Jobbiga Facebookare och vidriga statusar!! 

Ibland så blir jag så oerhört irriterad på Facebook.  Eller inte på Facebook i sig utan på vad folk lägger ut där. JA!! Jag vet att jag inte alls behöver läsa. Det är bara till att scrolla vidare. Men jag kan ju bara inte låta bli. Står det i mitt ”flöde” så läser jag. Trots att jag blir skit irriterad. Och när jag har retat mig tillräckligt mycket och tillräckligt många gånger så raderar jag personen ur vännerlistan så att jag slipper se när dom gång på gång visar hur tomma dom är mellan öronen. Jag har sagt (skrivit) det förr men jag säger det igen. Man behöver verkligen inte skriva en hel jävla novell om vad man har gjort under dagen. Jag tror ärligt talat inte att det finns någon som bryr sig om ifall du har bakat 22 kakor, rastat hunden och tvättat golv på en och samma gång. Om man söker lite applåder och dunkar i ryggen lite då och då så är det väl ”okej” (om än knappt) men när man dag efter dag skriver novells långa redovisningar om vad man har gjort så blir det enbart tröttsamt och irriterande. Facebook är inte en dagbok!! 

Man behöver heller inte heller lägga ut bilder på var enda jävla måltid man petar i sig. En liten bild då och då för att fresta folket kan väl vara okej. (Så länge inte jag blir frestad) Men vem fan bryr sig om både din frukost, lunch och middag varje dag??  

Det som dock retar mig allra, allra mest är h*n som alltid, jämt och ständigt, flera gånger varje dag lägger ut bilder på ett av sina barn och ”skryter” om hur duktig, härlig, fin, söt och underbar h*n är. Just att skryta om sina barn är verkligen HELT okej. Som mamma vill man gärna dela med sig till hela världen om det vackraste man har. (Sen att vissa barn är allt annat än vackra ser nog dock inte föräldrarna själva) MEEEEN!!!! När föräldern i fråga har fler barn!! Barn som aldrig ens nämns på minsta vis i alla dom sockersöta små statusarna där det ena barnet höjs till skyarna och hyllas som om h*n var en större gudagåva än något annat barn i världen. 

Jag tänker så här: Facebook är en ”låtsas värld” där man kan lyfta fram enbart det bra i sitt liv. Man kan skriva ut hur rosaskimrande och perfekt liv man lever. Man kan välja att utelämna att hunden hade skitit på golvet när man vaknade på morgonen, att maken är sur och tvär och att räkningshögen växt sig då enorm att kronofogden snart kommer och tar allt man äger och har. Dock så går inte jag på det där ”snacket” ju mer angelägen man är av att ge sken av en ständigt pågående och 100% lycka utan minsta lilla tillstymmelse till problem, dessto större sprickor i fasaden anar jag. 

Men åter till att bara lyfta fram ett av sina barn. Jag har full förståelse för att man kanske bara lägger ut bilder på ett av sina barn. Dom andra barnen kanske inte vill läggas ut på bild. Men jag är heeeeelt övertygad om att de andra barnen inte skulle ha någonting emot att bli lika ”hyllad” i text som syskonet blir. Om man är så rutten utåt så att folk kan se, hur pass rutten är man då bakom ”fasaden”? Hemma, bakom stängda dörrar, vilken skillnad gör man på barnen där? Hur nertryckt blir barn nr 2 där när h*n ständigt får höra hur underbar och duktig lillasyster/lillebror är? Får barn nr 2 någonsin ens hälften av allt beröm som syskonet får? 

Jag mår verkligen illa när jag läser dessa, dagligen återkommande, statusar om hur underbar det ena barnet är. Men aldrig något om syskonen. 

Fullmakt och decibel

Idag ringde någon operatör från 3 där vi har hela familjens mobilabonnemang. Dom ringde, mitt i middagen, till Liams telefon. När han svarade så presenterade dom sig och sa att dom kom från just 3. Och så bad dom om att få prata med Robban. Hrm…… När jag har ringt dom i ärenden tidigare så har dom kunnat se precis vem som har vilket telefon nr. Robban står för abbonemangen men varje ”innehavare” står på sitt nr. Därför undrar jag så klart varför dom väljer att ringa just Liam för att fråga efter Robban istället för att ringa Robbans nr direkt??? Nå väl, Liam kommer och ska ge luren till Robban, som inte alls var villig att släppa fokus från den delikata middag som hans fru hade lagat. Så han viftade bara avfärdande med handen. Liam blev osäker på hur han skulle hantera det hela och var nog rädd att han skulle tvingas säga åt killen i luren att pappa inte alls ville prata med honom. Så jag sa att jag kunde ta det.

Jag tog luren och presenterade mig. Varpå killen i andra änden genast talade om att han ville prata med Robban eftersom det är han som står på abbonemanget. Och jag upplyser honom om att vi har skickat in en fullmakt på att jag ska få sköta alla tänkbara ärenden hos dom. Detta har vi gjort TRE gånger eftersom dom inte har lagt in det i sin dator. Killen kollade i sin dator men konstaterade att det fortfarande inte fanns någon sådan fullmakt. *Morr* Varpå jag frågar vad vi ska göra för att jag ska få fullmakt. Jo, tänk att vi ska skicka in en blankett. *Morr igen* Jag förklarade att vi redan gjort detta TRE gånger. ”Gör det igen” säger killen. Till vilken jävla nytta då?? 

Killen påbörjar att åter igen säga att han vill prata med Robban. Samtidigt har Benjamin ätit klart, reser sig från bordet och vrålar TACK FÖR MATEN! (Ja Benjamin har en viss förmåga att komma en ganska bra bit upp på decibelskalan när han öppnar munnen.) Killen uppfattar nog inte vad som sägs eller att det sägs i bakgrunden utan tror nog att det är jag som vräker ur mig ngt i stil med ”tack för samtalet” för han ursäktar sig snabbt, säger hejdå och lägger på!?!?!

Och nu ska jag minsann skicka in blanketter om fullmakt!!! 

Nu var det väl själva FAN om dom inte ska lägga in den där jävla fullmakten!!!! 

Stora händelser i lilla Hässleholm. 

Nu är bloggen inne i en sådan där ”dö period” igen där det är väldigt låg aktivitet. (Och detta skyller jag så klart på bloggen i sig. Jag har så klart ingen som helst skuld i att det inte skrivs) Men jag har haft så oerhört mycket ”viktiga” saker att stå i den senaste tiden. Saker som att lyssna på ”radio poddar”, kolla på någon av alla de 72 (!!!) tv kanaler som vi numera har, pillat navelludd och annat livsviktigt som har gjort att bloggen blivit ”lidande” 

Som idag tex. har jag gjort något oerhört viktigt!! City gross öppnade ju idag. Och det var ju oerhört viktigt att ta del av. Det tyckte iallafall halva Hässleholms befolkning. För man gick verkligen man ur huse för att ta del av denna historiska händelse. Eller så var det kanske snarare i jakt på låga priser och förhoppning om gratis välkomst gåvor. Hela stans pensionärer kom springande så att det rök om rullatorhjulen. Och kön utanför ringlade sig låååång. 

När vi svängde in på parkeringen så började Liam (som hade studiedag) böna och be att vi skulle ta Maxi istället. Han som inte gillar matvaru affärer i vanliga fall såg inget lockande alls i att stå i  för att komma in. Jag hade dock Jessica stående i kön så vi slapp ställa oss sist. (Vilket var typ 50 meter längre bak.) Dom som hamnade bakom oss när vi ställde oss, fick mord i blicken och kände nog en enorm rädsla för att vi skulle ta slut på gratissakerna. 

Kön rörde sig dock ganska så snabbt och ganska snart gick vi över den röda mattan, likt kändisar, och in i butiken. Där innanför dörrarna stod hela personalstyrkan och applåderade och jublade som om det var målgången för wasaloppet. När jag och Liam kommit innanför dörrarna så stängdes dom och personalen sprang iväg till sina ”stationer” (Var det just mig och Liam som var dom alla väntat på?) 

Vi strosade omkring där inne i trängseln och gjorde väl ett och annat fynd. Men jätte imponerad vill jag inte påstå att jag blev. Jag hade nog (precis som alla pensionärer) hoppats på lite mer gratis saker. Men jag fick ju iallafall en City gross penna. Bara den var ju väl värd att köa för. 

Jag vet inte varför men Liam undrade om jag möjligen hade en nål i fickan.
När vi kom ut igen så bjöds det dock på lite gott. 


Bjuder man på TACOS så har man genast vunnit Liams hjärta och kvalat in som favoritaffär. (Trots att han hatar mataffärer) 


Korv kommer som nr 2 på hans ”favorit rättslista” och även det bjöds det på. 


Och det hela avslutades med mjölk och kanelbulle. (Även om mjölken var avsedd att ha i kaffet.) 

Jag kan inte avgöra ännu om jag kommer att bli en trogen City gross kund eller om jag kommer att stanna kvar på gamla invanda Maxi. Det får tiden utvisa. Men det känns onekligen stort att vi har fått City gross i vår lilla håla. 

Gigantisk tändsticksask

Härom dagen hittade Robban en gammal ”tändstickslåda” som någon sålde i en av alla Facebooks köp & sälj trådar. Han visade mig bilden och jag blev genast kär och talade om att den ville jag väldigt, väldigt gärna ha. Då kommer den ständiga frågan: ”Var ska du ha den?” 

Suck!!! Det vet jag väl inte. Det märker jag väl!! Den kan vara snygg att bara ha i ett hörn med en tex. ljusstake på. Måste jag tvunget redogöra för var jag ska ha den? I huset, borde väl räcka som svar? Inte fan frågar väl jag Robban var han ska ha saker och ting när vi är på Biltema och han köper saker. Jag frågar inte ens vad han ska ha sakerna till. Köper han något så tar jag lite föregivet att han gör det för att han har användning för saken på ett eller annat sätt. 

Robban förstod dock min nyväckta kärlek och igår körde han hem till säljaren för att köpa den där lådan. Väl på plats så ringer han och säger att den är stor. Större än han trodde. Jaha?? Vad hade han trott? Att det var en liten tändsticksask?? Men då kan jag (vi) väl ha den brevid kaninen och ha ved i den tänkte jag. 

Robban köpte lådan och kom hem med den efter jobbet. 


OJ!!! Var den  stor?!?! 😳. Det kunde han ju ha sagt!! VAR ska jag ha den?? 😬 

En färdiggrodd tanke är förevigad. 

För en herrans massa år sedan så träffade jag en tjej som hade en fjäril tatuerad uppe på foten. Skit coolt tyckte jag. Och redan där och då så bestämde jag mig för att en vacker dag så skulle jag minsann oxå ha en tatuering just där. Varför jag sen istället sprang och kladdade på en massa andra ställen på kroppen kan jag inte riktigt förklara. Men antar att motivet inte varit rätt och det har liksom inte blivit av.

Ett längre tag har jag velat tatuera mina barns namn på kroppen. Och att sätta dom just på foten var väldigt lockande. MEN….. Carolin har sina barns namn på just foten och det kändes lite som att härma bästisen med att sätta dem just där. Men efter moget övervägande så bestämde jag mig ändå för att där skulle det bli!! 

När jag ska göra en tatuering så grubblar jag på den lääääänge. Låter idén och tanken växa innan jag är redo. Jag vill att det jag sätter på min kropp ska betyda något och ha en mening. Jag har misstaget att ”impuls tatuera” mig i min ungdom och dom hatar jag i dag och vill tatuera över. (Och lär nog göra så småningom) Så jag låter som sagt idé och tanke gro. Men när jag sen känner mig redo så vill jag ha det gjort bums!! Dit hän hade jag kommit när jag i förra veckan ringde för att bara kolla hur det låg till med tider hos ”Razza tattoo” Jag fick tid redan denna veckan. Närmare bestämt idag. Jag var som sagt fast besluten om att barnens namn skulle sättas på foten. Men under de dagar som han passera så han jag bli tveksam om den ändå inte skulle sitta på handleden…..eller skulle jag hålla fast vid foten…..eller kanske handleden…..eller kanske….. Så höll jag på in i det sista. När jag kom till tatueraren idag så hade jag fortfarande inte bestämt mig. Han var dock förstående och ”målade” helt enkelt upp samma tatuering på både handleden och foten i hopp om att det skulle göra mitt beslut lättare. 

Jag fortsatte vela. Jessica som var med som moraliskt stöd (tack för att du hängde med vännen ❤️) sa ganska så fort att hon tyckte att jag skulle ta handleden. Jag ville dock ha fler ”utlåtande” och skickade bilder till både Robban och Caroline. Och herre Gud!! Vad skulle jag gjort utan deras råd?? Dom var verkligen till helt overderliga hjälp!! 


SUCK!!! Bestämde mig för att lyssna på Jessica (tydligen min enda vän med raka svar) och välja handleden. 

Av någon anledning så var jag sjukt nervös, trots att jag ju visste att jag inte hade något att vara nervös för. Att det skulle göra ont visste jag ju. Men det är på något sjukt sätt en skön smärta. 


Vi diskuterade att jag, bara härom dagen, hade läst att orgasmcentrum och smärtcentrum delar ”kanal” i kroppen. Var på tatueraren berättade att en kvinna han tatuerat verkligen hade fått orgasm under tiden som han tatuerade henne. (DET kallar jag en bra tatuerare!!!) Det tog ju onekligen bort en del av nervositeten och väckte lite förhoppningar. 😉

Ju mer tatueringen växte fram ju mer nöjd blev jag med placeringen. Och även om det inte ledde till någon orgasm så blev jag riktigt nöjd. Och jag vill ju fortfarande ha något på foten (idén om vad finns redan. Den ska bara växa och gro) så hoppet finns ju kvar. 😜

De vackraste livet gett mig, förevigade på min kropp ❤️

SAKNAR DIG!!

Igår när jag stod och höll på att få undan i köket så spelade jag en gammal låtlista på Spotify. En lista som jag inte lyssnat på på evigheter. Gamla godingar från ”förr” som jag nynnade med igenkännande till.

Jag var helt oförberedd när Lene Marlyns låt ”Heaven is a place nearby” kom. Den kom som ett hugg i hjärtat och saknaden kom som en käftsmäll!!

Det är snart 4 år sedan som du lämnade oss med ett enormt och obeskrivligt tomrum. Och vissa dagar saknar jag dig så att det värker i hela kroppen!! Jag saknar den glädje du alltid visade över att se mig varje gång jag kom. Saknar hur du kunde skälla på alla i din omgivning som ville hjälpa dig men som inte hjälpte på samma sätt som jag och som därför (enligt dig) gjorde fel. Saknar alla dom gånger som vi inte ens behövde prata men ändå visste vad den andra ville säga. Vi var så lika du och jag. Så lika att vi egentligen inte borde fungera ihop. Men det gjorde vi. Vi hade ett alldeles speciellt band du och jag. Jag behövde dig lika mycket som du behövde mig.

Jag älskade att få hjälpa dig. Att få finnas där för dig när helst du behövde mig. Jag mådde bra när jag fick vara med dig.

Det gjorde ont i mig den gången du ledset tittade på mig och förklarade att du inte orkade mer. Att du var klar här och inte ville mer. Det gjorde ont att höra. Så förbannat ont. Men jag förstod.

Du berättade att du ville bli kremerad och strödd på minneslunden. Att du ville att vi skulle samlas i din lägenhet (som du älskade så gränslöst) och äta min smörgåstårta efter begravningen. Du fick som du ville älskade Brita. ❤️

Det gör så oerhört ont att jag inte var hos dig när du gick. Jag ville verkligen. Men jag fick inte. Jag hoppas och tror att du vet det!!

 

2013925215575900952882_sbig

Jag tittar alltid upp mot din lägenhet när jag är i stan. Och jag kan nästan höra dig påpeka att dom som bor där idag borde hissa upp persiennen som alltid är ner hissad. Hade den inte varit det så hade jag kanske kunnat se dig stå där och vinka på mig som du alltid gjorde när du visste att jag skulle komma. Undrar om dom som bor där nu, älskar lägenheten lika gränslöst som du gjorde. Undrar om dom oxå tycker att det är den finaste lägenheten i stan.

Du fattas mig!! Men jag känner ofta din närvaro här hemma. Känner lukten av dig och kan ibland nästan känna hur du stryker mig över kinden som du så ofta gjorde när jag var hos dig.

Jag saknar dig så att det ibland värker i hela kroppen!! Men jag vet att vi kommer att ses igen. För himlen är ju en plats i närheten…..och du är inte så långt iväg ❤️

 

Nu åker Robert UT!! 

Till och från så har vi haft lite ”vajsing” med tv:n. Eller inte med tv:n i sig utan med sändningen. Mitt i ett jätte spännande program så ”pixlar” allt sig och man ser ingenting. Eller så blir det bara helt svart och så står det ”kodade kanaler” Jag ger blanka fan i om kanalerna är kodade. Jag har betalat för dom så låt mig titta!!! 😡

Härom dan ”pixlade” det sig mitt i en sannfilm och rättade inte till sig igen. Robban har länge påpekat att vi måste köpa en ny tv-antenn. Men det har inte kommit längre än till just ett konstaterande. Men när det nu hände mitt i en film som faktiskt var jävligt bra och som vi verkligen ville se så fick Robban nog. Och dagen efter så ringde han till ”antenn service” som idag kom för att se vad han kunde göra åt problemet. Han tittade upp på antennen som sitter på taket (och som troligtvis har suttit där sedan långt innan färgtv:n uppfanns) och kunde knappt hålla sig för skratt när han påpekade att han tyckte att det var konstigt att vi kunde få in några kanaler överhuvud taget. 


På den där översta antennen ska det tydligen sitta en väldig massa ”spröt” som inte finns på just vår antenn. Den antennen dög bara som vilopinnar till fåglarna sa han. Ja, men då är den ju iallafall inte helt värdelös. 😉

Robban frågade om han kunde fixa en ny antenn till oss. Och visst kunde han det (fan borde det väl om han inte skulle kunna det när han har ett företag som heter antenn service!! Han rekommenderade dock inte att vi skulle sätta upp en ny sådan där 1800-tala antenn igen. Utan rekommenderade oss att säga upp vårt avtal med ”Boxer Robert”, byta till parabol och ett annat abbonemang. ViaSat eller vad det nu var. Och då skulle vi få fler och bättre kanaler till en lägre månadskostnad. 

Robban som (oftast) har lite svårt att följa med i utvecklingen var till en början tveksam men accepterade sen hans förslag och då föll det på min lott att ringa och säga upp Boxer. Så jag ringde. Jag framförde mitt ärende och killen (Robert själv kanske??) frågade varför vi ville säga upp det. 

Jag: -Eeeehhhh…… För att vi inte vill ha det längre. 

Killen: -Men ni har varit kunder länge

Jag: -Ja, och nu vill vi inte vara det längre. 

K: -Varför? 

J: -För att vi har fått ett bättre erbjudande. 

K: -Hos ett annat bolag?

J:- Ja

K: – Får man fråga vad ni har fått för erbjudande? 

J: – Nej, det får man inte. Det var min man och ”tv killen” som kom överens och nu har jag fått i uppdrag att säga upp vårt abbonemang på Boxer. Kan man få lov att göra det eller?? 

Vid detta laget började jag bli ganska så irriterad. Jag sa ju redan i början av samtalet att jag ville avsluta vårt abbonemang!! Vad var det som var svårt att förstå?? Killen märkte att jag började bli irriterad och sa att han behöver prata med Robban. Abbinemanget står i Robbans namn så jag kan förstå att dom vill ha ett okej från honom. Även om jag vill minnas att vi har lämnat en fullmakt som gör att jag får lov att sköta alla ärenden hos dom. Men jag gav telefonen till Robban. Och killen såg genast sin chans att försöka ha oss kvar genom att börja om från början med att ifrågasätta varför vi ville avsluta vårt abbonemang och vad vi fått för annat erbjudande. Och när han märkte att inte heller Robban verkade villig att ändra sitt (vårt) beslut så försökte han istället locka med en massa erbjudanden om nya tv-boxar och lägre månadskostnad…….på villkoret att vi stannade kvar i 12 månader. JAAAA!!!! Men så gör vi!! Vi ringer in med avsikt att avsluta vårt abbonemang men förlänger det 12 månader istället. Vilken förträffligt  korkad idé!!! Efter många om och men tvingades han dock att ge sig och lät oss säga upp skiten. 


Ska man verkligen behöva besvara 10.000 frågor för att bli av med den där ”Robert”? 

Dramatiskt försvar. 

Jag har lite ”dragit” på om jag verkligen ska skriva detta inlägget eller låta bli. Det kan nämligen få ett (eller tom flera) av våra barn att verk lite…hrm…. Hur ska man säga…. Störd? 

Men va fan, ni får dra vilka slutsatser ni vill. Here we go….

När jag packade inför lördagens Lisebergs besök så packade jag bland annat ner min ”powerbank”. 
Har man tonåringar så vet man att ett mobilbatteri blir urladdat väldigt snabbt. Det ska läggas ut filmer och göras uppdateringar på div. sociala medier. Och ibland ska det fångas in en och annan Pokémon där i karusellkön. Så jag visste att den där powerbanken skulle komma väl till pass. Och visst gjorde den det. Alla tre hade, innan ens halva kvällen gått, vääääldigt svagt batteri. Hur prioriterar man då som mamma? Vem blir särbehandlad och får den där eftertraktade påfyllnaden på sitt batteri? Jag resonerade som så att Liam var den som var den med det största behovet. OM han skulle bli av med oss vuxna och /eller sina brödrar så skulle han få fullkomlig panik. Och han skulle inte ha varken modet, förmågan eller vetskapen om hur han skulle gå till väga och skulle därför vara mer utsatt än vad hans brödrar på 16 och 18 år skulle vara. Så det blev helt enkelt han som fick den. Jag förklarade för honom hur jag tänkte och kopplade hans mobil till powerbanken och la ner den i hans ficka innan han åter igen skuttade efter sina brödrar mot nästa karusell.

När Benjamin senare upptäckte att lillebror fått en fördel som han själv hade kunnat ge mycket för att få så frågade han Liam surt varför just han hade fått den där powerbanken. Varpå Liam svarade:

”Jag behöver den bättre än dig. Jag kan bli kidnappad och våldtagen på en toalett.”(Det var väl inte riiiiiiktigt vad jag hade sagt.)  ”Jaha, kan inte jag bli det då?” Hade Benjamin frågat. ”Jo, men du är 18. Du kan försvara dig. Det kan inte jag” 

Alltså detta barn!!! Han tänker alltid lite längre än jag. Och ”aningen” mer drastiskt. Hade jag tänkt i dom banorna så hade han inte fått lämna min sida överhuvud taget, oavsett om han hade batteri eller inte. Jag tror inte att han, om (Gud förbjude!!!!) han hade hamnat i en så fruktansvärd situation hade getts möjligheten att ringa varken mig, Robban eller någon annan. 

Usch!! En obeskrivligt hemsk tanke. Och lika hemskt att en 10 åring ens är medveten om att sådant ens kan hända!! 

Karuseller och chokladfrossa

Lite då och då så försöker vi få till något så att vi kan umgås hela familjen. Det är inte speciellt lätt eftersom det är så pass stor åldersskillnad på barn nr 1 och barn nr 3. Vad kan man hitta på som roar en 10 åring lika mycket som en 18 åring? LISEBERG!! Där finns ju ngt för alla åldrar. Så i lördags så gav vi oss av till Göteborg. De gånger vi har åkt till just Liseberg så har vi valt att göra det på hösten när där är lugnare så att barnen kan åka mycket karuseller utan att behöva så i kö mer än vad dom hinner åka. Och 10 september måste ju vara en alldeles perfekt dag tänkte vi…..det tänkte tydligen alla andra oxå. För guuuud vad mycket folk där var just i lördags!!! Det visade sig bl.a.  Att Ericsson hade bjudit alla sina anställda med familjer till just Liseberg just denna dag. SUCK!!  Det var kö till precis allt. Bara för att få ett bord inne på ett matställe krävde kö. På de allra mest populära karusellerna var det 60-70 minuters kö!!! Jag blev ganska besviken för jag ville ju verkligen att dom skulle få åka allt, många gånger. Men barnen var trots allt nöjda och hade jätte roligt.

Vi såg inte dom speciellt mycket. Det var typ när vi skulle äta som dom visade sig. Annars så härjade dom fritt i parken. Det är ganska skönt när barnen har blivit så stora att dom reder sig själva. När vi är på Liseberg så är det verkligen till 100% för barnens skull. Varken jag eller Robban gillar att åka karuseller (bortsett från några få) så vi går mest omkring och tittar på omgivningarna. Lite då och då så slänger man in en peng på ett chokladhjul och hoppas att man ska få vinna ett sådant där stort choklad som var och varannan kånkar omkring på. Men ingen av oss har någonsin vunnit så jag förstår egentligen inte varför vi ens provar.  Sara (min systersons sambo) ville till varje pris vinna ett Geisha choklad och spelade bort halva hushållskassan (nej, SÅ farligt var det inte) på just det hjulet. Just Geisha är grymt gott och jag tänkte att jag kunde ju oxå prova en runda. Jag satsade 20kr EN gång och vann!!! 

Sara har stora, bruna och vanligtvis väldigt vackra ögon. Dom lös av hat när jag vann och inte hon. Och det gjorde att hon satsade andra halvan av hushållskassan oxå…utan att vinna. Man kunde vinna Dumle oxå i samma hjul så jag satsade en ”tjuga” till…..och vann igen!! Jag tänkte ta dumle denna gången. Men kom fram till att Sara förmodligen skulle mörda mig av hat. Så jag tog ännu en geisha som jag skänkte till Sara. Jisses så godhjärtad jag är. (Eller så var jag helt enkelt bara i desperat behov av att rädda livet på mig själv)


Man kan ju inte leva på choklad. (Eller kan och kan….😉) så vi samlade ihop familjen och gick till ”stjärnornas krog” (tror jag att det heter) för att stå i kö innan vi fick ett bord. Det är inte speciellt roligt att gå på restaurang med Benjamin om jag ska vara helt ärlig. Dels av den anledningen att den mannen äter som en häst. Men även för att han har det yrke han har. Han studerar personalens minsta lilla rörelse och har alltid något att påpeka. Vid ett tillfälle var det en gäst som välte ner något på golvet. Benjamin reagerade direkt och hade full fokus på om någon i personalen reagerade. Vi fick nästan binda fast Benjamin i stolen för att inte han skulle springa fram och rädda situationen. (Tänk om det hade varit så här hemma när någon tappade något!!)

”Vår” servitris glömde att ställa fram mitt vatten som jag beställt och Jonathan försökte få hennes uppmärksamhet genom att knäppa med fingrarna. Det är BIG NO NO och Benjamin läxade genast upp sin bror!


Inte knäppa med fingrarna och inte harkla sig. Man söker ögonkontakt och ingenting annat. Benjamin hotade t.o.m att knäcka armarna på sin bror om han gjorde om det!! (Vilket enbart resulterade i att Jonathan drabbades av ticks och knäppte och harklade oavbrutet)

Innan vi hade hunnit svälja sista tuggan mat (och innan Benjamin hunnit bryta armar på sin bror) så var barnen tillbaka ute i karusellköerna. Och jag och Robban strosade vidare i parken. 

Blöta killar i collorado.
Dagen gick ganska fort och även om det varit en väldig massa köande så var det ändå tre nöjda (och trötta) killar som kom när det var dags för parken att stänga. Robban var dock inte helt nöjd. Han ville ha ett ”Japp” innan vi åkte hem. Så han satsade helt enkelt en ”tjuga”…….och vann 😉


Det är helt sjukt. Vi vinner aldrig något. Men denna dag vann vi TRE gånger!!! 

Vi hade, överlag, en härlig dag. Men nästa gång så åker vi nog dit ännu senare på året. 

Sådan mor, sådan son. 

I dag när Robban var ute och körde så var olyckan framme och han körde punktering på det mest olämpliga ställe man bara kan få en punktering. (Nja, Autoban hade kanske varit snäppet värre) Att stå på en ganska så hårt trafikerad motortrafikled och byta däck är förenat med ganska så stor fara eftersom väldigt få bilförare släpper på gasen när dom ser en bil stående i vägkanten med tända varningsblinkers. Ännu färre stannar för att höra om dom kan hjälpa till. Det positiva i punkterings eländet var att det var däcket på höger sida som var kasst. Alltså så behövde han iallafall inte stå med röven halvt ute i körbanan när han bytte däck. Han plockade fram domkraft och hissade upp bilen enligt konstens alla regler. Och gjorde sig sen redo för att lossa hjulmuttrarna med hjulnyckeln som följde med som ett original verktyg till bilen.

Vad Robban ditentills varit lyckligt ovetande om var att den förra ägaren vid något svagt ögonblick hade bytt däck till några som hade 17 millimeters bultar, vilket tydligen inte är original till den bilen. Men eftersom det var vad som satt på när vi köpte den så är det ju dom bultarna vi har fortsatt att ha. Och det har ju gått så bra så……..fram tills man står i en vägkant och behöver byta däck och inser att verktyget man har är avsett för 19 millimeters bultar. Det är just i en sådan situation som man (i detta fallet Robban) lyckas spotta ur sig hela sitt svordoms register på enda långt andetag. 

Vad göra, vad göra? Han ringde helt enkelt hem till sin underbara fru och förklarade läget och bad henne komma med rätt verktyg. Han babblade något om 17mm och fälgkors. Jag vet fan inte vilka mm ett fälgkors har men sa att jag skulle ta Jonathan till hjälp och lovade att snarast komma till undsättning. Jejje rusade ner i garaget och grabbade tag i fälgkorset och la in det i bagaget men tog sen ut det igen för att lägga det på golvet inne i bilen. 

Vi gav oss av in mot Hässleholm för att hjälpa en nödställd make och far. 


Jag tog ju så klart genast upp telefonen och fotograferade (till Robbans stora förtret) eländet. Och Robban fräste tjurigt åt mig att jag skulle låta bli. Han anade vad bilderna skulle användas till och det finns stunder då han verkligen hatar min blogg. Men hade jag nu offrat min värdefulla stund på soffan för att hjälpa honom så ansåg jag att han fick bjuda på det. 


Robban gick bort till min bil och öppnade bagaget för att hämta fälgkorset. Men det låg ju inte där….. Så han kollade igenom resten av bilen……men det fanns inget fälgkors att tillgå. Jonathan hade alltså av någon anledning lagt ifrån sig fälgkorset någonstans på vägen mellan bagaget och bilsätet och vi hade alltså kört 1,5 mil för att hjälpa Robban men fick inte ens med oss just den ”lilla” detaljen som var den enda anledningen till att vi körde alls.  Behöver jag berätta att Robban blev lite smått irriterad på oss?? 

I samma sekund som Robban tänkte ta min bil och köra tillbaka hem för att hämta det där jävla korset (istället för att låna ett av någon som faktiskt bodde i närheten) så kom en bonde som bodde bara en bit bort och erbjöd oss hjälp. Han körde hem till sig och hämtade ett fälgkors och Robban kunde äntligen byta till reservdäcket och köra hem igen. 


Jonathan skämdes lite över att han varit så förvirrad. Men jag försökte trösta honom med att han inte kunde hjälpa det. Det är helt enkelt något som ligger i hans gener…….och just den genen har han nog dessvärre fått från sin mor.