Min pusselbit

När jag var 18-20 år så höll jag alltid till på ett uteställe som hette CC. Varje Onsdag var jag och en kompis där. Och varje torsdagsmorgon sa vi att vi inte skulle dit nästkommande onsdag. Ändå så kom vi infarande genom dörrarna kl 21:59 på Onsdagen igen. Fram till klockan 22:00 var det halva entrépriset. Så vi kom alltid med andan i halsen i sista sekunden. 

Till skillnad från väldigt många andra som var där så gick vi inte dit för att ragga. Så fort någon ens kom i närheten så flydde vi. Vi var singlar och så ville vi att det skulle förbli. Men så en kväll när vi stod i baren och försökte undvika slemmiga typer på dansgolvet, så kom det in en kille genom dörren som jag inte kunde slita ögonen ifrån. Han var så jävla snygg!! Jag lutade mig över mot min vän, pekade mot killen och sa: ”Han ska jag ha” varpå min kompis konstaterade att han har ju flickvän. Ja han hade till och med henne med sig. Men jag talade bara om för min vän att det var helt oviktigt. För han skulle bli min

Ca 5 år senare träffade jag denna kille igen. Denna gången hemma hos helt andra vänner. Och denna gången hade han minsann ingen flickvän. Men han var precis lika snygg. 😜 Ganska snart blev han (helt enligt planerna) min. Jag var så kär så kär!! Det jag kände för just honom hade jag aldrig känt förut. Det var som om han var den som jag hade väntat på i hela mitt (då 23åriga) liv. Han var snäll, kärleksfull och perfekt på alla sätt och vis. Han var pusselbiten som saknats i mitt liv! 

Nu så här 18 år senare så är han fortfarande min pusselbit, och jag är hans. Väldigt ofta kallar vi även varandra för ”min pusselbit”

Denna helgen är det eeotikmässa i Hässleholm. Där är (förutom en massa erotik av olika slag) en massa olika tatuerare. Så idag åkte jag och Robban in där för att träffa en av dessa tatuerare och föreviga varandra. 😀



Under tiden som jag satt och ”plågades” så stod Robban vänd mot scenen där det (passande nog) befann sig en kvinnlig strippa utklädd till nunna. (Den utstyrseln behöll hon dock inte speciellt länge.) 

Så fort jag var klar så var det Robbans tur att ”plågas” 


Erotikmässsan var verkligen väldigt bra planerad. För i samma sekund som Robban satte sig på stolen så kom det upp en manlig strippa på scenen. 😂

Jag har ärligt talat aldrig riktigt förstått det där med strippor. Dom ska stå där uppe på en scen , jucka mot stolar och stolpar samtidigt som dom kastar av sig plagg efter plagg och sen går dom av scenen igen. Vad är meningen? 

Nå väl. Vi kom dit där av en enda anledning och det var för tatueringarna och dom fick vi gjorda. 😊

Han är min kärlek, min kung, min pusselbit. ❤️ 

Elak mamma med smutsig rygg. 

Vår ”lilla” Liam har ett hjärta av guld som är fullkomligt sprängfyllt av empati och kärlek. Och han har så obeskrivligt lätt för att få ångest av dåligtsamvete för småsaker. Har jag lagat en middag som han inte gillar och han ”råkar” uttala att han inte riktigt gillar den så mår han obeskrivligt dåligt av det efteråt och har så dåligt samvete när han tänker på att jag har stått där och ”slitit” vid spisen för något som inte gillas. Därför så säger han oftast inget om maten utan äter under tystnad och tänker samtidigt på barnen i Afrika som säkert hade älskat maten. Någon gång när jag har sett på honom att han inte gillar det och har frågat honom om det så har han svarat: ”Det är inget fel på vad du gjort. Men jag gillar inte just detta receptet” Älskade unge!! Tur att han inte är medveten om att jag väldigt sällan använder mig av eller följer recept. ❤️

Om man ber honom hjälpa till med något så bara gör han det. Hur tråkig uppgiften än är. För han vet ju att han får så dåligt samvete av att säga nej. 

För ett tag sedan så stod jag i duschen. Eller ja, står i duschen gör jag ju så gott som dagligen. Men just detta tillfället var ett tag sedan. När jag står där inne så kommer jag på att jag har glömt att ta in en ny hårinpackning. Så jag ropar på Liam som är inne på sitt rum. Jag gömmer min blekfeta kropp bakom duschdraperiet och tittar enbart fram med huvudet. (Någon gräns får det ju trots allt finnas på vad jag utsätter min stackars 11 åring för.) När Liam kommer så frågar han vad det är. Och där flög självaste jävulen i mig. Ja jag kan inte förklara händelsen på något annat sätt. För ur munnen på mig hoppar frågan ”Kan du vara snäll och tvätta mig på ryggen?”

Liams ögon blev stora som golfbollar och skräcken, ångesten och paniken lyste i dom.  Jag såg hur han brottades med sig själv om vad han skulle svara. Han ville ju verkligen inte säga nej. Men han ville verkligen heller inte tvätta sin mamma på ryggen och i det skedet tvingas se sin mor naken. För honom kändes säkert tiden som hann gå, som en hel evighet. Men ganska snabbt kom det ett skrämt, ångestladdat,skräckslaget och osäkert litet ”Okej”

Söta, underbara Liam (med den elaka mamman) Jag kunde inte hålla mig för skratt när jag sa att jag bara skojade och sa att jag bara ville att han skulle räcka mig en burk inpackning. Lättnaden som speglade sig i Liams ögon var total när han tog den där inpackningen och gav mig innan han försvann ut ur badrummet igen i en rasande fart. 

SÖKA jobb är för amatörer. 

Ibland är det allt annat än roligt att föra en diskution med en tonåring. Deras logiska tänkande och verklighets förankring är allt annat än utvecklad. Dom tror många gånger att livet är en enkel dans på rosor. 

För ett tag sedan så satt jag och Benjamin och pratade om jobb osv. Han har ju trots sin ringa ålder skrapat ihop en hel del till sitt cv. Allt från telefonförsäljning och Mc Donalds till servering på Nobel middagen. (Ja, kontrasten är ganska så stor) Jag sa till honom att jag hoppas att du har bett om ”betyg” på alla ställen du varit. (Ja Mc Donalds är kanske inget som får en framtida arbetsgivare att hoppa av upphetsning. Men ändå!!) Benjamin ifrågasatte varför han skulle göra det. Och jag förklarade att det kan vara bra att ha när han ska söka jobb i framtiden. Han bara fnös och sa: Jag ska inte jaga några jobb. Jobben ska jaga mig”  Jag himlade med ögonen och frågade om han verkligen trodde att det var  det fungerade i verkliga livet. Och om han trodde att arbetsgivare skulle stå på rad och knacka på vår ytterdörr, ivriga efter att få anställa just honom. ”Ja, annars är det deras förlust, inte min” svarade han. Och jag drog en uppgiven suck och konstaterade att han nog så småningom skulle bli varse att det faktiskt inte är så det fungerar i verkligheten.  Vill man ha ett jobb så får man helt enkelt leta upp och söka det. I vilket fall som helst så sitter han ju inte i sjön. Han har ju sitt jobb på Harrys. Så arbetslös kommer han ju inte att vara. Iallafall inte som det ser ut just nu. 

Bara några dagar efter att vi haft denna diskutionen så får jag ett meddelande på min Facebook från en kille som följt Benjamins framsteg via just min Facebook (och kanske även här i bloggen) Han driver en restaurang i Oslo och ville erbjuda Benjamin jobb där i sommar!! Restaurangen han driver är inte precis ett sunkigt ”hak” utan en restaurang av lite finare sort, av hemsidan att dömma. 

Tack som fan ”B.H” för att du gav Benjamin ”vatten på sin kvarn” och visade honom att mamma (ovanligt nog) hade fel och han själv hade rätt. 


Nu kan han dock inte ta det jobbet just i sommar eftersom han redan har skrivit kontrakt för jobb på Gotland hela sommaren. Samtidigt så är där en massa andra restauranger dom drar och sliter i honom och vill ge honom jobb. Men han har ju, precis som alla vi andra, bara 24 timmar på sitt dygn och sju dagar i sin vecka och hur gärna han än vill så kan han inte jobba dygnet runt. 

Under 3 veckor så har Benjamin haft praktik på färjan Ciderella. Och igår kväll var jag och hämtade honom vid tåget. Jag frågade lite hur han haft det och fick höra att han haft det bra. Och att han hade lärt sig en hel del nya saker. Samt att han hade imponerat en hel del på restaurang cheferna med att ständigt förflytta sig mellan 7 olika platser. Dom trodde att det skulle bli något förvirrande och kaos artat för honom med en massa nya och olika rutiner osv på alla färjans restauranger. Men Benjamin såg en chans till utmaningar och bad själv om att få vara på alla ställena.  Och av betyget att dömma (ja, för han hade minsann ett betyg med sig hem) så klarade han det galant. 


Betyget är en sammanställning av alla ”stationer” han varit på och att läsa det fick absolut det stolta mammahjärtat att svulna lite extra. Att han dessutom berättade att han blivit erbjuden jobb där gjorde ju inte att jag blev mindre stolt. Han har hitentills inte haft en enda praktik utan att ha blivit erbjuden anställning. Den killen kommer kunna gå hur långt som helst!! Det är verkligen många som vill ha honom dom anställd just nu och han tycks kunna välja och vraka bland jobben….utan att ha sökt ett enda. 

Köpt lycka och snygg yta

Jag läste ett inlägg på Facebook idag. Eller egentligen så läste jag väl en sjuhelsikes massa inlägg. Men just ett fastnade jag för, kopierade och la på min sida. Den handlade om hur tankarna och värdesättningen på saker och ting förändras ju äldre man blir. Dock tror jag inte att min värdesättning har förändrats så mycket genom åren. Jag har värdesatt det lilla men ack så viktiga hela tiden. 

Vissa arbetar röven av sig för att kunna köpa sig ”lycka” Den fetaste och senaste bilen, det största och finaste huset osv, osv, osv. Många sliter upp sina barn i svinottan för att hänga på låset till dagis innan dom öppnar för att kunna slänga in barnen (som självklart, trots sin låga ålder, är klädd i uteslutande märkeskläder. Hur skulle det annars se ut??) och stressa iväg till jobbet. Där dom sen sliter hela dan innan dom flänger in på dagis igen, med andan i halsen, strax innan dom stänger. För att sen komma hem lagom till nattningen. Och efter det braka ihop i den svindyra soffan som ett vrak innan det (om ork finnes) är dags att förflytta sig till sängen, för att kunna göra om samma procedur nästa dag, och nästa, och nästa och nästa. Och innan dom själva vet ordet av så har barnen blivit stora och flyttat ut. Och det enda dom har lärt sig under sin uppväxt är att skapa en så bra yta som möjligt. Och att kärlek köps för pengar. 

Kanske först då inser dom att dom har missat större delen av barnens uppväxt. Skilsmässan från partnern är sedan många år förbi, eftersom det aldrig fanns någon tid över för kärlek.   Men vad gör väl det….H*n har ju större, finare och dyrare hus än grannen. Nyare volvo och ett hem som är inrett med de senaste möblerna, uteslutande från de stora dyra möbelföretagen. Inget Ikea skit här inte…..Inte som inne hos grannen som har inrett hemmet från Ikeas fyndhörna och loppisar.

Jag (Vi) har aldrig jagat den där ytan som för många speglar ”lycka”. Vi har inte den senaste Volvon. Men den vi har är BETALD. Vi har ingen 30.000 kronors soffa ifrån Mio möbler. Men jag gillar den vi har. Den fyller sin funktion. Den är stor och familjen får plats i den så det fungerar att umgås i den. Och den är BETALD. Vårt hem är inrett med en hel del Ikea möbler. (Både från varuhuset, från fyndhörnan och från loppis eller begagnat via blocket.) Men jag tycker om möblerna och….. Dom är BETALDA. När barnen var små så tog jag och Robban gemensamt beslutet att dom inte skulle bo på dagis eller fritids. Vi valde att jag skulle jobba som högst halvtid. På så sätt kom jag ut och fick träffa folk och drog in en liten slant till hushållet. Samtidigt som barnen fick lite stimulans och möjlighet att knyta kompisband på dagis. Men merparten var dom hemma. Och vi tror att dom kände sig både nöjda och trygga med det.  En vinst för oss alla ansåg vi. Visst fick vi göra avkall på en del saker. Vi fick köra en något äldre bil än grannen, ha ett något mindre hus än grannen (beroende på vilken granne man syftar på 😉) färre utlandsresor än grannen  osv, osv,osv. Men i gengäld har våra barn fått ha oss närvarande. Vi har funnits där när dom sa första ordet, tog första steget, första dagen i skolan. mm, mm. Vi kan återberätta roliga saker (och även jobbiga för den delen) från deras uppväxt som dom, vid händelsen, själva var för små för att minnas. För vi fanns där och upplevde det med dom. 

Vi har alltid, och kommer alltid att prioritera barnen och familjen framför status och snygg ”yta” Vi tar oss alltid tid att vissa kärlek, uppskattning och stolthet. Och vi hoppas och tror att vi har visat barnen att man kan vara lycklig utan snygg yta. 

 

 

Jävla Google!!

När Robban föddes så gav hans föräldrar honom namnet Robert. Ett namn som dom nog aldrig använde. (Ja möjligen när han hade hittat på någon dumhet och dom var arga på honom) Det blev liksom Robban han kallades. Den enda som kallade honom Robert var farmor. Hon var även den enda som han presenterade sig som Robert för om han ringde henne. Han har alltid presenterat sig som Robban oavsett var han än ringt eller kommit. När vi skulle gifta oss (2004) och Robban skulle skicka in papper om namnbyte (han tog mitt efternamn istället för jag hans) så passade han samtidigt på att ändra sitt tilltalsnamn till just Robban, så att det fanns registrerat i alla register osv. Med andra ord så heter han sedan den dagen alltså just ROBBAN. (Trots det så fortsatte han att kalla sig själv för Robert när han pratade med farmor.) 

Dock är det tydligen en del som har väldigt svårt att förstå att han inte heter Robert. Och väldigt många vill försöka rätta honom när han presenterar sig. Om han tex. pratar med någon i telefon och han av någon anledning ska uppge sitt namn och adress. Så rättar dom honom oftast när han säger Robban. ”Robert menar du väl?” OM han hade menat Robert, hade han då inte sagt det? 

Vid ett tillfälle när Robban skulle göra ett jobb på ett ungdomsfängelse där det, av förklarliga skäl, var förhöjd säkerhet på vilka som kom och gick. Så skulle han uppge sitt namn. Varpå en sur och snorkig vakt fräste ”Här använder vi oss inte av smeknamn” Okej….. det är ju bra att veta om han någon gång skulle skaffa sig ett. 

Härom dagen satt jag och Robban och pratade om hans namn och pratade om hur många det egentligen finns i Sverige som faktiskt heter Robban. Så jag satte mig för att googla efter svaret.


Amen va FAAAAN?!?! Inte ens Google vill acceptera att han heter ROBBAN!

Fick dock fram till slut att 27 personer har Robban som tilltalsnamn i Sverige.