Regn, vind och hyperventilering

Jag  visste ganska så tidigt att detta skulle bli en helvetes vecka för mig. Men någonstans tänkte jag att om jag bara strukturerat upp det bra så kommer allt gå som en dans. Så jag satte mig helt enkelt och gjorde ett schema över allt som skulle göras och på vilken dag det skulle göras för att allt skulle hinnas med utan allt för mycket stress. Kunde jag bara följa mitt ”lilla” schema så skulle det t.o.m finns tid att andas!!! Vi bestämde oss ganska så direkt att tältet skulle sättas upp tidigt. Så det byttes (med hjälp av min syster) upp redan i måndags. Vi förankrade det enligt konstens alla regler för att det skulle stå pall för väder och vind. (Detta gjordes efter att det redan blåst iväg en gång och då landat på min, något missnöjda, pappas bil.😬)

När tältet var på plats så kändes det obeskrivligt bra att kunna stryka en punkt på ”att göra listan” När syrran hade kört hem så satte jag och Robban igång att ställa iordning bord och stolar inne i tältet. Men insåg då att det skulle bli ganska trångt. Vi behövde helt enkelt ett tält till. Så vi tog beslutet att starta tisdagen med ett besök på Rusta för att införskaffa ännu ett tält. (En sådan där ”billig” variant som man inte kan vara säker på ens håller för en student om det skulle vara så att det råkade komma en liten vindpust.) Plötsligt så stod det åter igen byggda tält på listan. SUCK!! 

Vi kom hem med det nya tältet och var redo att sätta igång. Först skulle Robban bara iväg på ett snabbt ärende. I samma sekund som han körde ut från infarten så kom Herr Vind och tog tag i det redan befintliga och färdig byggda tältet. Han visade att den omsorgsfulla förankringen som gjorts inte var nog. Det blåste, blåste och blåste. Och för att förhindra en total katastrof så tvingades vi fälla fanskapet igen och förankra taket i marknivå med bildäck. (Tur att vi hade däck liggande i carporten, för jag hade i det läget inte dragit mig för att sno från grannens bil)

Plötsligt så var det TVÅ tält bygge på listan och jag började känna en viss stress och bröt ihop en aning. Det fortsatte att blåsa och jag kände hur den bild jag hade byggt upp,över hur studenten skulle bli, flög iväg i vinden. Jag var genast redo att ge upp. 
Robban ser dock lösningar istället för, som jag, problem och sa helt lugnt att detta skulle vi lösa. Han gick och funderande en liten stund och gick sen helt sonika ner i garaget och spikade ihop kors som han planerade att slå ner i marken för att ha något stabilt att fästa spännband i. 

RIP

Lyfter fanskapet nu så lär det vara av en orkan och då lär det dra halva trädgården med sig. 

Min trygga, lugna, fina och älskade Robban. Min prins, min hjälte, min pusselbit❤ Alltid lika lugn och trygg. Han finns alltid där och fångar mig när jag rasar ihop i en hyperventilerande hög. Och han kommer alltid på lösningar. 

Jag är lyckligt lottad. För även min älskade Jejje kom till undsättning och mellan vindpustarna så hög han tag i beskrivningen och började byggda ihop tält nr 2.

Även det tältet förankrades rejält för väder och vind. 

I morse när jag steg upp så var det verkligen med andan i halsen som jag tittade ut genom fönstret för att se så att tälten stod kvar. Vinden tycktes ha gett upp sina tappra försök att få med sig våra tält. Istället så hade regnet tagit över nu skapat stora sjöar lite här och var på tält taket. Pölar som hittade med att riva sönder tältet om det kom så mycket som En droppe till. Det var bara till att springa ut, med morgonrocken fladdrande i vinden, och knuffa bort det där vattnet. Och det gick jag sen ”roa” mig med en gång i kvarten halva dan, innan jag kom på att sätta klämmor där som sträckte tältduken på de mest utsatta ställena. Hela jävla dagen har det regnat och jag har brutit ihop i omgångar. Men så har solen tittat fram en liten sväng då och då och nytt hopp har tänts för att vi trots allt ska kunna ha studentfest i de där tälten. Hoppet har hållt i sig i säkert 20 minuter innan det satans regnet har kommit tillbaka och fått mig att bryta ihop igen. Men ju längre dagen fortskred ju mer skönt kände jag mig och önskade mest att någon vänlig själ skulle komma och göra slut på mitt lidande genom att skjuta mig. När Robban kom hem från jobbet så kände jag mig minst sagt negativ. Men så kom han hem med sitt vanliga lugna och positiva sätt och sa att det är lugnt. Det kommer att funka. Vädret blir bättre sa han. Tvärt emot vad världens alla väderleksrapporter säger. Men Robban brukar ha rätt. Iallafall när det gäller väder. I alla andra lägen så är det alltid JAG som har rätt. 😉

Imorgon ska jag vakna upp med ett positivt tänkande. Och jag ska försöka att inte bryta ihop fullt lika många gånger som idag. 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *