När katten är borta….

….Så dansar råttorna på bordet. (Eller i detta fallet så handlar det snarare om dammråttor på golvet)

Just nu har jag ett väldigt behov och obeskrivlig lust att blogga. Men jag FÅR INTE!! Gör jag det så förstör jag allt. Men jag stillar mitt behov genom att (som så många gånger förr) ”smyg blogga” och publicera först långt senare. Vilket innebär att det blir 2 veckors bloggande i ett och samma inlägg.

Benjamin åkte till Stockholm idag (26/3) för 2 veckors praktik. Och det var knappt att tåget han börja rulla innan jag satte igång att röja på hans rum. Benjamin är snart 19 år och får sköta sitt rum själv. Något som han inte är speciellt bra på. Han är inte den ordningsamma typen om man säger så!!

Men när han nu är iväg så har jag och Robban planerat att renovera inne hos honom. Och då måste så klart rummet tömmas först. Men för att ens våga gå in och tömma så måste vi nästan ta hit Anticimex först. Jag vågar inte med säkerhet säga att det inte finns något som lever där inne under allt bråte!

Jag tog lite före bilder men dom ska nog inte folk med svaga nerver eller dåligt hjärta titta på. Väljer ni att titta på bilderna så kan ni inte komma och säga sen att jag inte varnade er!!

 Vågar jag berätta att det faktiskt ser bättre ut på bilderna än vad det är i verkligheten?

Bara att städa rummet åt honom blir ju en renovering i sig! ALLT packas ner i lådor och bärs ut och mycket kastas. Saker som han själv borde ha kastat och därför inte kommer att sakna efter som det borde ha hamnat i papperskorgen direkt istället för i en skrivbordslåda, fönsterkarm eller tom. på golvet. Tömningen lär ta sin ”lilla” tid. Men sen är det bara att köra igång. Av någon anledning så vill dock Robban att jag tar det lugnt med tömningen.

Tisdag 28/3-17

Jag har packat, packat och packat. Sorterat, slängt och röjt. Jag har kånkat och jag har burit. Jag har svettats och jag har flåsat!! Men nu är rummet ÄNTLIGEN (så gott som) tomt. Så när som på en bäddsoffa (som ska skänkas till mamma och bara väntar på transport) och en säng som sålts och ska hämtas i morgon.

Så nu har Robban (något motvilligt) dragit igång med att bredspackla väggarna och på så sätt utplåna den ”något” omogna bården som Benjamin tvingats växa upp med. Men den var ju ganska cool när han valde den…..i 12 års åldern.


Just i nuläget finns det inte mycket jag kan göra i renoverings kaoset. Annat än att servera kaffe och komma med beröm och dunkar i ryggen för att få honom att vilja fullfölja det som påbörjats. (Och för att få honom att göra det snabbt som satan så att jag kan börja inreda. )

I morgon så ska jag åka in och välja golv. Robban har minsann varit så våglig att han gett mig fria händer. Kanske för att han vet att det ändå i slutändan kommer att bli det golv jag tycker oavsett om han är med eller inte.

Onsdag 31/3-17

I går fick jag inte mycket gjort i rummet. Det hände lite saker som gjorde att jag psykiskt kraschade ihop en liten stund och var tvungen att lägga fokus på annat håll på förmiddagen. Och sen kallade jobbet och  jag lämnade Robban i det kaos som råder i hela huset här hemma. Men Robban låg minsann inte på latsidan bara för att frugan drog. Han målade klart väggarna (utan att ens ta en enda liten bild under arbetets gång. 😏) Han slet ut plastmattan och gjorde klart för golvläggning. När jag sen kom hem från jobbet idag så fick jag en liten paus innan vi körde igång. 

TJOHO!!! första ”plankan” på plats!!

Sist vi la ett golv tillsamans så la jag ut en massa bilder på Facebook och ”fiskade” efter lite beröm. Vad hände? ALLA skrev och berömde ROBBAN för hur duktig han var. JAG då?? Vi gjorde exakt lika mycket men alla tog förgivet att det var han som ensam la det där jävla golvet.

VI har GEMENSAMT lagt detta golvet. Så kom igen nu. Ge mig dunkar i ryggen, klappar på axeln och hurra rop!!

Ofta när jag och Robban ska göra något ihop så blir jag obeskrivligt irriterad på honom för att han inte fattar, inte tänker eller helt enkelt inte lyssnar! Men idag så lät han (klokt nog) mig vara hjärnan genom hela arbetet. Sa jag såga här så bara löd han. Det gick så in i he****e bra hela vägen. Och golvet var lagt på bara några timmar. Och dessutom utan minsta önskan om skilsmässa!

PÅ RIKTIGT?!?! Ska vi tvingas öppna en hel förpackning för den lilla jävla hörnans skull?!?!?

Nu ska bara golvlisterna på plats sen kan jag äntligen ta över och börja inreda. 😜 Eller så gör vi som många andra och säger att vi ska sätta dit listerna ”sen” och sätter in alla möbler, vilket resulterar i att de där listerna aldrig kommer in i det rummet igen. 

1 April -17

Idag har det inte blivit jätte mycket gjort inne i rummet. Det behövs ju lite intrednings detaljer. Och till skillnad från alla tv:s inredningsprogram så kommer det ingen bil och bara levererar. Vi får snällt ge oss iväg och införskaffa dom själva. Så idag bar det av till Ullared. Bara jag och Robban. Robban kunde dock komma på ca 10000 saker som skulle vara roligare att göra när vi väl hade ”ensamtid”

Men vi (jag) hittade en väldig massa fint som kommer bli SÅ bra i rummet. I morgon får jag och Robban lite ”ensamtid” igen. Den ska vi spendera på Ikea. Behöver jag tala om att Robban inte direkt hoppar av glädje?? 

2/4-17

Dagen på Ikea gick bra. Vi hittade allt på ”listan” + lite till. Och jag lyckades, under hela shoppingturen, ignorera hur Robban led. Robban har inget emot Ikea. Så länge vi enbart åker dit för att äta och sen omedelbart går till kassan och lämnar varuhuset fortast möjligt. Men idag skulle vi ”lite” mer än bara äta. När man är på Ikea (eller vilken annan affär som helst) så blir Robban väldigt disträ. Han fokuserar inte ett dugg på det vi kommit dit för att göra. Utan går bara runt och hoppas på att vi (jag) ska vara klara väldigt snart. Plingar det till i hans telefon så sliter han (likt en tonåring) genast upp den och ”försvinner bort” för en liten stund och är inte alls medveten om att vi är på Ikea och att jag just ställt en fråga om huruvida vi ska välja den eller den garderoben. Han svarar bara helt omedvetet ”Jo men det blir väl bra”  Jag skulle mycket väl kunna meddela att jag träffat en ny snorrik karl och vill ta ut skilsmässa. ”Mmmm……. jo men det blir ju bra” skulle han svarat utan att ens vara medveten om vad det var han svarade på. Det har ju å andra sidan sina fördelar. Har jag fastnat för en tex. garderob som är väldigt mycket dyrare än en annan så kan jag ju senare hävda att han ju faktiskt hade hållt med mig om att det var just den vi skulle ha. Alternativt kan jag ju påstå att, jodå, det var den billigaste garderoben på hela Ikea. Du jämnförde väl själv priserna? Han kan ju inte gärna erkänna att han knappt varit medveten om att vi ens befunnit oss på avdelningen för just garderober. 

Vi gick igenom avdelning för avdelning och fyllde, med den där lilla pennstumpen som det finns miljontals av på Ikea, i lappen över vad som senare skulle plockas ihop nere på ”tag själv lagret”.

När allt sedan var lastat på vagnen så gav vi oss av ut till bilen med efterhängande släp och lastade på allt för att äntligen få köra hem. Tidsmässigt så ligger vi ganska bra till med fixandet på rummet. Och har i skrivande stund en hel vecka på oss att få allt på plats. Så om vi ville så skulle vi ju kunna köra hem och bara ta det lugnt. Men jag (tro det eller ej) tycker faktiskt att det är ganska roligt att skruva ihop Ikea möbler. (Ja, det är jag förmodligen ganska så ensam om att tycka) så jag ville genast sätta igång.

Ett sängbord, en byrå och 2 garderober jag jag skruvat ihop alldeles på egen hand. 😀 Nu börjar det närma sig att bara packa upp alla Benjamins saker igen och hitta bra platser till allt. (Vilket inte ska bli så svårt. Alla platser är ju bättre än bara på golvet) 

3/4-17

När jag packade ihop Benjamins dator så frågade Robban: ”Kommer du ihåg sen var alla sladdar ska vara” Eeehh….Nej. Min plan  var att ställa alla datorprylar på plats och sen låta Benjamin själv installera. Men jag vill ju att allt ska vara 100% klart när Benjamin kommer hem. Så jag ringde helt enkelt hit en av hans datorkunniga kompisar. Ställde fram lådan med ett virr varr av sladdar, pekade på datorn och sa: ”Fixa” Och så bara gjorde han det.

Tusen tack för hjälpen Mateuzs

Benjamin är en av dom mest fåfänga människor jag vet. Hela hans dag kan bli förstörd om han tex. inte får håret rätt på morgonen. Det är väldigt viktigt sådant där. Dessutom så har han en förmåga att komma i sista minuten till saker och ting. Så när jag var inne på Mixhuset i stan och ”snubblade” över en plåtskylt så var jag bara tvungen att köpa den. Den är lixom  mycket Benjamin!!

5/4-17

ÄNTLIGEN!!! Rummet står nu helt klart. *Phu* och vi längtar tills Benjamin kommer hem så att vi får veta vad han tycker. (Och så att jag kan publicera det här)

Är ni sugna på lite ”efter bilder?”

Skillnaden blev knappt märkbar….men ändå  😉

Grattis till dig Ove. ❤

Det är din dag idag fina morbror. Du skulle ha fyllt 64 år idag. Men ödet ville inte att du skulle få fira den dagen här på jorden. Jag vet att du har det bättre där du är nu, men du lämnade ett förbannat stort tomrum efter dig när du ”gick” Ett mycket större tomrum än vad jag hade trott. 

Idag går ”Hallå Västindien” på repeat här hemma. För mig är den låten så mycket DU. Jag har aldrig kunnat höra den låten utan att tänka på dig. Inte ens när du levde. Varje gång jag hör den så ser jag framför mig den där gången som vi var på Picaso (tror jag att det hette) och du ställer dig upp, sträcker händerna i luften och viftar som en galning och vrålar med i texten. Jag var 18 år den gången och tyckte att det var så oerhört pinsamt. Att du, när du såg hur pinsamt jag tyckte det var, vrålar för full hals ”Jag är morbror till henne” samtidigt som du pekar på mig, gjorde det ännu pinsammare. Och jag hatade varje gång du gjorde så. Idag skulle jag ha ställt mig upp tillsamans med dig, vrålat med i texten och själv vrålat ut att du var min morbror. 

Jag skämdes över att vara din systerdotter när du samlade dina burkar. Tyckte det var pinsamt att du sprang där och rotade i papperskorgarna som en ”luffare” Idag ser jag på det med helt andra ögon. Du ville ha en moped. Och du samlade dom där burkarna för att kunna köpa den. Och du lyckades. Du fick ihop dom där pengarna och du köpte din älskade moped. 

När jag började att planera för din begravning så kändes det så obeskrivligt självklart att just den Vikingarnas ”Hallå Västindien” skulle spelas. Även om det nog inte är en speciellt vanlig låt på just en begravning. Men du var väldigt speciell på många sätt. Och därför ville jag att även din begravning skulle vara speciell. Den skulle vara personlig för just dig. Och jag hoppas och tror att du faktiskt tyckte att din begravning var fin. ❤ Jag skulle ändå så obeskrivligt gärna få någon typ av bekräftelse från dig på att den var bra. 

Jag vet att du log där i din himmel när du såg att båda dina söner var på plats för ett sista farväl. Lika mycket tror jag du ler i din himmel när du ser vilken härlig kontakt jag och Jimmy har fått. Och när du ser hur otroligt mycket han betyder för mig idag. Han (och hans bror) är det enda som finns kvar av dig idag. Och jag lovar att om han någon gång skulle ställa sig upp och vråla med i en låt så ska jag inte skämmas, utan istället stolt ställa mig upp, skrika med och vråla att han är min fetter!! Jag ska aldrig skämmas  över att vi är släkt. Jag ska berätta det för allt och alla. Och jag ska göra det med stolthet!! Däremot kan jag inte lova dig att han aldrig kommer att skämmas för mig. 😂

Du var en av dom snällaste personer jag kände. Gapig, skrikig och brövlig. Men så oerhört snäll. Lärde man bara känna dig så hade man den allra bästa vän. Snäll, hjälpsam och så oerhört oegoistisk. Du skulle kunna ge bort allt du ägde och hade om någon av dina vänner behövde det.  Du är så obeskrivligt saknad av så många. 

JAG SAKNAR DIG NÅGOT FÖR JÄVLIGT OVE!! Men jag hoppas att du har det bra där du är nu. Och att du blir ordentligt firad av dom andra änglarna där uppe i himlen. ❤

 

 

mamman med hjältekäpen….och bensindunken

Jag är en sådan där mamma som alltid finns där för mina barn. Dom går före allt helt enkelt. Och dom vet om det. Dom vet att dom kan ringa mig på dygnets alla timmar och jag står genast i givakt för att hjälpa. (Om än i en väldigt sömnig givakt om samtalet kommer nattetid)

När det gäller något med motorer så ringer dom dock genast sin pappa eftersom dom vet att jag är totalt nollstäld när det gäller bilar, mopeder och annat som har motor. När något med motor jävlas för mig så ser jag ingen annan lösning än att ringa och vara sur på Robban. För allt som jävlas med bilen är så klart just hans fel.

Idag så stack Benjamin iväg in mot stan. Det tog dock inte lång tid innan han ringde och frågade vad jag gjorde. Jag ljög och sa att jag gjorde det vanliga, städade, plockade och var allmänt duktig. Jag kunde ju inte säga sanningen att jag just då satt på uteplatsen och lapade lite vårsol och drack kaffe. Vad skulle han då få för bild av sin mor? Dessutom så hörde jag ju på tonfallet att han i nästa andetag skulle be om hjälp. Och då måste jag ju få honom att tro att jag var mitt uppe i något viktigt men att jag utan att blinka avbröt det för att komma till undsättning. Det skulle ju få honom att känna sig viktigre än allt annat. (Vilket han iofs redan gör oavsett vilket)

Han berättade att han stod ut med vägkanten vid Mala (byn som Gud glömde) och att hans bil bara hade tvär dött mitt under färden. Och nu gick det inte ens att slå på varningsblinkersen. Jag lovade att omedelbart slänga på mig hjältekäpen och komma till undsättning. Men innan jag körde hemifrån så ringde jag Robban för att höra vad jag lämpligast borde ta med mig för att på bästa sätt hjälpa. (Jag ville ju inte återuppleva den gången som Robban fick punktering och jag skulle komma med ett fälgkors men glömde just fälgkorset hemma så att irritation var det enda jag levererade. 🙈)

Jag förklarade lite snabbt för Robban hur Benjamin hade beskrivit problemet och nämnde oxå att inte ens varningsblinkersen gick att slå på. Robbans första fråga var: ”Har han bensin?” 

Alltså, jag är allt annat än motorkunnig. Det erkänner jag. Men så pass mycket kan jag att jag vet att varningsblinkers väldigt sällan drivs med bensin. Robban kom dock ganska snabbt själv på att bensin inte var problemet i detta fallet. Han rekommenderade mig att ta ett nytt batteri, en 10 och en 13 nyckel med mig. Jag lastade in sakerna i bilen och slängde mig sen iväg (med hjältekäpen fladdrande i vinden) mot min ”strandsatta” son.

När jag kommer fram så öppnar vi motorhuven. Jag frågar Benjamin om han varit och kladdat något på batteriet eftersom jag visste att han hade kopplat ur sin baslåda som tidigare dunkade musik så att skärmarna höll på att hoppa av från bilen. Men nejdå. Han hade bara tagit bort en sladd. Och så visade han var och talade om att där suttit en mutter tidigare men att Jejje hade tappat bort den. (Jätte bra. Skyll på din bror bara)

Jag talade om att om det suttit en mutter där så har den förmodligen fyllt någon form av funktion. Jag har ju svårt att se att den skulle sitta där som enbart utsmyckning. Och jag konstaterade ganska så snabbt att funktionen i detta fallet, förmodligen, var att hålla just den där lilla sladden på plats. Och att just den sladden , i detta fallet, var ”boven i dramat” Vad sladden var till visste jag dock inte. Men tog en bild, skickade till Robban och frågade vad det var.
Svaret jag fick tillbaka var: Men för helvete. 😡🔫

Som om det var svar på min fråga?!?! 🙄 Jag som kan bli aningen dramatisk när det är något och såg framför mig hur hela motorn skulle kunna explodera, skära och bli skrot pga bara den där lilla sladden. 

Benjamin gjorde en provisorisk liten ”lagning” så att han iallafall kunde ta sig hem och sätta dit en ny mutter.


Ja, att ”laga” med silvertejp (som faktiskt leder ström) kändes som en bra idé just där och då. 🙈 Och det funkade ju nästan hela vägen hem där Benjamin kunde springa ner i garaget, hämta ny mutter att sätta fast sladden med och sen åter igen köra till stan.


Så nu har jag som mor bevisat att jag minsann är oumbärlig i alla situationer. Att sen Benjamins manlighet kanske fick sig en lite smäll får han bjuda på. Men nästa gång han inte kan använda sina varningsblinkers så kommer jag genast som ett skott…..med en bensindunk 😂


Back on track! 

Jag har någon fix idé om att jag inte kan skriva om vissa saker för om jag gör det så går det åt helvete. Så fast att jag inland står inför saker som får det att bubbla i hela kroppen och klia i fingrarna efter att få skriva av mig om det så låter jag bli. Iallafall tills ”saken” är i hamn och jag vet utgången. 

Ja för min blogg har ju alldeles säkert så pass stort inflytande att den tom rår på självaste ödet. Jag vet ju innerst inne att sakers utgång inte påverkas det minsta av huruvida jag skriver om det eller inte. Men å andra sidan så vet jag också att jag inte kommer förföljas av otur bara för att jag råkar slå sönder en spegel, gå under en stege eller trampar på en ”A-brunn”. Ändå undviker jag i största möjliga mån att göra det. 

I mitt förra inlägg så skrev jag att vi körde upp till Älmhult för att uträtta ett ”ärende” som inte blev av pga. mig. ”Ärendet” som skulle göras var att Benjamin skulle köra upp!! (Anledningen till det vet ni som känner antingen mig eller Benjamin. Eller ni som fick lösenordet till det där ”låsta” inlägget i Augusti) 

Vi körde som sagt upp till Älmhult för att (vad vi trodde) Benjamin ännu en gång skulle bli en fri körkortsinnehavare. När vi kommer fram till Trafikverkets lokal så är där alldeles släkt och inte en människa så långt ögat kunde nå. (Förutom mig, syrran, Benne och 2 galna norrmän) Vi var i ganska god tid så till en början var vi helt inställda på att dom alldeles snart skulle komma. Men ju mer tiden gick, dessto mer började jag (vi) ana oråd. Så till slut så ringde jag till Trafikverket för att höra vad som var fel. Och där fick jag veta att Benjamin inte alls skulle köra upp den 3:e utan att det skulle han ha gjort redan den 1:e. 😱

När jag ändå hade Trafikverket på tråden så bokade jag genast en ny tid i hopp om att kanske kunna lugna Benjamin liiiite. För jag var mer än säker på att Benjamin skulle fullkomligt stycka mig när han fick veta. Jag bad kvinnan i luren att hitta en uppkörning snarast. Var som helst inom Sveriges gränser. Just där och då var jag villig att köra upp till Pajala om det så behövdes. Men riktigt så långt behövde vi inte köra. Han fick ny tid nere i Helsingborg 5 dagar senare. 

Med den hemska informationen hoppade jag sen tillbaka in i bilen och berättade för Benjamin att hans mors virrighet ännu en gång hade nått alla tänkbara gränser. Och sen blundade jag hårt och förberedde mig på ett (befogat) vredesutbrott och en fet smäll. Men Benjamin ryckte mest på axlarna och tyckte att det var tråkigt att han stigit upp tidigt i onödan. Och när jag bröt ihop och grät så sa han bara ”deppa nu inte ihop för det. Jag hade ändå inte kunnat göra uppkörningen på Onsdagen då den skulle ha gjorts eftersom att jag var sjuk” Och så var det inte mer med det. Tack älskade Benjamin för att du tog det så bra och moget. ❤

Men igår var det alltså dags på riktigt (Jag hade kollat bokningen ca 4677 gånger) 

Vi körde ner till Helsingborg i väldigt god tid innan uppkörningen. Vi startade med en middag på Väla. 


Med mat och framför allt bacon i magen kan Benjamin klara ALLT!! Vi mötte upp syrran där som skulle följa med på en liten övningskörningsrunda i hennes hemtrakter. Och senare finnas som moraliskt stöd till sin syster (mig) under tiden som jag, nervöst, höll på att tugga sönder varje liten magen som fanns i min närhet. Oavsett om nageln satt på mina eller någon annans händer. 

Vi körde runt, runt, runt och syrran aggerade körlärare från baksätet där hon satt och dirigerade körriktningar till höger och vänster. Samtidigt som hon berömde Benjamin för hans uppmärksamhet på skyltar och annat som kan vara ganska bra att vara just uppmärksam på i trafiken. 

Men så kom då tiden då det var dags att infinna sig på Trafikverket. 


Det där med is i magen var inget som jag hade förmåga att känna. Jag var enbart nervös och orolig. Benjamin skulle köra upp i en storstad och det kunde väl knappast gå vägen tänkte jag eftersom jag hatar att köra i just storstäder. 


Han gav sig iväg ut på vägen och lämnade en oerhört nervös väntande mamma. Efter 40 minuter kom han tillbaka med ett gigantiskt leende som lös upp hela hans vackra ansikte!! HAN KLARADE DET!!! (Trots att det var en storstad) 


Det är inte många som lyckas göra sina föräldrar lyckliga och stolta för samma sak TVÅ gånger. Men vår Benne kan minsann. ❤ 

Håll nu hårt i kortet och kör försiktigt älskade son. ❤

Händelserik helg

Så är då ännu en helg över och en ny vecka inledd. Helgen som gått har verkligen bjudit på allt. Fest, Kärlek, bråk, tårar, skratt, olyckor, sömnbrist och oerhört lyckorus!! 

Som trogna läsare vet så fick jag ju träffa mina kusiner för första gången på ca 30 år, för ca 1 månad sedan. I torsdags så kom en av dom (Jimmy) hit igen. Han tog med sig kompisen Alex. Jag och syrran var lite oroliga inför vad han skulle vara för någon. Tänk om han var en sådan där jobbig människa som man bara ville spy på. Och att vi bara skulle längta efter söndagen så att vi kunde bli av med honom. 

Det var han inte. Han visade sig vara (precis som Jimmy) en galning!! Jag börjar verkligen bli övertygad om att norrmän över lag inte är som dom ska. 😂

Mamma brukar alltid säga att jag och min syster inte är bra för varandra för att vi bara hittar på skit och inte har några gränser. Hon borde verkligen träffa både Jimmy och Alex. Dom kan få mig och Annette att framstå som ÄNGLAR!! 

Våra nyfunna vänner kom i torsdags kväll och vi han inte med så mycket mer än att sitta och prata (och framför allt skratta) mer än några timmar innan det var dags för sömn. 

Jag Jimmy och Annette

I fredags var det upp med tuppen för en färd till Älmhult för ett nervöst ärende….som inte blev av pga mig. Så det var bara att återvända hem igen. Där 3 av oss deckare en stund på soffan. Syrran var då snabb med att slänga ut en bild på Facebook och kalla oss för amatörer. 

Mot kvällen beslutade vi oss för att gå ut och äta, ta någon öl och terrorisera Benjamin på jobbet. Det skulle vi inte ha gjort!! 

Vi hade supertrevligt…. några timmar innan min syster beslutade sig för att, med allt för hög promille i kroppen, bocka av lite på sin ”bucket list” Sky diving kunde ju vara intressant tyckte hon och snubblade ner för 15 branta trappsteg och tuppade av i en blodpöl i slutet av trappan. Så åka ambulans var en annan sak hon kunde bocka av från listan. 

Vem är det som är amatör nu då? Va va va?


Hennes ”dykning” resulterade i en käkfraktur med förbud att tugga i 4veckor!!, en spräckt och limmad haka, svullet knä och blått öga. 

Det blev mååååånga timmar inne på akuten innan jag kunde ta med mig min mörbultade syster hem igen. 
Redan där och då konstaterade jag att 80/90 tals festen på Björket som vi sedan länge hade planerat att gå till på lördagen, inte skulle vara möjlig. Men syrran som anser att ont krut inte förgås så lätt vägrade låta oss missa kvällen och bestämde att vi skulle dit. Och så fick det bli. 

Fan vad jag tycker om dessa underbara människor
Fina fina fetter!! (Norska för manlig kusin)

Det har hänt så otroligt mycket under denna helgen och jag vill egentligen skriva om vart enda skrattanfall dessa galna människor har gett mig. Men det är omöjligt att skriva om allt eftersom dom fick mig att skratta hela tiden. Dessutom så är det mesta direkt olämpligt att ens sätta på pränt. Dessa två underbara och härliga människor har verkligen inga begränsningar och inga spärrar!!

 

Men jag går runt och småfnissar för mig själv när jag tänker på alla galna saker dom gjorde. Och alla skrattanfall dom gav både mig och syrran. Jimmy och Alex ni gjorde verkligen vår helg helt underbar och vi saknar er som fan!!! Samtidigt så värker det verkligen i hjärtat av saknad till er!!

 

En låt som för alltid kommer följa med oss och alltid kommer få oss att tänka på er!!