Granen står så grön och grann i stugan. 

När jag och Robban träffades så var han en sådan där person som prompt ville ha en riktig gran. Medans jag var en sådan som lika väl kunde ha en konstgjord. Lite pga snålhet och ev. även av ren lathet. En konstgjord gran finns ju liksom alltid hemma. Man köper den en gång sen är den bara att lyfta upp ur sin låda och fälla ut grenarna när det var dags. Och sen fälla ihop grenarna och trycka ner den i lådan igen när man har tröttnat på den. För att sen göra om samma procedur nästa år och nästa och nästa. Om man inte är riktigt lat. För då lyfter man bara ner fanskapet i källaren med kulor, glitter och allt. Så slipper man klä den nästa år. DET har vi dock aldrig gjort. Det har ju varit lite tradition att alla barnen knuffas kring granen varje jul för att klä den.

Men det har så klart avtagit från år till år. Ju äldre barnen har blivit, ju mindre intresserade har dom varit av att vara med. De senaste 2 åren har Liam varit härskaren över kulorna och glittret.

Men som sagt. När jag och Robban träffades så var det äkta gran som gällde. Jag gav med mig och accepterade den där äkta granen som ju faktiskt luktade jätte gott och var vackrare än den där i ”plast”

Men guuuuud vad den barrade. Innan julaftons morgonen kom så hade granen bara hälften så mycket barr som när den införskaffades. Och när julen var över och granen skulle ut så tappade den alla barr på vägen från tv rummet ut genom ytterdörren. När Robban väl nådde hallen med den där granen så var det i stort sett bara stammen kvar!! Jag dammsugade upp barr efter den granen så länge vi bodde kvar i det huset. Och jag är säker på att dom som bor i det där huset idag (17 år senare) fortfarande dammsugar upp efter den. Där och då bestämde jag att vi aldrig mer skulle ha en äkta gran. Robban höll med. Dock har Robban väldigt mycket sämre minne än mig, och började snart återigen rösta för en äkta gran. Men jag höll fast vid att vi skulle ha konstgjord.

I år gav jag dock vika och gick med på en äkta gran. Dock på villkoret att det skulle vara en mörk, tät och snygg gran.

Vi körde ut till Asmoarp där vi hört att dom skulle ha riktigt fina granar. Vi (jag, Robban och Liam) hjälptes åt att välja ut ett riktigt vackert exemplar som vi sen fick inslaget i nät innan vi stoppade in den i bilen och gav oss av hemåt.



Man bör ju såga till den lite så att det blir färskt trä som kan suga vatten. Jag kom med förslaget att vi skulle yxa till den (eller tom använda motorsågen) innan vi tog in den. Men nej då. Det kunde vi fixa inne tyckte Robban. Och det behövdes då rakt ingen yxa och absolut ingen motorsåg.

Så granen asades in. Och Robban satte igång med ett tappert försök till att fixa till granen med en vanlig såg.


Han bad Liam hålla granen så att han kunde såga. Det gick ”så där”

Då la han den ner istället….. det gick inte heller så bra kan jag tala om.



*Host, harkel* undrar varför det inte gick så bra??

Han sågade, spottade och svor. Men kom inte mycket längre i sitt sågande för det. Jag frågade lite försiktigt om det inte skulle vara lättare och framförallt bättre att använda yxa…..ute. Men Robban fräste bara ansträngt att vi inte hade någon bra yxa. Jag ifråga satte då om det inte kanske var bättre med kanske en motorsåg. Men den kunde man inte såga med inne sa han. Tack! Det fattar ju jag oxå. Men vi får ju helt enkelt asa ut fanskapet igen och fixa det ute. Men se det var otänkbart!! Hur ville jag att han skulle se något dör ute. Hrm…. tja, kanske i skenet från ytterlampan???

Men Robban fortsatte envist att kämpa med Biltema sågen. Allt för att inte ge frun rätt. Han tog i för kung och fosterland utan att speciellt mycket hände. Det var tydligen väldigt segt att såga i. Vid ett tillfälle så säger han ”Vad är det för jävla trä, inget händer ju”

Eeeeehhh….. ja jag kan ju inte så mycket om träslag och vet absolut inte hur man bedömer vilken sort det är på ett vedträ…. men var jag heeeeelt ute och reste när jag sa att jag gissar på GRAN??

Han kämpade och slet med den där sågen innan ”han” till slut kom på att vi nog fick bära ut den där förbannade granen och ta till motorsågen…..i skenet från ytterbelysningen. Åååhhh…, han är så smart min man. Tänk om det ändå varit jag som kommit på den idén. 🙄


Ut med granen igen och fixa det där….. som jag personligen tyckte att vi borde gjort från allra första början.

Och sen åter igen in med fanskapet och försöka få den att vilja stå i den där ”foten” Även det ledde så klart till en brottningsmatch!! Liam som längtat, i flera dagar, efter att få klä granen, kunde inte hejda sig och satte igång långt innan grannen stabiliserats.

Han började med det som, för mig, brukar vara det allra mest hatade momentet. Den där jävla julgransslingan som är ett enda jävla trassel varje år. Hur noga och försiktigt man än har lagt ner den året innan.


Förra året så gick dock (tack och lov) den där förbannade julgransslingan sönder (Ja, det kan vara så att jag hjälpte den på traven) så i år så investerade jag i julens bästa köp. 


TRÅDLÖSA ljus!! Det kommer kvitta hur våldsamt jag än vräker ner dom när julen är över för dom kommer omöjligt kunna trassla sig. (Dock kommer minst hälften vara trasiga nästa år för så är det alltid med julsaker)

Efter många om och men sånkunde Liam äntligen klä granen.


Och nu står den så vackert där i hörnet och doftar ”juligt”


Det märker dock inte Robban……. för all hans energi tog slut innan första kulan hängdes upp.


Min mamma och tekniska prylar……suck!! 

Mamma har fått 2 stycken stegräknare av sitt försäkringsbolag. Det set ut att vara riktigt dyra och bra stegräknare med många funktioner. Vilket gör det uppenbart att dom inte känner min mamma. Hade dom gjort det så hade dom gett henne en gammal hederlig kulram och bett henne flytta en kula för varje steg hon tar om dom nu tycker att hon prompt ska veta hur många gånger hon flyttar fötterna om dagarna.

Detta är inte den typen av stegräknare där man trycker på en ”on-knapp” innan man sätter den runt foten och börjar traska. Nej denna ska man först registrera i en dator där man ska ange allt från vikt och längd till ålder och sexualitet. (Okej, det där med sexualitet kanske dom inte frågar efter) I samma sekund som mamma packar upp denna stegräknare ur förpackningen så inser hon att den är allt för komplicerad för henne att registrera. Vad gör man då? Jo, då lägger man den i en påse, skickar med sin yngsta dotter den hem med uppmaningen att be Benjamin titta på den. (Ibland kan hon se sina begränsningar och förstå att hon ofta gör mer skada än nytta när hon försöker sig på att fixa själv) Kan sen inte Benne så är det inget att ha resonerar min mor.

Jag har dock inte samma begränsning utan vill ändå försöka. Men å andra sidan så är jag mer teknisk än min mor (tack och lov) Så innan jag ens visade den för Benjamin så skulle jag försöka att få igång de där stegräknarna. I den lilla instruktionsboken uppmanades jag att ladda ner något på datorn (jag tror att det var just där som mamma bestämde sig för att överlämna den i Benjamins händer.) Jag laddade ner det där man skulle ladda ner och där beskrev dom steg för steg hur man skulle göra. Så enkelt att tom. en hjärndöd patient skulle klara av det om den bara försökte.

Så kom det då till steget där man skulle sätta in ”minneskortet” i datorn. Minneskortet ja…… något sådant fanns inte. Allt som fanns med var själva stegräknaren, ett ”armband” och en liten…manick? 

Den ser större ut på bilden än vad den är.

På datorn uppmanades jag att trycka in den där lilla ”manicken” i datorn. HAHAHAHA. Det fattar ju vilken idiot som helst att det inte går. Den var ju mindre än en USB kontakt och något annat passande hål hittade jag inte att trycka in den i. Funderade lite på om jag skulle öppna cd-Rom luckan och slänga in den där och bara dra igen den igen och hoppas på det bästa. Men insåg att det nog inte var någon bra idé.

Så istället så stoppade jag tillbaka allt i påsen igen för att lämna tillbaka allt till mamma igen med uppmaningen om att hon skulle införskaffa det där nödvändiga minneskortet.

När jag pratade med mamma idag så frågade hon om jag hade vissar Benne dom där stegräknarna som jag skulle. Men det talade jag om för henne att det hade jag då säkert inte alls gjort. För jag vägrade förnedra mig så grovt att jag skulle låta honom tro att jag inte på egen hand förstod att det fattades ett minneskort. Det kan hända att jag tom. använde ett något överlägset tonfall för att mamma skulle förstå hur otroligt smart jag är. 

När vi hade pratat klart så gick jag ändå och bad Benjamin om att ta en titt. Mest bara för att jag senare skulle kunna bekräfta för mamma att jag hade haft rätt. För när Benjamin säger att det inte går, så går det verkligen inte.

Benjamin plockade tittade på sakerna, loggade in på den där sidan man skulle och tryckte in den där lilla menlösa manicken i USB porten….


Eeeehhhh….. jaha…. var det där den skulle vara?!? (Varför i hel.. gör dom inte den så att den ser ut precis som en USB kabel då??) Klick, klick på datorn och så hade Benjamin fixat båda två och himlade så där med ögonen som bara han kan när han tycker att jag är trög. Sen gick han!

Där stod jag kvar med 2 fullt fungerande stegräknare och funderade på hur jag skulle lägga fram detta till mamma utan att hon skulle tycka att jag var en besserwisser som, så säker på min sak, sagt att det inte går.

Jag tror jag mutar Benjamin med pengar för att denna hemlighet ska stanna mellan oss. Till mamma säger jag sen att jag varit snäll och köpt det där minneskortet som saknades. ”Du behöver inte betala det. Se det som en för tidig julklapp. God jul älskade mamma. Nu pratar vi aldrig mer om det här!!” 

 

Stämma SVT!! 

Igår satt jag bänkad i soffan för att (för första och troligen enda gången i mitt liv) titta på Nobelmiddagen i hopp om att få en liten liten skymt av vår underbara servitör, Benjamin. Som sällskap hade jag Robban, Liam och två flickvänner till 2 av kvällens servitörer. Alla lika spända på att få se välkända ansikten på tv. Och visst fick vi se välkända ansikten på servitörer som så ståtligt kom ner för den där långa trappan. Men inte Benjamin!! 220 servitörer kan ju inte gå i trappan så vissa kom gående från sidan. Benjamin var en av dom. Så honom fick jag bara en liten löjlig skymt av på avstånd. 😡


Här la jag,dagen till ära, ner en enorm kärlek och lagade till en härlig trerätters middag. Och när tv sändningen började dukade jag upp med chips, gottor och läsk. (Och ett glas vin för att stilla nervositeten) Sen satt jag och stirrade på universum tråkigaste program. Och allt jag fick för det var en löjlig lite skymt!! Jag ska fan stämma SVT och hela Nobel komitén. Till och med självaste Alfred Nobel ska jag stämma. Sen att han är död kan jag inte ta hänsyn till!! 

En sak kan dom iallafall inte snuva mig på!! Min enorma stolthet över att ha en son som faktiskt har fått servera på Nobelbanketten. Och skaffat sig både upplevelse, erfarenhet och en förbannat snygg guldstjärna i sitt kommande cv. 

Starkt jobbat Benjamin. VI ÄR OBESKRIVLIGT STOLTA ÖVER DIG!!! 

Den stora NOBELDAGEN är här

Idag är det Nobeldagen, en dag som (hitintills) har varit en helt betydelselös dag för mig. En dag som alla andra. Men i år känns den väldigt viktig och betydelsefull!! Familjens duktiga servitör, Benjamin, är ju en av dom som ska servera i kväll. (Det har nog varken mina Facebook kontakter eller bloggläsare kunnat missa)

Igår körde jag in Benjamin till stan för att vinka av honom vid tåget mot Stockholm.  Jag kände mig nervös och stressad hela morgonen. Benjamin själv (som är den enda av oss som har anledning och rätt att vara nervös) var lugn som en filbunke. Han vet hur oerhört stort detta är för hans ”gamla” (hrmp…) mor och gav mig till och med tillåtelse att följa med ända ner till perrongen för att vinka av honom.

Som vanligt så vill inte ”stående” bilder bli stående hur mycket jag än bråkar med inställningarna.  😡

Sara, Susanne(Världens bästa lärare) , ”Foppa” och Benjamin redo för avfärd mot Stockholm. 


 Benjamin är ju numera 18år, alltså myndig. Och hans lärare får inte lov att skicka bilder till mig på honom eller på något annat sätt ge mig information om honom utan att han själv först godkänt det. Jag övervägde för en kort sekund att försöka få honom omyndigförklarad. Men insåg ganska snart att det kan vara en lång och utdragen process. Så istället bönade jag och bad Benjamin om att låta henne skicka. Och han godkände på ett villkor…..att jag lovade att inte lägga ut någon av dom bilder hon skickade om inte han först godkänt bild för bild. Åååååhhhh…. jag vill ju visa hela världen, men jag tvingades gå med på kraven. (Hellre det än att inte få några bilder alls!! Jag har fått SÅ många oerhört fina bilder men hur gärna jag än vill så får jag inte. Jag har inte ens lyckats hitta något ”kryphål” i vår överenskommelse. Nå väl, jag kanske får tillåtelse när han väl är hemma igen. 

I kväll kommer jag att sitta bänkad i soffan. Laddad med näsdukar!! (Jag har ju en viss förmåga att drabbas av ”allergi” med rinnande ögon av sådant här) Jag kommer inte ens våga blinka, med risk för att missa en liten, liten skymt av vår underbara son. 

Skryt och reklam. 

Ja, ja, ja….. jag vet att det var längesedan jag bloggade och jag skäms nästan lite. Jag har påbörjat säkert 10 inlägg som jag inte slutfört och därför inte publicerat. Som vanligt så har det knappast varit brist på saker att blogga om. Men lust, ork och tid har inte funnits. Jobbar jag inte så försöker jag hinna med alla vardagsbestyr med tvätt, städning, matlagning osv, osv. Men nu måste jag ju bara skriva. Och det är inte alls för att berätta att jag är stolt så att jag hålller på att spricka eller för att skryta……..eller vänta nu…. jo, det är nog just precis därför!!

I lördagens Norra Skåne (vår morgontidning) möttes vi av en bild på äldsta sonen på första sidan.


För en gång skull bjöd den tidningen (även kallad TORRA Skåne) på något läsvärt.



Den 10 December (på lördag) kommer jag sitta bänkad i soffan och,för första gången i mitt liv, titta på hela Nobelmiddagen i hopp om att få se Benjamin skymta förbi. Jag ska ladda upp med gott att äta (en egen liten 3 rätters nobelmiddag) och näsdukar. För risken att jag får ”allergi” med rinnande ögon känns överhängande stor.

  1. Benjamin har (sedan han började gymnasiet) gjort en obeskrivlig resa. Och mognat något oerhört mycket!! Och när jag ändå är igång och skryter så kan jag ju även passa på att han, tillsamans med några klasskompisar har ett eget företag. Och vad är jag för en mor om jag inte kombinerar mitt skryt med lite reklam? 😉

Klicka på HÄR och beställ vällagad mat, smörgåstårtor och annat gott till festen, släktmiddagen mm.

5 duktiga företagare