stressande restaurangbesök

Vet ni hur det är att gå ut på restaurang och äta med en arbetsskadad tonåring? Det är allt annat än mysigt, trevligt och avslappnande. När vi går ut och äter hela familjen så sitter Benjamin och studerar varje liten rörelse som serveringspersonalen gör. Och han kommenterar alla fel och brister han kan hitta. Saker som vi ”vanliga” människor inte tycker har någon betydelse och förmodligen inte ens ser. ”Dom har lagt besticken på del sida, d*n håller brickan med två händer när h*n går, h*n serverade maten från fel sida” Så kan han sitta och hålla på en hel middag igenom. Och han kallar det dålig service. Jag personligen skiter fullkomligt i om jag får min mat serverad från höger eller vänster sida. Jag njuter av att få den serverad alls eftersom jag i vanliga fall brukar få servera mig själv när vi ska äta. Så att få en tallrik med upplagd mat, som dessutom någon annan än jag har lagat, känns nästan lite lyxigt. När vi går på restaurang som bedömer jag kvalitén efter hur rent och fräscht där är och hur bra maten smakar. Benjamin fokuserar på serveringen i första hand. Medans jag ser mig omkring för att se om stället är rent och fräscht så lägger Benjamin märke till om salt och peppar på borden står rätt. Eeehhh….??? Ja, sådant är ju ytterst viktigt…. Igår lärde han faktiskt mig att saltkaret ska alltid stå närmast dörren och peppar på andra sidan. OM man nu gör det oförlåtliga felet att ställa dom tvärt om så är det viktigt att man gör samma ”fel” på alla borden. Ja för det är ju något av det första som vi ”vanliga”lägger märke till. 

Benjamin slappnar aldrig av när vi äter ute. Han sitter på helspänn hela tiden och håller koll på allt. Tappar gästen, 4 bord bort, sin gaffel på golvet så får vi nästan slänga oss över och hålla fast honom för att han inte ska rusa upp och springa ut i restaurangens kök och hämta en ny. (Tänk om det hade varit så hemma. Här får vi nästan sparka honom av stolen och knuffa ut honom i köket för att ens fylla på vatten om det är slut på bordet.) 

När vi bestämmer oss för att gå ut och äta och frågar Benjamin om han vill följa med så frågar han genast var vi ska. Vi väljer så klart matställe efter hur maten är. Benjamin väljer efter hur serveringen är. Om serveringen är bra så är bra mat bara ett pluss. Är serveringen dålig så väljer han att inte följa med. Vi värderar omvänt. 

Sist vi skulle gå ut och äta så tyckte jag och Robban att vi var smarta och bjöd med Benjamin (och så klart även hans brödrar) till Harrys. På sin egen arbetsplats skulle han väl ändå kunna slappna av och inte sitta och kommentera varenda litet steg personalen tog. Där visste han ju redan alla rutiner osv. resonerade vi. Men det visade sig att just Harrys var det värsta stället av alla att ta med honom till. 

Middagen blev allt annat än avslappnad. Benjamin satt som på nålar, redo att (mellan tuggorna) slänga sig över närmsta bord och ta upp beställningar, servera och passa upp gästerna. Att gå på restaurang med Benjamin är nästan värre än att titta på ”Äntligen hemma” med hans målare till pappa. Och jag vet inte vilket som är värst. Ha en son som klagar sig igenom middagen eller en som inte kan låta bli att vara 100% förberedd på att sätta igång att jobba mellan varje tugga. Lite som pest eller kolera. 

Benjamin när han trivs som bäst!

Mormor- Räddaren i nöden

När familjens tonåringar var yngre så bråkade dom konstant och om allt! Det fanns ingenting som var för stort eller för litet att bråka om. Vissa dagar satte dom igång att bråka så att taket lyfte redan innan man ens hunnit gnugga sömnen ur ögonen på morgonen. Sådana dagar fick man lust att ta den ena och slå den andra med. Alternativt sätta mig och googla på hur den där Josef Fritzel egentligen hade gjort med det där ljudisolerade rummet i källaren där han låste in sin dotter. För just ett sådant rum önskade man sig mååååånga gånger när dom satte igång.

Det är ganska så påfrestande med konstanta bråk. Att inte ens kunna äta middag utan att ett av barnen river upp himmel och jord för att hans bror tittar på honom. En av alla dessa bråkfyllda dagar så fick jag nog. (Eller det fick jag iofs många gånger) Jag gormade på dom och lät dom verkligen få veta hur in i helvete trött jag var på deras konstanta bråkande. När barnen blev varse att dom har gått väääääldigt långt över gränsen så piper dom in på sina rum och vet att det nog är smartast att stanna där tills jag hunnit lugna ner mig. Jonathan söker då hjälp hos mormor genom att skicka ett sms till mormor där han talar om att jag är arg och att han vill att hon ska komma och hämta honom. Att min ilska delvis beror på just honom, utelämnar han och försöker desperat söka medhåll och ömkan från mormor.

0dd5df0e9e9f4bc854517c9c4e0b2846

Mormor som känner sina barnbarn och framför allt sin dotter, räknade ganska så snabbt ut att det låg något bakom min ilska. Och lyckades även (om jag minns rätt) få Jonathan att erkänna att han och brorsans ständiga bråkande var ”boven” i dramat. I all välmening ringer hon upp mig och talar om att hon och pappa skulle komma och hämta bråkstakarna så att jag fick lite avlastning och en chans att vila öronen och försöka återfinna lugnet och det förlorade humöret. Jag skulle ALDRIG neka mina föräldrar att träffa sina barnbarn. Men denna gången gjorde jag faktiskt det. Jag talade om för mamma att dom absolut INTE fick lov att hämta dom. Över min döda kropp att barnen skulle få en belöning för att dom bråkat och gått sin mor på nerverna!! För att åka till mormor och morfar är inget annat än just belöning. Där får man obegränsade mängder med glass och inte minsta lilla tillstymelse till regler som hemma. Där kan man leva livets glada dagar och låta mormor och morfar få suga ut allt det ljuvliga ur barnen medans mamma (jag) får ta alla dom jobbiga jävla bitarna. Det är absolut inte det att jag inte unnar mina föräldrar den där guldkanten som barnbarnen kan ge. Det är snarare så att jag inte villa unna barnen det positiva med mormor och morfar när dom betett sig som monster. Mamma förstod och accepterade mitt resonemang. Och sönerna tvingades helt enkelt stanna hemma i den något pestiga miljön med en irriterad mamma.

Mormor kände sig dock lite extra betydelsefull när barnbarnet såg henne som någon typ av hjälte som hade kunnat komma till undsättning (men som i detta fallet blev stoppad av ”draken”)

Detta att använda mormor som en ”livlina” när det blir jobbigt är tydligen något som barnen har tagit faste på. I lördags blev det ett herrans liv här. En av tonåringarna vaknade på fel sida och lät hela familjen märka av det genom att ställa till med osämja och spotta ur sig otrevligheter till alla som kom i hans närhet. Det fungerade ett tag, innan jag fick nog och ”slog näven i bordet” Och så var bråket i full gång. Liam tar väldigt illa vid sig när någon i familjen bråkar, oavsett vem eller vilka det är. Och han mår direkt dåligt av det. Så vad gör man då om det är bråk i huset? Man kontaktar MORMOR!! Hon fick ett sms från Liam som förklarade att han inte ville vara hemma eftersom jag och brorsan bråkade, och frågade om hon inte kunde komma och hämta honom. Oturligt nog så var mormor och morfar bortbjudna och kunde inte komma till undsättning. Så stackars Liam tvingades stanna kvar i ”stormen” Nu var ju dock bråkandet ganska snart över och Liam kunde känna sig lugn och trygg här hemma igen.

Det känns oerhört skönt att barnen känner sig så pass trygga med mormor att dom faktiskt tar kontakt med henne när det är jobbigt och jag vet att det får mormor att känna sig lite extra behövd och speciell.

 

500x300-mamma-mormor

 

Avbruten sovmorgon och mordplanering

Jag har som regel att inte hänga ut barnen i bloggen. Inte skriva om dom utan att dom sagt att det är okej och inte lägga ut bilder som dom inte har godkänt. MEN….. ingen regel utan undantag!!!

Igår var Benjamin ledig från jobbet första lördagen på evigheter. Och då skulle han passa på att ha en minst sagt välförtjänt kväll med kompisarna. Han ringde hem och deklarerade att han inte skulle komma hem på natten. DET ska han iallafall ha beröm för. Han hör alltid av sig om han beslutar sig för att sova borta, eftersom att han vet att jag får hjärtstillestånd av oro om hans säng bara är tom på morgonen. Då får jag de mest fruktansvärda saker för mig och tror att han ligger styckad och paketerad i svarta sopsäckar djupt inne i en tät skog. Och jag tvingas misshandla mig själv för att inte ringa polis och Missing people för att efterlysa honom. (Ja, det må hända att jag kan var lite dramatisk.)

Igår kväll när jag intog ”snarklådan” så var det med beslutet att nästkommande morgon (alltså idag) få en skön och välbehövlig sovmorgon. Saker och ting blir sällan som man har tänkt sig!! 06:05 (!!!!) sätter Benjamins klockradio igång att tjuta!!! Han hade alltså glömt att stänga av larmet efter gårdagens väckning. Just där och då tänkte jag att om ingen annan hade styckat upp honom och lagt honom i en djup skog så skulle ta mig fan jag göra det nästa gång jag såg honom!!!

cat

Det är dessutom inte vilken klocka som helst som sätter igång att tjuta. Det är en ”Sonic bomb” som tjuter i 113db!!! Jag försökte desperat stänga ute ljudet genom att lägga kudden över huvudet och försöka somna om för jag vet ju att om jag stiger upp och springer ner för att stänga av (eller allra helst slå sönder) klockan så är jag klarvaken sen och kan inte somna om, trots att jag är trött. Men att ligga och pressa en kudde mot huvudet är ytterst obekvämt och att ligga och höra en vrålande klocka skapar sådan irritation att man ändå inte kan sova. Så det var bara att svänga benen över sängkanten och gå ner och stänga av skiten. På vägen ner så mumlade jag surt för mig själv att jag ta mig fan skulle sätta igång den där jävla klockan vid samma tid en morgon när Benjamin är hemma så att han fick smaka på sin egen medicin (vilket även skulle straffa mig eftersom även jag kommer att bli väckt under min hämndaktion) Jag sliter upp dörren till Benjamins rum och stormar in i oväsendet. Bara för att upptäcka att där ligger Benjamin och sover. Jag upprepar: Han SOVER!!! Berättade jag att hans klocka tjuter i ETTHUNDRA TRETON DECIBELL? 

Jag sliter ut sladden till klockan samtidigt som jag surt fräser: ”För helvete Benjamin”

Benjamin svarar något i stil med: zzzzzzzz….förlåt….zzzzzzzzz

fb_img_1437422740482

 

Hur ända in i helvete kan man sova sig igenom 113 decibell??

Nå väl. Man ska ju (försöka) se något positivt i allt. Och jag fick ju undan lite tvätt mm på morgonkvisten medans alla andra låg och sov.  

MENINGSLÖSA hjärtan och rosa profilbilder.

Nu är det åter igen Oktober, den månad då cancer (och speciellt bröstcancer) uppmärksammas lite extra genom att man kan köpa bl.a. ”Rosa bandet” och på så sätt stödja cancerforskningen. 

2016 års band är designat av Alicia Vikander
På Facebook cirkulerar återigen små hjärtan bland vännernas status. Och det skickas runt ”kedjebrev” som uppmanar folk att sätta detta lilla hjärta i sin status för att göra folk uppmärksamma på just bröstcancer. Dock får man inte under några som helst omständigheter berätta för killar varför man har detta lilla hjärta i sin status. SUCK!!! Jag har skrivit om detta tidigare. För ganska så exakt 1 år sedan. Och redan då tyckte jag att det var urbota korkat att man inte ”får” berätta vad det där lilla hjärtat står för. Hur ända in i helvete får man en sak att uppmärksammas när man inte ens berättar vad det är som ska uppmärksammas?? Och dessutom, varför får inte killar veta?? Killar kan faktiskt oxå få bröstcancer!! Men det är inte lika tragiskt och hemskt som när en tjej får det……eller?? 

Många är dock lite ”tuffare” och vågar stå för vad det är dom vill uppmärksamma genom att färga sin profilbild rosa. Det är ”lite” mer uppenbart vad det är dom vill ha sagt än dom som bara sätter ett litet hemlighetsfullt hjärta. MEN….. Ärligt talat!!! Jag kan riktigt höra jublet inne på Labbet på Cancerfondens forskningscenter:

”Tjoho!! Vi har lyckats få ihop 34608 små hjärtan och 56022 rosa profilbilder!! Nu har vi fått ihop tillräckligt för att forska vidare och hitta botemedlet mot bröstcancer” 

Jag undrar hur dom gör om dom skulle lyckas knäcka ”gåtan” innan alla hjärtan och rosa profilbilder är slut. Skänker dom resterande vidare till annan forskning då?? 

Mig veterligen så har ingen cancerdrabbad människa blivit frisk av hjärtan i statusar eller rosa profilbilder. Jag kan dock (även om jag aldrig har det) ha fel. Jag har inte kollat källkritik, som är så viktigt, för mitt påstående. Men jag gör som många andra i andra sammanhang. Jag väljer att tro att det är så!

Jag skiter fullkomligt i att skriva hjärtan och färga min profilbild. Det kommer ändå inte göra att jag, nöjd med mig själv, kan känna att jag har gjort en bra och viktig handling!! Och det kommer inte hjälpa ett enda skit!!  Jag väljer istället att göra något mindre meningslöst och fan så mycket nyttigare. 

Jag skickar ett sms med texten BESEGRA 7796 till numer 72988 och vips så har jag skänkt 50 kronor till Cancerfonden. 

Från noll till FYRA!!! 

2 av våra 3 barn vill ha husdjur. Det har funnits önskemål om allt från hundar och katter till ödlor och råttor. Jag och Robban har sagt ett (eller snarare många) samstämmigt, enigt och rungande NEJ!! Inga husdjur (som ändå jag får ta hand om i slutändan) och där med basta. 

Jonathan som i våras flyttade ”hemifrån” ut i villa vagnen trodde av någon anledning att han då plötsligt fick skaffa ett husdjur. Och gick helt sonika i sällskap med flickvännen och skaffade en hamster. Jag och Robban blev minst sagt irriterade och hade ett låååångt samtal med honom där vi lät honom veta att vi var väldigt besvikna på att han hade gått emot vad vi hade sagt och gjorde klart för honom att den där lilla ”råttan” INTE skulle följa med in i huset när det var dags att flytta in för vintern. Han förstod, lovade att hitta ett nytt hem till ”kreaturet” och bad så hemskt mycket om förlåtelse. 

1232711281188_extralarge

För att bevisa hur ångerfull han var så tycker han att det är en genial idé att ta med sig flickvännen till djuraffären ännu en gång och skaffar ännu en hamster!!! Om vi blev besvikna och irriterade första gången så behöver jag kanske inte berätta att vi blev riktigt förbannade denna gången!! Åter igen så förklarade vi för honom att det var väldigt respektlöst att gå emot våra regler. Inte bara en gång utan TVÅ, och med väldigt tät följd. 

Åter igen ber han om ursäkt och lovar att han ska hitta ett nytt hem till dom innan det är dags att flytta in. Nu är hösten onekligen här och eftersom villavagnen tyvärr inte är vinterisolerad så har då dagen kommit när det är dags att flytta in. Trots att jag upprepade gånger har talat om att det det är dags att hitta ett hem till hamstrarna så har ingenting hänt. Kanske är det så att han har gått och väntat på att någon djurintresserad människa ska komma och helt sonika knacka på dörren och höra om vi möjligen har en hamster eller 2 som vi vill bli av med. Detta har dock inte skett. (Hrm…..finns det inga djurintresserade människor i Bjärnum??) 

Idag beordrade jag ut Jonathan att städa av villavagnen inför ”vinter dvalan”. Något som jag har sagt att han ska göra nu i en veckas tid, men utan resultat. Men idag så masade han sig dock ut. När han varit där ute och ”fejat” en stund så gick jag ut för att se hur det gick för honom. Vi står där och pratar och av en händelse så tittar jag mot den ena hamsterburen. Där satt en av hamstrarna. I den andra buren satt tre hamstrar…..JAG UPPREPAR: TRE!!! (three, tres, drei, kolme, trois) 

Ja, för hamster nr 1 som skaffades var en hane. Och hamster nr 2 var ju självklart en hona. Och dessa har sen tydligen fått ”umgås” en del om man säger då. (Vi behöver väl inte gå in på ”blommor och bin” för att ni ska förstå) Så från ingen hamster så finns det nu FYRA!!! 

Vi har gett en tidsvinst till fredag har det inte hittats en köpare innan dess så är det jag lägger ut annons på hamstrarna. Och då blir det under bortskänkes!!! 

Någon som är intresserad av en liten söt hamster……eller fyra?