Andebesök och garderobskaos!!

För något som inte känns jätte länge sedan så skrev jag ett inlägg om hur jag hade tagit tag i det kaos som Robban använder som garderob. Jag vek (IGEN), sorterade och gjorde iordning. Och det blev så fint, så fint. Rädslan för att garderobsdörren skulle flyga upp och ”spy” ut alla kläder (och därmed kväva den stackars familjemedlem som bara hade för avsikt att helt lugnt och fredligt gå förbi) var lugnad och jag kände en inre frid och ett härligt lugn. 
imageSnygga och prydliga högar. Me like!!!

Robban lovade dyrt och heligt med ena handen på hjärtat och den andra på Bibeln, att NU skulle han hålla efter i garderoben så att det INTE blev lika dant igen.

Men så för ett tag sedan så påstod Robban att han inte hittade sina badbyxor. (Vilket är konstigt eftersom han har flera par) Jag började genast ana oråd. Och idag när jag råkade gå förbi hans garderob så hörde jag ett svagt ”morrande” där inifrån. Ett morrande ljud som vittnade om att det nog fanns något där inne som var redo att anfalla. Jag gläntade, skräckslaget, lite försiktigt på dörren och kände hur allt mitt blod i kroppen frös till IS av ren förskräckelse!! De snygga prydliga högarna (som till och med barnen klarar av att bibehålla i sina garderober) var ett minne blott!!

image

😳😳😳😳😳😳😳😳😳😳😳😳😳😳😳

Vem fan har slängt in handgranater i Robbans garderob?? Vem fan är det som vill familjen så illa att dom vill utsätta oss för faran att kvävas under utfallna kläder?? Nog för att det titt som tätt är ”aktivitet” i huset där vi ofta känner av och märker en närvaro. Men när ”spökerierna” tar sig in i garderober (dock enbart i Robbans) så känner jag att det har börjat gå för långt. I morgon är det jag som ringer ett medium och en utdrivare. Ett medium som kan tyda vad andarna vill ha sagt med att skapa kaos i garderoben och en utdrivare som kan hjälpa dom att finna ljuset och gå över på ”andra sidan” och lämna garderoben i fred.

Kan man få andarna att återställa kaoset efter sig innan dom ”går” tro??

Vildmarkscamping och energiladdning.

Våra barn har fått uppleva det mesta i ”semester väg” Djurparker, nöjesparker, campingar, hotell, vandrarhem osv, osv. Ändå har vildmarks campingen i Urshult varit den semester helg som har uppskattats allra allra mest. En helg varje år, sedan 2009, har vi varit där.  Just den där vildmarkshelgen är den som speciellt Liam längtar till varje år. Och i fredags var det dags. Vi hade packat husvagnen med det som skulle behövas för en vildmarks helg. Dessvärre fick vi åka utan (arbetsnarkomanen) Benjamin som stannade hemma för att jobba.

När vi kom fram så hade pappa fjäskat sig till att vi skulle få ligga på den plats som vi under alla år har tyckt  är den bästa. Men som egentligen inte alls är avsedd att campa på. Och fr.o.m. I år så kommer vi nog inte vilja ha den igen!! Det som (enligt oss) är det bästa och skönaste med just vildmarkscampingen är att där är så oerhört lugnt. Man har nästan kunnat höra tystnaden. 

DSC_0177

 

I år kunde man dock höra allt annat än just tystnad!! Där var en stor grupp Danskar som tydligen hade missuppfattat just det där med vildmark och tagit faste på just ordet VILD. Dom gapade och skrek konstant. Visst ska barn få leka, men dessa barn vrålade för allt vad stämbanden höll och för deras skull så hoppas jag att dom hade gott om halstabletter med sig!! (Det gör jag inte alls. Jag hoppas att dom är hesa och har ont i halsen i veckor framöver!!) Och de vuxna som var med dessa skrikiga barn borde straffas med en långvarig huvudvärk för att dom inte hade vett att säga till ungarna att hålla truten!

Vi alla kände en oerhörd besvikelse över att vår idyll nästan kändes skändad när någon ”våldförde” sig så grovt på den annars så underbara tystnaden. Vi insåg ganska så snabbt att denna helgen inte alls skulle bli så underbar som tidigare år. Men campingen är stor och redan på lördagmorgon, efter frukosten, så packade vi ihop och flyttade till en annan plats lååååångt från skrikiga danskar. Och DÄR på nya platsen fick vi den där härliga tystnaden och njutningen som vi var där för.

DSC_0169Liam köper ”lördagsfrallor” vid receptionen. 

DSC_0178

DSC_0220

På den nya platsen hade vi tom en ”egen” liten brygga. 

DSC_0201

DSC_0250

DSC_0261

DSC_0339

DSC_0340

”Paketspelet” är ett årligen återkommande inslag på campingen
DSC_0341 DSC_0349

DSC_0215

Det sågas, yxas och byggs kojorDSC_0212

DSC_0218

DSC_0232

DSC_0304

DSC_0306

DSC_0309

DSC_0234

Morfar ÄLSKAR bullens korvDSC_0240

DSC_0245

DSC_0295 DSC_0296

DSC_0302

Vill man ha vatten så får man helt enkelt pumpa upp det för hand

DSC_0303

DSC_0298 DSC_0297

DSC_0268 DSC_0279 DSC_0276

Fisket bjöd inte direkt på någon jätte middag…..DSC_0285

….och dom små liven släppte i igen.

DSC_0315

Liam försöker tända brasan med tändstål….

DSC_0317

….och lyckas  😀

DSC_0371

lite kortspel i naturen

DSC_0370

DSC_0366 DSC_0389 DSC_0397 DSC_0407 DSC_0414 DSC_0415

Finaste pappa ♥DSC_0418 DSC_0428

Enligt morfar så kan man aldrig äta för mycket bullens korv. Och att värma den direkt i burken vid elden funkade fint.

IMG_7550

Helgen bjöd på härliga upplevelser, ny energi och strålande solsken och värme. Men på söndagen vaknade vi upp till en regnig vildmark. Så det blev till att laga till frukosten under vindskyddet för att sen packa ihop och återvända till civilisationen. Men vi planerar (som vanligt) att återvända en helg nästa sommar.

DSC_0440 DSC_0443 DSC_0448 DSC_0451 DSC_0453 DSC_0452

Överraskningsfest för pappa 70år

Jag vill börja med att tala om att jag (som ni ser) fortfarande inte har fått det till att fungera med stående bilder. Men det får ni helt enkelt leva med.

 

Under de senaste ca 2 månaderna så har jag haft väldigt mycket i huvudet. (Där som i vanliga fall kan verka ganska tomt) Jag har funderat, planerat, pysslat, fixat och donat. I går fyllde min älskade pappa 70år. Och att köpa present till honom är nästan omöjligt. Vad köper man till någon som redan har allt?? Jag har grubblat och funderat på vad man kan ge honom. Men så en dag när Robban var ute och körde så såg han någon skylt om någon fest och ringde hem till mig och frågade om vi inte skulle ordna en fest för honom. Jag nappade genast på idén och planeringen satte igång. Jag drog in syrran och mamma i det hela och vi tisslade och rasslade bakom min intet ont anande far. Jag skickade ut inbjudningar i största hemlighet och gjorde så att ingen i hans bekantskapskrets vågade höra av sig till honom av rädsla för att avslöja något. Inte ens jag eller Robban ville träffa eller prata med honom. Minsta lilla felsägning skulle ju kunna avslöja allt. 

Lokal bokades, musiker hyrdes in, mat lagades, festhäfte sattes skrevs ut och lokal ”pyntades” 

 

c98181b3-c225-43db-9676-faf2443af527

img_7493

Den hemmagjorda baren från min 40års fest kom åter igen till användning.

Mamma och pappa hade blivit hembjudna till en av pappas jobbar kompisar och pappa trodde verkligen att dom skulle dit på riktigt för att äta middag och umgås. Vad dom nu skulle där att göra?? Jobbarkompisen var ju hos mig och väntade i lokalen. 😂 

Kl 17 samlades alla inbjudna gäster hos oss i lokalen och när alla var på plats så ringde jag hem till mamma och pappa för att i (spelad) panik påstå att musiken på festen vi var på, hade havererat och att jag absolut var tvungen att låna mammas IPad för att rädda situationen. Jag förklarade för pappa att jag hade druckit vin och inte själv kunde komma för att hämta den och frågade om han kanske ville vara snäll och komma med den till mig. Men det kunde han inte sa han, för dom var ju som sagt bort bjudna. Jag låtsades vara ovetande om detta. Men när pappa berättade att dom skulle hem till Magnus (jobbarkompisen) så förklarade jag var jag var på fest och att det ju var på vägen dit han skulle och fjäskade lite extra för att dom skulle svänga inom med den där Ipaden. Och snäll som pappa är så lovade han att komma. 

Alla ”föstes” in i festlokalen där jag själv satte mig och glodde bakom rullgardinen för att se när mamma och pappa svängde in på parkeringen. När dom väl var på plats så stod vi tysta (med ”pirr” i magen) och inväntade födelsedags grisen som blev totalt lurad och väldigt överraskad när vi började sjunga ”jag må han leva” 

 

DSC_1301

 

DSC_1302
Pappa blev så obeskrivligt chockad att han var tvungen att sätta sig ner på närmaste stol

 

 

DSC_1303

 

Det tog ett bra tag för min älskade pappa att ta in vad det verkligen var som hände och han blev lika glad och överraskad för varje ”känt” ansikte som han upptäckte.

DSC_1304

DSC_1308

”Bartendern” från min 40 års fest fick oxå återanvändas.

DSC_1310

Det serverades tacogratäng, från ”buffé”, med sallad, bröd och ost. 

DSC_1314

Pappa åt med god aptit, men förstod nog fortfarande inte vad det var som hade hänt.

DSC_1313

DSC_1335

Fyller man år så måste man ha tårta. Systerdottern Tina hade bakat en utsökt  snövitstårta, dagen till ära.

DSC_1343

Benjamin blandade alkoholfria snapsar till brödrarna
presentbordet
DSC_0016
Tina hjälper morfar med presentöppningen

 

DSC_0017 DSC_0021 DSC_0025 DSC_0026

 

DSC_0103
En glad pappa

DSC_0105

DSC_0107

DSC_0012
Finaste mamma och bästa moster.
DSC_0030
Helium är fantastiskt kul

DSC_0032

DSC_0031

DSC_0048

DSC_0054
Jag tänkte att jag skulle ta en bild på syrrans familj…….
DSC_0057
…..Det var lättare sagt än gjort att få en ordentlig bild på den familjen….
DSC_0064
Hårdvaluta….sista heliumballongen

 

 

DSC_0080

 

DSC_0066

DSC_0043
Pappa och moster.

DSC_0072 DSC_0074

DSC_0075

DSC_0085

DSC_0113
Pappa och moster dansar twist

DSC_0114

DSC_0118

DSC_0131

DSC_0134
Pappa provar en av sina presenter

DSC_0136

Pappa är den mest tacksamma att bjuda på mat. Han äter verkligen ALLT. Men det bästa han vet är dock……

DSC_0128

….Bullens korv. Så det var vi ju så klart bara tvugna att servera som ”nattamat”

DSC_0142

DSC_1307

DSC_0152Det var en lycklig, trött och nöjd 70 åring som lämnade festen sent på natten. Och som av någon obegriplig anledning, tvunget skulle ha sin skylt med sig hem. 

Jag känner ett oerhört lyckorus i magen över att vi lyckades få till denna fest, utan att han anade minsta lilla. Och att den blev så oerhört lyckad som den blev. Ett enormt tack till alla som kom och som på så sätt hjälpt till att göra festen möjlig. 

Och än en gång ett jätte GRATTIS till min underbara pappa♥

 

En fortsatt vardag

Mitt förra inlägg (Änglar och hjärtlösa svin) var ett inlägg som jag skrev i affekt och av ilska efter att ha varit ute hos den brand drabbade familjen och fått höra hur en del bemött dom i denna tragedin. Jag ville få ur mig ilskan över hur hjärtlösa vissa människor är. Jag ville samtidigt visa på hur obeskrivligt varmhjärtade andra kan vara. För (tack och lov) så har det faktiskt varit fler som har varit hjälpsamma än vad det har varit as. Jag delade (som vanligt) inlägget på min Facebook sida. Men även i en ”grannsamverkan grupp” Där delade jag i hopp om att dom som behandlat familjen respektlöst skulle läsa och kanske tänka till och kanske handla annorlunda om tragedin skulle slå till igen för någon annan. (Att det skulle få dom att visa ”stake” nog att be om ursäkt för sitt beteende vore att hoppas på allt för mycket)  Jag hade inte väntat mig att inlägget skulle få en så enorm spridning som det fick. Det delades hej vilt och har just i skrivande stund lästs 9591 gånger!!! Visst, närmare 10000 visningar är inte mycket för något som visas på nätet. Men det är en jävla massa visningar för min lilla blogg!! 

Efter att ha skrivit ett sådant inlägg så har det känts svårt att blogga igen. Jag har brottats med hur jag ska kunna återgå till att blogga om vardagliga händelser som förr. Det har liksom känts lite hjärtlöst att bara fortsätta blogga som om livet bara återgår till det normala som om ingenting har hänt. Så är det dock inte. Eller jo, delvis så gör det väl det. Men det är inte så att jag bara har ”släppt” familjen. Jag fortsätter att hjälpa så mycket jag bara kan. Och Bjärnumsborna fortsätter att ställa upp med det dom har och kan. Familjen finns i mina tankar konstant hela tiden. Men parallellt med det så måste mitt och min egen familjs liv  fortsätta. Tvättberget slutar inte växa, dammråttorna slutar inte att föröka sig på mitt golv och mina äckliga fönster (med massa äcklig flugskit på) tvättar inte sig själva. Men på något konstigt sätt så ”tycker jag om” det. Jag uppskattar att jag har ett tvättberg som kan växa, att jag har ett hus för dammråttorna att föröka sig i och att jag har fönster att tvätta (hur mycket jag än hatar att putsa fönster) 

I allt jag gör så finns familjen i mina tankar. Står jag och vispar i en gryta så tänker jag ”undrar om dom har en visp??” I alla vardagliga situationer undrar jag om dom har möjligheten att göra det jag gör. 

Jag har även blivit rädd att samma tragiska händelse ska drabba mig och min familj och jag har blivit rädd att lämna barnen ensamma hemma. Speciellt om dom sover. För vem ska rädda dom om inte jag är här om det skulle börja brinna?? 

Det är fortfarande människor som hör av sig och vill hjälpa. Folk som skickar och frågar om det finns något familjen behöver. Eeeehhh… JA. Dom har ju som sagt förlorat allt och behöver således allt. Men jag tror att det absolut mest akuta behovet är stillat. 

Sen finns det folk som hör av sig och försöker camouflera sin nyfikenhet bakom hjälpsamhet. Dom berättar vad dom har att skänka och frågar sen ”har dom någonstans att bo?” Jag svarar sanningsenligt att det var en änglafamilj, som bara timmar efter tragedin, hörde av sig och erbjöd ett helt hus där dom kunde bo tills det ordnade upp sig. Det är den informationen jag är villig att ge. Och blir obeskrivligt irriterad när följd frågan ”Var då” kommer. Ärligt talat!! Spelar det någon roll?? Dom har en bostad PUNKT!!!! Numera svarar jag bara ”på en plats där dom får vara ifred och har en chans att andas” Och med det svaret hoppas jag att folk förstår att familjen behöver vara ifred. Hur obeskrivligt tacksamma dom än är över all ovärderlig hjälp dom har fått från alla kärleksfulla människor. Så orkar dom inte träffa en massa folk just nu. Den lilla energi dom har behöver dom lägga på att bearbeta och ta in tragedin. Och att bygga upp en någorlunda fungerande vardag och ett nytt framtida liv. Likväl som alla vi, som funnits och fortfarande finns där för att hjälpa, måste låta våra liv och vardagar fortsätta. Dock kanske med ett öppnare sinne och en större tacksamhet till allt vi har. Och kanske många med mig, i allt det här, har fått en chans att omvärdera vad som är viktigt och inte viktigt. 

Till familjen (om dom läser det här) jag finns här för er. Var inte rädda att be om hjälp. Ingenting är för stort eller för litet att be om. ❤️

Och till alla er (som på ett eller annat sätt har varit villiga att hjälpa till) från botten av mitt hjärta, och på familjens vägnar:

 

Tack hjärta_500

Änglar och hjärtlösa svin!!

I måndags slungades en familj i vår lilla by in i en total katastrof när deras hem började brinna. Brandförloppet var så snabbt att innan brandkåren, som ligger endast en gata bort, han dit så var hela huset övertänt och gick inte att rädda. Familjen fick slänga sig ut ur huset och kom med nöd och näppe ut med livet i behåll. 1 ynka liten minut till och dom hade slukats av lågorna!! En del kom ut i enbart underkläderna och tvingades chockade stå utanför och se allt dom ägde och hade gå upp i rök.

Bilden är hämtad från facebook där familjen själva har valt att publicera den

Röken gick högt i skyn och syntes tydligt i hela byn, vilket lockade till sig väldigt många nyfikna och hjärtlösa människor. Människor som ställer sig och filmar eländet. Folk som tom gjorde live sändningar på Facebook. Folk som inte bara nöjde sig med att filma den enorma tragedin i sig som utspelade sig utan även valde att ställa sig att filma de utsatta familjemedlemmarna!!! Hur f@n tänker man när man ställer sig och filmar en utsatt familj på det viset?? Fanns där ingenting i de människornas kropp som sa dom att ”jag stoppar ner min förbannade mobil, sliter av mig min tröja och springer bort och ger den till en av dom som stod där i enbart kalsonger.”

Och till den person som högt och tydligt (så att familjen hörde) fällde den korkade kommentaren ”där brinner det huset upp. Och ingen försäkring har dom” jag skulle så gärna vilja fråga dig: VAR fick du den informationen ifrån??  Och jag skulle även vilja upplysa dig om att var informationen än kom ifrån så låg där ingen som helst sanning i det du kräkte av dig!!! För JO dom har försäkring!!

Och till er som tycks finna någon typ av tillfredställelse i att sprida en massa rykten: Vad är det som gör att ni tar beslutet att snacka om något som ni inte har en aning om. Vad är det som gör att ni hittar på en massa som överhuvudtaget inte är sant? Tror ni att ni blir intressantare som människor om ni bara kan leverera de ”smaskigaste” detaljerna. Är det för att boosta ert eget jävla ego som ni hittar på senario som ni sen levererar som ”sanningar”?  Tvi fan för er!! Era jävla lögner om att det är deras eget fel för att dom rökte inomhus. Det gjorde dom inte!!

Och till det jävla pack som, innan huset ens brunnit klart, tog sig friheten att gå in i deras trädgård för att få se branden från andra sidan!?!?! HALLÅ!!! Hur står det till i huvudet på dig?? Och till dom som, vid upprepade tillfällen, har tagit sig friheten att gå in i trädgården och rota i brandresterna och i intilliggande byggnader. Hur fungerar ni?? Bara för att ett hus brunnit ner så ger det inte andra rätten att beträda deras mark. Även om det bara är aska kvar av huset så är det ta mig fan deras aska i deras trädgård.

Denna oerhörda brist på medmänsklighet och respekt ÄCKLAR mig. Och tro mig!! Karma kommer INTE vara nådiga mot er!!

 

IMG_7352

MEN….. samtidigt är det många som har visat den raka motsatsen!! Genast när branden blev känd så var det folk som började fråga på facebook om det fanns något att hjälpa familjen med. Även jag ville hjälpa och drog genast igång en insamling av i första hand kläder. Jag trodde att jag kanske skulle få ihop en tröja här och en byxa där. Om vi bara var många som ville hjälpa så skulle vi ju kanske få ihop iallafall vars ett ombyte till familjen. Intresset av att hjälpa var enormt. Mycket, mycket större än jag hade kunnat föreställa mig!! Och tack och lov ville min fina Caroline hjälpa mig att hålla i insamlingen. För utan henne hade jag nog inte klarat av det. Folk hörde av sig konstant och våra telefoner plingade och ringde hela tiden. Folk erbjöd massor och ville veta var dom kunde lämna. Det var tom en ängel som hörde av sig och erbjöd dom ett möblerat hus att bo i tills allt löst sig!!❤️

Till en början erbjöd vi oss att köra runt och hämta, men det var innan vi förstod hur många godhjärtade människor det faktiskt finns i vår lilla by (och även i grannbyn) För att slippa köra runt halva natten för att samla in saker så kom vi istället fram till att vi var tvugna att ordna 2 uppsamlingsplatser där folk kunde komma till oss istället för tvärt om. (Okej, idén om uppsamlingsplatser kom från Robban får jag väl erkänna)

Vi körde ner till Bjärnum där folk kom och bara pressade in saker i bilen. Dom gav oss även pengar till familjen. Sen vidare upp till Vittsjö där vi fick ännu mer saker. Det var verkligen överväldigande att se så oerhört givmilda och kärleksfulla människor kan vara!!

image

Det var med fullastad bil som vi kunde köra ner till en oerhört tacksam och överväldigad familj som i alla dom där påsarna fick mer än ett ombyte!! 

Varken jag eller Caroline tycker att vi har gjort något som är speciellt stort. Vi har bara tagit tag i och möjlig gjort något som hela byn ville. Något som för många kändes självklart!! Men en del tyckte tydligen att det var stort för tom. tidningen Norra Skåne ringde oss och ville komma ut och ta en bild på oss och skriva en artikel om det. Både jag och Caroline tyckte dock att om dom ville skriva om det så tyckte vi att dom skulle lyfta fram alla som hjälpt till att göra det möjligt. Och vara med på bild och lyftas fram som ”frontfigurer” ville vi inte. 

Artikeln finns dock här om man vill läsa. http://www.nsk.se/2016/08/03/hela-bjarnum-stallde-upp-for-de-drabbade/

Idag flyttade familjen in i den villa dom blivit erbjudna. Och då kom ju nästa dilemma. Täcke, kuddar, sängkläder, handdukar. Så åter igen körde vi igång en insamling. Och åter igen fick vi se all den fina medmänsklighet och givmildhet som finns. Åter igen fylldes bilen till bredden av saker. ❤️ Ingen hjälp var för liten. Den som kom med en liten påse med 2-3 handdukar blev precis lika uppskattad som den som kom med stora ikeapåsar fulla av sängkläder, täcke och kuddar. 

Ni har fan varit grymma allihop!!!! (Ingen nämnd ingen glömd) 

Jag vill med detta inlägg (bl.a.) förtydliga att dessa insamlingar inte har gjorts för att familjen inte hade någon försäkring. För det har dom. Men fördäkringsärenden tar tid!! Och även om man ganska så snabbt får ett ”katastrof bidrag” för att inhandla det allra nödvändigaste så är inte shoppa det första man är sugen på. Att behöva gå till affären där folk tittar, tisslar,tasslar och skapar sig egna senarion är inte det man vill lägga sin energi på. 

Tids nog kommer dom behöva ge sig ut men just nu behöver dom få en chans att andas och ta in allt som hänt. Och det finns 1000 andra saker som dom måste ta tag i. Detta förstår och accepterar de flesta. Men som sagt tyvärr inte alla. 

Till alla er som hjälpt oss hjälps familjen: Från djupet av mitt hjärta TACK!!! Ni är alla guld världa!!! 

Och till er andra, egoistiska svin som inte ens har vett att visa respekt: En dag kan det vara ni som sitter i situationen och då antar jag att det är helt okej för er att vi hittar på historier och lögner om er?? Som man behandlar andra vill man ju själv bli behandlad……..Eller??? 

Familjeäventyr

Igår var vi på ”äventyr” hela familjen!! Hur ofta händer det att vi lyckas hitta något som passar alla tre barnen. Har man, som vi, barn i åldrarna 10, 16 och 18 så är det inte lätt att hitta något som passar och roar alla 3. Men igår så körde vi till Kungsbygget där det finns zippline och sommarrodel. Och det passade dom alla tre. Det finns även ”bungy rocket” där. Typ som bungy jump fast omvänt där man skjuts uppåt istället för att falla neråt. 

Familjens 18 åring är väldigt ”äventyrs lysten” och adrenalins jagande och blir oftast sur och irriterad på sina brödrar när dom inte vill hänga med på dom värsta sakerna på tex. ett nöjesfält. Men denna ”attraktion” fick t.o.m honom att backa och ”fega ur” 

Familjens 10 åring däremot, deklarerade vågligt att han minsann ville ”åka” den TVÅ gånger. Och stegade tufft fram och lät sig bli ”selad”. 

DSC_1237

Som den hönnsmma jag är så höll jag på att drabbas av hjärtstillestånd av förskräckelsen av att se min minsting göra sig redo för att skjutas upp i luften.

Men hjärtat han inte ens med att stanna så fort som allting gick. Innan vi han blinka så sköts Liam iväg högt upp i luften.

DSC_1240

Högt där uppe i luften insåg han att ”attraktionen” bjöd mer på dödsångest än på adrenalinkick och när han kom ner igen så berättade han, med darrande röst, att han nog helst ville vänta med ”åktur nr 2” till lite senare. Och med senare menade han nog aldrig mer.  Och han erkände senare att det hade varit mer läskigt än häftigt.

Efter skräckupplevelsen var han dock villig att prova ngt annat och gav sig raskt (tillsammans med sina brödrar) av mot zipplinen. Där dom alla tre blev ”selade” och fick vars en hjälm. Hrm….som om en ynka hjälm skulle hjälpa om dom (Gud förbjude) skulle rasa ner.

DSC_1241

 

 

DSC_1242

DSC_1247
Hrm…. dom ser ju verkligen positiva och förväntansfulla ut.
DSC_1248
En bil tog våra äventyrslystna grabbar upp till ”starten”

 

DSC_1251

DSC_1254

Dom tyckte att det var oerhört kul och hade gärna gjort om det igen om det inte var för den långa väntan i kö.

Istället gick vi över till kön för rodeln…..vilket var en ÄNNU längre kö. Detta var dock den ”lugnaste” aktiviteten där man hade möjlighet att själv bestämma hastigheten. Så denna valde även jag och Robban att följa med på.

Vi drogs upp med en lift

img_7333.jpg

När vi väl kom upp till toppen så släppte sen liften och det bar iväg.

 

img_7344.jpg

Jag kom ner vid liv!!

Det var RIKTIGT roligt!! Och det var oerhört kul att vi faktiskt kunde göra något tillsamans allihopa