för Robban att han är fullkomligt värdelös på att ställa upp sina skor. Men han fräser bara surt tillbaka att jag minsann inte heller alltid sätter upp mina skor. Och det ska jag väl absolut erkänna att det händer att jag inte ställer upp mina skor. Men det är oftast när jag bara ska gå in och hämta något och sedan genast ska gå ut igen. Men 9 av 10 gånger så ställer jag upp dom. Det är lika många gånger som Robban inte ställer upp dom. Jag har tom erbjudit honom en liten lektion i hur man ställer dom hyllan men han har tackat nej till mitt erbjudande.

Igår, efter att jag gjort mitt graciösa hopp över skorna, så upptäckte Robban hindret och flyttade undan skorna 🙄

Älskling, övning ger färdighet. Du var ju såååå nära. Någon centimeter till så hade du fått upp dom PÅ skohyllan.

Förvirrad tant och skräckslagna barn.

Det har inte blivit något bloggande på ett tag. Jag har haft så mycket annat att fokusera på att det liksom inte har blivit av.

Men så idag gjorde jag något som är lite svårt att låta bli att blogga om. Även om jag egentligen, av ren självrespekt, bara borde låta bli att låta någon veta. Men jag antar att jag helt enkelt inte har förmågan att visa mig själv den respekten.

Idag, efter att ha varit och träffat mamma och pappa, så skulle jag in en snabb runda på Maxi i Hässleholm. Klockan var runt 17 så man kan ju undra hur f*n jag tänkte när jag stack in på Maxi en fredag vid den tiden. Det verkade som att hela Hässleholms befolkning var där just då för parkeringen var full av bilar. Jag fick parkera ganska så långt bort för att ens få en plats att ställa min bil på. Alla dom där bilarna hade så klart en ägare och den ägaren var ju självklart inne på Maxi. Tack gode gud för själv scanning!! 🙏

Jag grabbade tag i det jag skulle ha och rusade sedan, lite halvt stressad, ut mot bilen igen. På väg över parkeringen så såg jag en bilist som såg lycklig ut över att ha lyckats hitta en tom parkerings ruta. Det var dock en handikapps parkering. Och mitt i sitt glädjerus, över den funna parkeringen, så glömde han visst bort att han inte var funktionshindrad.

Jag blir oerhört irriterad på folk som är så förbannat respektlösa att dom, av ren och skär lathet, ställer sig på handikappa platser. Du kan gå, det kan förmodligen inte den som platsen faktiskt är avsedd för!! Och även om jag inte har ett funktionshinder och alltså egentligen inte på minsta vis blir lidande av att någon obehörig tar platsen så blir jag fruktansvärt irriterad. (Ja, jag vet! Jag borde verkligen lära mig vad jag ska lägga min energi på!!!) Jag slängde en snabb blick i vindrutan för att se om han kanske trots allt hade ett handikapps tillstånd. Men det hade han inte. Det hade han inte och jag var väldigt väldigt nära att fräsa något otrevligt till gubben. Men jag var ganska så stressad så jag valde att (till glädje för gubben) låta bli och stressade vidare till bilen.

Jag slet upp dörren, slängde in påsen med mina varor i passagerarsätet och damp ner i förarstolen. Och så sträckte jag mig ut för att dra igen dörren. Då upptäckte jag en pump flaska med handsprit i dörrfacket.

Konstaterade genast att det måste vara Robban som köpt och ställt den där. För jag har inte gjort det. Upptäckte samtidigt en halvfull förpackning baby våtservetter.

Hrm…….??

Jag kunde inte minnas att det varit där tidigare under bilresa. När jag sen vrider huvudet åt höger och får syn på växelspaken så inser jag att ”min” manuella bil, helt oförklarligt, plötsligt har blivit en ”automatare” Först inser jag att Robban inte alls har köpt varken handsprit eller våtservetter. Och bilen jag hoppat in i var inte ens min!!! Vem f*n ställer sin bil utanför Maxi utan att låsa den?!?!

Jag tror aldrig att jag har tagit mig ut ur en bil så snabbt som jag gjorde då!!! Ut ur bilen och ögnade snabbt över parkeringen för att försäkra mig själv om att inte den rätta ägaren var i närheten och såg mig. Skyndade sen bort till min egen bil och körde, skamset, iväg med en rivstart.

Först när jag hade kört en bra bit där ifrån så slog det mig att jag faktiskt aldrig vände mig om och tittade i baksätet. Tänk OM det satt barn där!! Bilen var kanske olåst för att mamman/pappan låtit barnen sitta kvar i bilen för att dom, precis som jag, bara skulle in och köpa något snabbt!! 🙈 STACKARS BARN!!! Dom måste ju ha blivit vettskrämda när en helt okänd, stressad och förvirrad ”tant” (ja i deras ögon är jag ju det) slänger sig in i deras bil. Så pass vettskrämda att dom inte ens vågade fråga vem jag var eller vad jag gjorde där. Dom stackars barnen kommer ju aldrig mer våga stanna i bilen utan förälder!! Och jag personligen kommer aldrig mer hoppa in i en bil igen utan att ha kollat registreringsnumret väldigt noga!!

ÄNTLIGEN!!!

Renoveringen är äntligen KLAAAR!! (För denna gången 😜) Det har den ju faktiskt varit ett tag. Men jag har liksom inte velat lägga ut bilder innan allt kommit på sin rätta plats. Men jag har insett att eftersom jag håller på att flytta omkring och lägga till saker hela tiden så blir det kanske aldrig helt klart 😂 Men just nu känner jag mig iallafall nöjd med allt.

Vi börjar väl med att friska upp minnet med hur hallen såg ut innan vi satte igång. Trång, tråkig, sliten och opraktisk. (Och, just när bilderna togs, stökig)

Väggen som gömde en mörk och opraktisk klädkammare

Och så bilder på hur den ser ut idag. Liiiite skillnad får jag väl ändå säga att det blev. 😉

Ser ni väggen som jag INTE har byggt där inne i klädkammaren? Nej, just det för den är dold!!

Jag måste säga att jag är väldigt nöjd. Speciellt med själva inredningen.

Jag har svårt att få fram den rätta gröna nyansen på bild. Det är mer olivgrönt på väggarna än vad det ser ut att vara. Jag ska erkänna att jag mer än en gång var rädd för om jag varit lite väl vågad vid val av färg men jag valde helt rätt och är riktigt nöjd.

Nu vågar jag inte säga meningen ”göra om” om någonting i huset. Gör jag det så flyttar Robban ut. 🙈

Utbrott, ingenjör och vägg jävel!!

Väggen i garderoben är på plats!!! Ska jag få någon klapp på axeln, dunk i ryggen och beröm för det? NEJ!! För jag har inte satt dit en enda regel, inte måttat fram en enda centimeter eller ens dragit i en enda liten skruv!! Och varför inte detta då? Nej, för att jag blev så in i helvetes förbannad så att jag total vägrade!!

Jag hade bestämt att jag skulle bygga den där väggen. Och när Robban skeptiskt frågade om jag skulle göra det så blev jag ännu mer säker. Jag skulle minsann imponera på honom och visa honom att det bor en liten snickare i mig!!

Men detta tycktes skava på Robbans manlighet så han ifrågasatte gång på gång på gång om JAG verkligen skulle göra det. Och som för att understryka hur lite tro han hade på mig på påpekade han gång på gång på gång att han tyckte att vi skulle ha någon annan till att bygga vägg helvetet. Är man villig att betala någon annan för att göra något som jag hade gjort gratis, så har man verkligen NOLL tro på att jag skulle klara av det.

När han hade påpekat tillräckligt många gånger att han tyckte att någon annan skulle göra det så exploderade jag tillslut!!

Och jag talade om att jag med allra största tydlighet hade förstått att han tycker att jag är för dum för att bygga en vägg inuti en garderob. En vägg som kommer vara dold bakom hyllor och dessutom skjutdörrar! Men att vi gemensamt hade klarat av att bygga en fullt synlig vägg inne i sovrummet. Inte mindre än TRE snickare har sagt att jag alldeles säkert skulle klara av det. Och dom känner inte ens mig en bråkdel så bra som Robban gör. Men Robban som ”bara” är målare tycks tro att man behöver vara ingenjör för att smälla ihop en dold vägg. (är det en synlig vägg så räcker det att man är målare och/eller vårdbiträde 🙄) Och så talade jag om att han får anlita vem i helvete han vill för (värdelösa) jag ska minsann inte röra så mycket som en skruv som har med den väggen att göra.

Först då tycktes han inse att han gjort bort sig och försöker ”rädda” situationen med att han inte vill att väggen ska bli sned. Ja men det var väl ändå en bra ”räddning”? I den meningen så förtydligade han ju att han inte på minsta vis tror att jag skulle klara av att bygga en rak vägg!! (Varför lär han sig inte att bara vara tyst när han väl trampat i klaveret istället för att stampa omkring ännu värre?) Han gör sen ytterligare ett försök med att ”rädda” situationen genom att säga att han visst tror att jag klarar det och att vi kunde ju hjälpas åt att bygga den där väggen med start på momangen. Jag fnös och talade ännu en gång om att i det där VI skulle han inte räkna in MIG för jag ska som sagt inte dra i en enda skruv. Och så hade han plötsligt inget annat val än att trolla fram en snickare för arbetet.

Och nu står väggen där. Rak och fin. Nu ska den bara spacklas och målas sen kan vi (om vi klarar av det utan ingenjör) skruva upp hyllor.

Ska DU verkligen göra det där? Är det inte bättre att vi BETALAR någon för att göra det där så att det blir ordentligt gjort?? 🙄

Jag KAN, jag VILL och jag SKA!!

Robban är en sådan där underbar människa som alltid stöttar mig i allt. (Om än motvilligt många gånger) När jag känner mig osäker på något jag ska göra så är han den som alltid friskt dunkar mig i ryggen och peppande säger ”Det klarar du”. Och han brukar oftast ha rätt. Jag kan ju faktiskt allt om jag bara vill.

Min plan för klädkammaren har ändrats något (förvånade?) Och jag har kommit på att jag ska bygga en vägg där inne. En vägg som ger mindre utrymme men mer, bättre och smartare förvaring. Jag berättade om min plan för Robban som med skepsis i både blicken och rösten frågade ”Ska du bygga en vägg??” Var tog peppandet och det friska ryggdunkandet vägen?? Och vad hände med ”Det klarar du”?!? Plötsligt så finns det ingen återvändo. Nu måste jag ju få upp den där väggen. Hur svårt kan det vara liksom? Jag hade ju trots allt träslöjd i skolan 😂 Och om jag bara vill så skulle jag säkert kunna bygga ett helt hus!!

Lite reglar, skruvar, en såg, vattenpass och något att mäta med så ska det väl gå hur lätt som helst att få till en vägg. Eller? Det kanske inte kommer att bli något mästerverk som man med stolthet visar upp för en snickare. (Glenn, jag vill att du omedelbart slutar att läsa min blogg!!) Men den kommer ju (förhoppningsvis) att fylla sin funktion iallafall. Och den kommer ju trots allt finnas inne i en garderob och det är väldigt sällan som jag bjuder in snickare (eller annat folk för den delen) i mina garderober. Men på Robban verkar det som om väggen kommer att bli så sned och vind att sakerna som ska ligga där (handdukar, lakan och annat) kommer att kasa av från hyllorna.

Vi hjälptes ju åt (och lyckades) bygga en innevägg (fullt synlig) i sovrummet. Varför skulle då inte jag klara av att bygga en inne i en garderob? Det dåliga (eller kanske jävligt bra) med mig är att dom få, få, få gånger som Robban inte tror att jag klarar något så blir jag full i fan och får ett omättligt behov av att bevisa motsatsen!! Jag kan, jag vill och jag ska….. Jag ska bara ta några dagar för att samla kraft, ork och mod först 🙈

Framgång och dold kod

Idag har det allt hänt lite här och jag börjar kunna ana ”mållinjenRobban som försökte hjälpa mig i beslutet om färg målade, häromdagen, upp prover till mig. Och trots att jag, redan innan färgen hunnit torka, hade bestämt mig. Så har jag ändå, varje gång jag gått förbi, stannat till, tittat, funderat och undrat ”är det verkligen den vi ska ha??” 🤔

Färgerna ser ljusare ut på bild.

Den färg som jag köpte en ”provburk” av ska vi iallafall absolut inte ha 🙈Klok som Robban (ibland) är så skrev han färg koden vid varje färg så att vi skulle ha koll på vilken som var vilken när vi väl bestämt oss och skulle inhandla den.Idag har vi fått upp gips på ena väggen. och den längtar nu efter spackel och sen färg. 😍

Bakom den gamla garderoben fanns en gammal dörr inbyggd i väggen. Och även den är nu gömd bakom gips.

Det känns verkligen som att vi börjar komma någonstans nu och det känns förbannat bra. Det är ju dock en bra bit kvar på vägen men det närmar sig iallafall 😀Robban stack in och hämtade dom beställda skjutdörrarna idag. När han skulle sticka så sa jag till honom att han ju lika bra kunde köpa färgen också när han ändå var där. Och det hade han tänkt sa han. Och så frågade han om jag hade färg koden. Och det hade jag ju. För han hade ju varit smart och skrivit den på väggen…… Som vi idag har satt gips på!!!

Tack och lov så hade jag ju en bild på färgen och lyckades urskilja koden. (Phu!!) Så nu är färgen inköpt och det finns ingen återvändo 🙈

Nu har jag städat upp allt (eller iallafall det mesta) spån och gipsdamm så nu håller vi kväll. För att tanka ny energi och ge oss på det igen imorgon. 😜

Det blir väldigt dammigt 😬

Skelett och ödehus

Jag blev ”taggad” i ett Facebook inlägg igår av en som vet att jag, vid varje renovering, ”roar” mig med att gömma saker i väggar och golv.

Alltså jag bara måste ju få tag i ett skelett 😂 Ja inte ett riktigt kanske, för det kan ju kännas ”lite” obehagligt att ha inbyggt i en vägg. Men ett sådant där som läraren kom rullande med till klassrummet när man gick på mellanstadiet och skulle lära sig om alla benen i kroppen.

Det hade ju varit hysteriskt roligt att lämna ett sådant inne i en vägg. Tänk reaktionen på den eller dom som ev. river ner väggen i framtiden. 😂 Dessvärre så hade jag förmodligen aldrig fått uppleva reaktionen eftersom jag mest troligt, den dag som ”överraskningen” uppdagas, är död eller åtminstone utflyttad.

Hade jag hittat ett skelett under en av alla mina rivningar så hade ju knappast min första tanke varit att det skulle vara ett gammalt ”skol skelett” Jag hade förmodligen slängt ifrån mig kofoten och sprungit ut ur huset för att aldrig komma tillbaka!! Bjärnum hade helt enkelt fått ett nytt ödehus.