Crazy cousins

Ove hade två söner. Mina kusiner. Av olika anledningar så har vi inte haft någon som helst kontakt. Dom flyttade till Norge när jag var runt 9-10 år och efter det så har vi inte träffats. Jag har ju alltid visst att jag hade dom men kan inte påstå att jag saknat dom. Jag kom ju knappt ihåg dom och hur kan man sakna någon som man aldrig har haft? 
Genom åren har jag dock tänkt på dom ibland och känt mig lite nyfiken. Jag har gjort halvtappra försök att kolla efter dom på facebook. Men jag visste bara deras förnamn och visste inte var i Norge dom bodde. Jag tänkte alltid att jag skulle fråga Ove om efternamnet någon dag. Men så blev det aldrig så.

När Ove nu gick bort så blev det väldigt, väldigt viktigt för mig att få tag på dom. Det gällde deras biologiska pappa och dom skulle så klart ges möjligheten att få komma på hans begravning för ett sista avsked. Med hjälp av skattemyndigheten hittade jag deras efternamn och kunde söka upp dom. Där och då ångrade jag så mycket att jag faktiskt inte hade gjort det tidigare. 

Dom ville självklart komma till begravningen. En resa ner till Sverige och Hässleholm planerades in med två övernattningar. 4 kusiner (jag, syrran, Jimmy och Johnny) skulle träffas för första gången på närmare 30 år. Jag och syrran var fast beslutna om att vi skulle möta dom med öppna armar och välkomna dom till sina rötter. Vi var minst lika nervösa som dom. Vi skulle träffa 2 ”nya” kusiner. Dom skulle träffa 2 kusiner och 3 fastrar. 

I onsdags (dagen innan begravningen) kom dom. Vi bestämde möte på Volvo i Hässleholm. Ja, det var lättast att guida dom dit. Dock kanske inte den smartaste platsen. Jag och syrran behövde hålla koll efter en bil med norska registrerings skyltar. Kusinerna skulle hålla koll efter en blå Volvo……på Volvo i Hässleholm. 🙄

Men det gick bra. Vi hittade varandra direkt och bestämde oss för att köra och ta en fika och prata lite. Vi hade ju typ 30 år att ta igen!! Vi valde självklart att sätta oss på Oves stammis fik, Café centra. Vi var nog alla nervösa. Tänk om vi inte förstår varandra? Tänk om vi inte gillar varandra? Men ganska så snart så sa det bara klick! (Eller kanske snarare KATABLAAAM!!) Vi märkte att dom var ganska enkla människor och hade samma sjuka jävla humor som jag och syrran. 

Dom hade sin syster (på mammans sida) och styvfar (father by heart) med sig. Och även dom kastade sig rakt in i våra hjärtan!! Sjukt härliga underbara människor med lika sjuk jävla humor och lika få begränsningar som jag och syrran. 

Vi lämnade cafét och gick bort till Casablanca för att käka lite, sen bar det av vidare mot Harrys för att ta en drink eller 5. Ju mer vi pratade med dom, ju mer gillade vi dom. Kvällen avslutades dock ganska så tidigt eftersom vi alla visste att det skulle komma att bli en jobbig nästa dag. 

På Torsdagen möttes vi igen och gick på Oves begravning. En väldigt fin men jobbig stund. ❤ Efter begravningen så åkte vi till en lokal som Robban fixat för att äta smörgåstårta. Och Jimmy och Johnny fick träffa sina fastrar och umgås lite med dom innan dom åkte tillbaka till sitt hotell för att byta om och pusta ut lite  innan dom åter igen var redo att träffa mig och syrran. Vi var dock lite förvånade över att dom vågade träffa oss igen efter att dom första dagen fått se vilka vi var. Men dom var visst inte så lättskrämda. 😂

Vi gick först till Harrys och tog några öl och drinkar och tränade skrattmusklerna lite. Och sen vidare till Bishop arms. Ja vår lilla stad med bara 2 pubar och stängda ställen imponerade nog inte allt för mycket på dom. Men man får inte roligare än man gör sig. Och jag kan ärligt säga att så roligt som jag har haft med dom under 2 dagar har jag nog aldrig tidigare haft. Redan efter första kvällen så kändes det som om vi känt dom hela livet!! Underbara Goa härliga norrmän!! Bjørn-arild (father by ❤) Julia (syster) Jimmy och Johnny (kusiner) ni slängde er rakt in i våra hjärtan!! 

Många tycker säker att det var helt jävla fel att gå ut och drick, skratta och ha roligt efter en begravning. Men jag vet att Ove log i sin himmel och njöt av att se att hans fina söner och galna systerdöttrar äntligen träffades och att vi ”klickade” så bra. Och vad andra tycker skiter jag i!! 

Underbara, knäppa, ljuvliga människor!!!

Syrran och Julia
Syrran och Jimmy
Jag, Johnny, syrran (som fick hålla sig till kaffe),Jimmy och Julia

Benjamin och Johnny

Jag kan verkligen inte med ord beskriva hur oerhört mycket jag tyckte om mina nyfunna kusiner och deras familj. Och ännu mindre kan jag beskriva hur ont det gjorde att skiljas åt. Jag ville verkligen inte låta dom åka tillbaka!! 

Jag har aldrig saknat mina kusiner…… men NU gör jag det!!! Och jag längtar tills jag får träffa dom igen. 

För alltid borta, aldrig glömd. 

De senaste veckorna har varit skit jobbiga. Efter Oves bortgång så har jag brottats med väldigt många tunga känslor och väldigt mycket ångest. 

Med tårar forsande så har jag planerat Oves begravning. Jag ville att den skulle vara ljus och fin. Och viktigast av allt var att den skulle vara personlig och spegla Ove!! Jag valde bort kyrka, präst, psalmer och snack om Gud och Jesus. Enligt Ove var det där bara dravel!! 

Istället blev det dansband, Lasse-stefanz, vikingarna och en begravningsförrättare som hade träffat Ove många gånger genom åren och därför kunde beskriva honom med sina egna ord. Och han gjorde det klockrent!! När han berättade hur ”brövlig” gapig och skrikig Ove kunde vara så var det många som log och nickade i medhåll. Lika väl som när han berättade hur givmild, snäll, beskyddande och godhjärtad han var. 

Fotograf: Jörgen Svensson
Fotograf: Jörgen Svensson
Fotograf: Jörgen Svensson
Det fälldes många tårar under ceremonin men efteråt var det som att en tung sten lyfts från mina axlar. Det blev som jag ville ha det. Det blev som jag tror att Ove hade velat ha det. Och jag vet att Ove fanns där med oss och log. Och han kände säkert en enorm stolthet över att hans oerhört fina söner och mina kusiner var där. Jag är alldeles övertygad om att han även kände en oerhörd tacksamhet över att hans söner och närmaste vänner bar honom till den sista vilan. ❤

Tack till alla er som kom för att hedra hans minne och alla ni som lagt blommor vid hans kista. 

För alltid borta, aldrig glömd. 

Fotograf: Jörgen Svensson

Jag går sönder!!! 

Just nu är min vardag jävligt tuff och mina dygn har alldeles för få timmar. Jag är sönderstressad, förvirrad, (värre än vanligt) maktlös och sååååå jävla ledsen. Jag känner mig otillräcklig och det är en av dom värsta känslor jag vet för det skapar sådan obeskrivlig ångest för mig!! Jag mår rent ut sagt för jävligt!! 

Det finns väldigt många ”måsten” just nu. Och även om tårarna bränner i ögonen och sitter som en jävla klump i halsen så biter jag ihop, sväljer och kämpar vidare. När jag sitter i bilen på väg till ett av alla måsten, så släpper jag ibland på spärrarna och bryter ihop. Låter tårarna forsa så att jag knappt ser vägen jag kör på. Skriker ut all min vanmakt och ångest och sorg. Bara för att, när jag kommer fram till målet, torka bort tårarna, koppla på reserven och få gjort det jag ska. 

Min morbror har gått bort. Jag fick beskedet via telefon i måndags, samtidigt som jag står på parkeringen till Centralsjukhuset  i Kristianstad för att gå in och lämna av Benjamin för operation. Ett chockerande besked eftersom jag pratat med honom bara några dagar tidigare. Samtidigt var det på något sätt väntat. Jag kände, där och då under vårt samtal,  en stark känsla av att det var sista gången jag pratade med honom. 

För alltid borta, men aldrig glömd.

Oves (min morbror) närmsta anhöriga i Hässleholm var jag och mamma. Men mamma var, just när jag fick beskedet, på semester i Spanien så det blev jag som fick börja ”rodda” i allt. Ringa myndigheter, meddela vänner mm. mm. Jag har nog aldrig saknat min mamma så mycket som då. Jag behövde verkligen henne att luta mig mot. Det kvittar nog om mamma hade varit hemma eller inte. För jag hade förmodligen ändå varit den som kastat mig in i att ta tag i allt. Det är sådan jag är som person. Det är mitt sätt att bearbeta det som hänt. Att det sen fullkomligt misshandlar mig psykiskt spelar ingen roll. Jag måste göra det. Jag måste göra detta lilla sista för Ove. 

Ove var ett känt ansikte i Hässleholm. En social man som mer än gärna tog sig en liten pratstund med alla som hade tid och lust. (Förmodligen även med dom som inte hade tid och lust) Han var oerhört generös och bjöd mer än gärna på mer än vad han egentligen hade och kunde. Jag skällde på honom många gånger för det. Jag tyckte inte att han om och om igen skulle bjuda folk på en massa när dom aldrig bjöd igen på minsta vis. Varje gång höll han med mig. Han visste att jag hade rätt och han lovade att inte bjuda mer. Ändå så gjorde han det om och om igen. För så godtrogen och givmild var han. 

Skulle han bara ha 500kr kvar att leva för och jag berättade att jag behövde 600 till något så skulle han, utan att blinka, ge mig sin sista femhundring. Sen skulle han låna ytterligare en hundralapp av någon för att ge mig även den. För det var sådan han var. Givmild och hjälpsam. 

I honom kunde man hitta en oerhört snäll och lojal vän. 

Jag trodde ärligt talat inte att det skulle ta mig så obeskrivligt hårt att förlora honom. Men det gör ont som FAN!! Han fattas mig!! 

Just nu så är jag i full färd med att planera hans begravning, tömning av lägenheten osv, osv, osv. Och även om det är fan så jävla jobbigt psykiskt så vill jag inte släppa det. Det är ju mitt sätt att bearbeta. 

Nu ska julen UT!! 

Trettondag Knut, då åker julen ut” sa alltid min mamma när jag var liten (trots det så började hon nästan att städa ut julen i samma ögonblick som tomten delade ut sista julklappen på julafton) Varje år så försöker jag verkligen låta ”julen” vara kvar till just trettondagen. Men, lik min mor som jag är, jag tröttnar ofta på det där julpyntet ganska så få dagar efter själva julafton. Jag har verkligen försökt lägga band på mig detta året. Men det går verkligen inte. Lite i smyg har jag börjat städa rum efter rum och bytat ut juljusstakarna mot de gammal hederliga fönsterlamporna. Ersatt de julgardinerna mot de ”vanliga” osv. 

Robban har dock avslöjat mig och förstått vad som är på väg att hända. Han har med fasa insett att hans älskade gran kommer att städas ut. Flera gånger har han bönat och bett att den ska få stanna, bara några dagar till. Robban har verkligen givit den där granen all kärlek han har kunnat uppbringa. Han har bett till högre makter att den inte ska barra. För det skulle ju kunna innebära att jag, nästa år, återgår till konstgjord gran. Minst en gång om dagen har han krupit på alla fyra för att kolla så att granjävlen har vatten för att den inte ska torka ut och börja barra. 


Och den har faktiskt barrat förvånansvärt lite. Om det beror på Robbans gränslösa kärlek eller ren jävla tur vet jag inte. Dock  har grenarna på den, förut så ståtliga granen, börjat peka neråt. Och grenarna är så torra att den hotar med att självantända. 

En sorglig syn
Så idag ignorerade jag att Robban grät, bönade och bad. Allt pynt plockades bort och granen åkte ut. 


Jag var berädd på att halva granen skulle trilla av på vägen ut. Men den släppte dock ifrån sig ytterst lite. 


Jag ger mig fan på att Robban har klarlackat granen bara för att jag ska gå med på äkta gran även nästa år.