Min envisa mamma

För några år sedan så fick mamma en iphone av mig. Hon tog helt enkelt över min iphone 4 när jag uppgraderade till iphone 5. Det är så pass länge sedan så att jag sedan dess har hunnit uppgradera mig både till iphone 6 och vidare till att släppa iphone och skaffa en Honor 8.

Telefonen mamma har kvalar alltså snart in till att räknas som antik. Men min mamma är minsann inte den som byter bara för att det kommer nytt på marknaden. Och det är jag innerligt glad för eftersom det blir jag som tvingas lära henne den nya. Och att lära ut något till någon som inte lyssnar och tar in vad man lär ut är aningen påfrestande ibland. Men nu har hennes gamla telefon börjat kladda. Den försöker tala om för henne att den är gammal, trött på livet och vill somna in. Men mamma ger sig inte. Den får minsann hålla ett tag till resonerar mamma och kommer alldeles säkert att behålla sin gamla iphone 4 tills den pulveriseras i handen på henne. Att föra ett samtal med mamma i den där jävla fornlämningen är ”lite smått” irriterande. Mitt i samtalet så bryts det och man får ringa upp henne igen, för att kunna prata några minuter till innan det bryts igen, igen och igen. Men mamma hon tycks inte alls irriteras av detta. ”Den får allt hänga med lite till” resonerar hon. Att båda hennes döttrar överväger att skita i att svara när hon ringer, just bara för att slippa irritationen varje gång samtalet bryts, tar hon ingen notis om. För den fungerar ju mellan brytningarna, så den har ”mer att ge”

Hon är lite som en sådan där egoistisk gammal tant som vägrar avliva sin gamla katt, trots att den är både blind, döv och halt och därför går runt och jamar konstant för att försöka göra sin matte uppmärksam på att den bara har en enda önskan kvar i livet och det är att få DÖ!! Men matten tycker allt att den stackars katten kan hänga med ett tag till. Må hända att den är halt. Men det är ju bara på ETT ben, den har ju 3 till. Precis så är mamma med sin telefon. De små korta stunderna som den INTE krånglar så fungerar den ju. Att den ger henne alla tänkbara signaler som bara finns på att hon ska köpa en ny innan den drar sin sista suck, blundar hon för. Det kommer sluta med att den lägger av för gott en lördags kväll precis vid samma tidpunkt som alla telefonförsäljare sätter nyckeln i dörren för att låsa för helgen. Då kommer hon sitta där och svära fram till måndagen när dom öppnar igen. 

Men fram tills dess så får den allt hänga med ett tag till. 🙄

Karneval och kärlek

Jag har haft lite psykbryt de senaste dagarna. Jag har bloggat (nu skulle jag kunna på passa på att säga att jag bloggat jätte mycket för att verka flitig) men av någon anledning så har det inte gått att publicera. *morr*  Stackars Martin (som äger domänen) är den som får ta hand om mig när jag sitter och hyperventilerar ien pappaerspåse för att det inte funkar. Och han har alldeles säker himlar himlat med ögonen många gånger över hur oteknisk jag är. Men nu SKA det fungera. Jag raderade appen (för det var nog den som kladdade) och installerade den igen. Så nu hoppas vi på det bästa! Vi gör ett försök. 

EN gång om året så lever vår lilla by upp och alla byns invånare ger sig ut för att stå längst gatorna och se på karnevalståget som rullar förbi och hoppas på att få ett och annat skratt. Årets karneval gick av stapeln i lördags. Och vi (Jag, Liam och Robban) var så klart där.

Tåget inleds som alltid av Hässleholms musikkår.

Ett vandrande tetris.

Ja nu för tiden så vill ju inte banken handskas med kontanter. Det är liksom helt enkelt inte sådant en bank är till för.

 

Näthatare

 

Den tjocka magen beror inte alltid på graviditet

 

Så fick postnord oxå sig en känga.

 

Här kastas maränger som betalning 😉

 

Den årliga blomstervagnen. Denna vagnen är lite av en tradition för Liam att plundra efter karnevalståget.

Efter karnevalståget så gav vi oss, traditionsenligt upp till parken där det i år skulle vara Danne Stråhed som var dragplåstret. För oss var det snarare Langos vagnen som lockade. 😉

Vi käkade langos och valde sen att åka hem igen. Liam ville hem och utföra sin egen lilla karnevalstradition. En tradition som han tagit över efter sina brödrar. När karnevalståget är över så körs alla vagnarna upp till en gammal nerlagd fabrik vid oss. Där plockas dom sedan ner. Blomstervagnen ställs oxå där och så småningom ”kläs den av” och alla blommorna slängs. Varje år, efter karnevalen så går Liam upp till den där vagnen och plockar blommor som han ger till mig. Älskade unge. ❤

I år när han kom upp där så var där en massa folk, så han vågade inte ta några. Skamsen och besviken kom han hem igen. Tomhänt. Jag förklarade att om han frågade folket där uppe om han fick ta blommorna så skulle han alldeles säkert få det. Dom skulle ju bara slängas ändå. Men det vågade han inte riktigt göra. Så jag följde med honom och frågade. Och svaret blev att han fick ta precis hur mycket han bara ville. Han blev t.o.m erbjuden att få hela vagnen hemkörd så att han kunde stå i trädgården och plocka. Men någon gräns på girigheten får där väl ändå vara. Så jag sa att det räckte om han plockade på plats. Och plockade, DET gjorde han!! 


Han plockade, plockade och plockade. Tills alla vaser jag hade att uppbringa var fulla av blommor. 

När vi inte fick plats med mer blommor så fortsatte han ändå att plocka ännu mer blommor. Dom satte han sig sen på uteplatsenoch band ihop i små buketter. För nu hade killen med det oerhört stora hjärtat fått en idé.Han band ihop bukett efter bukett tills han hade en hel låda full. Sen tog han med sig kompisen Marwin till Ica. För nu skulle det spridas kärlek!!! 


Sen stod han och Marwin där och delade ut blommor till alla som ville ha. 

Väldigt många tog tacksamt emot blommorna och gav ett brett leende tillbaka. Men minst lika många svarade bara surt och snorkigt att dom minsann inte ville ha någon. Två 11 åringar står och sprider kärlek i byn och folk säger nej?!?! Kanske är just dom som inte ville ta emot, just dom som egentligen behöver det som allra mest? Och även om man inte vill ha de där blommorna, ta emot dom, bjud på ett leende och släng blomsterkvasten när du kommer hem. En äldre man blev så rörd och glad över den för lilla enkla kärlekshandlingen att han talade om för killarna att det var det finaste han hade fått på flera år. Och att han skulle sova extra gott den natten. 

En liten enkel handling, (men blommor som annars bara skulle ha kastats) från två kärleksfulla och fina killar. ❤

Välutbildad men korkad

Vissa människor skulle nog kunna ta priser i dumhet!!

För att göra en lång historia något lite kortare så vet ju alla trogna läsare att jag och fd. svärmor inte drar riktigt jämnt (och då uttrycker jag mig minst sagt milt) Hon har under alla år snackar en massa skit om mig, anklagat mig för en massa och spridit sina lögner. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag bryr mig faktiskt inte. Jag  vet nämligen att lögnen färdas fortare än sanningen, men sanningen hinner alltid ikapp och segrar i slutänden. Så jag låter verkligen det rinna av mig som vatten på en gås, höjer lite på ögonbrynen och funderar lite på hur en människa ens orkar hålla på. Vad vinner hon på det?? Sympatier från lättledda ”vänner” som inte är kapabla nog att tänka ett steg längre och fråga sig själva om det dom får höra ens låter logiskt?? Jag kan som sagt inte bry mig mindre. Mår hon bra av att få sympatier och åå för lögner så unnar jag henne det. 

MEN, nu har hon tagit det hela ett steg längre och även börjat sprida nedvärderande saker om Benjamin och DÄR går min gräns!!! Spotta på mig bäst du orkar, men när du ger dig på mina barn så verkligen blixtar det för mina ögon.

Enligt det hon sprider ut så är Benjamin hjärntvättad, oerhört beroende och bunden till mig och vågar inte säga emot mig. Mm. Dom som väljer att tro på det känner ju verkligen inte Benjamin!! 😂

När hon nu har börjat sprida skit om även honom så fick jag nog!! Så jag beslutade mig för att skriva ett brev till henne i hopp om att få henne att faktiskt fatta vad fan hon håller på med. NU så här i efterhand så kan jag ju erkänna att det var ganska korkat gjort……..ja att tro att hon skulle fatta alltså!! Men som sagt, jag skrev ett brev. Spydde ut mig en  bråkdel av alla lögner hon spridit runt och saker som hon gjort som kanske skulle få ”vännerna” att inte dunka henne fullt lika ivrigt i ryggen om dom visste. 17 sidor blev det. Och det var enbart för att jag bara valde ut en liten del av allt hon gjort. Tro mig, brevet hade kunnat bli 317 sidor!! Detta brev lät jag sedan en ”vän” till henne läsa. ”Vännen” (som oxå lyssnat på klagosången, men faktiskt tänkt lite klarare än många andra och ifrågasatt logiken) tyckte att andra ”vänner” oxå borde göras uppmärksamma på den andra sidan av ”myntet” och tyckte att jag skulle skicka kopia till några väl valda ”vänner” Sagt och gjort. Vår gemensamma vän sa vilka h*n tyckte att jag borde skicka till, plockade fram adresser och sen stoppades breven på lådan. Något som jag dessutom i brevet erkände för fd svärmor att jag gjort. Gissa till vilka och hur många 😉 

Igår kom tydligen breven fram för på kvällen fick jag ett samtal. Från någon feg människa som inte vågade stå för vem hon var för hon ringde från skyddat nummer. Och uppge sitt namn ville hon inte göra. Sådana människor som inte kan stå för sina åsikter genom att stå för sitt namn tar jag verkligen på största allvar……..eller INTE! (Jag hade dock mina misstankar om vem hon var) 

Hon började genast att ifrågasätta varför jag skickat brev till henne och hur jag kunde vara så hemsk att jag inte lät fd. Svärmor träffa sitt barnbarn, hur jag kunde adoptera bort Benjamin osv, osv. Jag insåg ganska snart att detta tydligen var en människa som blivit riktigt inlindad i fd. Svärmors nät av lögner. Hon hade tydligen inte kunnat så emot manipulationen. Beklagligt!! Jag sa att om hon bara hade haft stake nog att tala om sitt namn så kunde jag ju skicka alla de papper jag har som bevisar att det hon fått höra är rena och skära lögner. Men se det behövdes inte, hon jobbade nämligen på socialen så alla papper kunde hon minsann komma över själv. Grattis sa jag, då har du ju snart sanningen svart på vitt. Då berättade hon att hon minsann skulle anmäla mig för förtal. Jag ifrågasatte om hon tyckte att det var så smart. OM hon anmälde mig så skulle jag ju få reda på vem hon var i den anmälan. Var det så smart om hon nu inte ville att jag skulle veta vem hon var?? Men se det skulle jag inte alls. För hon skulle göra anmälan genom jobbet i egenskap av socialarbetare. En anmälan parsgraf 33 i socialtjänstlagen skulle hon minsann göra. Jag frågade lite nyfiket om det var en orosanmälan ang att Benjamin far illa här hemma. Och japp det var det minsann. Jag påminde lite försiktigt om att Benjamin är 19 år och faktiskt räknas som vuxen. Då frågar hon om jag har fler barn. Varpå jag svarar: Du jobbar ju på soc så det kan du väl själv ta reda på?? Hon insåg så småningom att jag inte blev speciellt rädd av hennes hot och att jag faktiskt inte heller var speciellt svåråtkomlig. Eller så insåg hon väl att hon var i full färd med att göra bort sig. För hon avslutade samtalet. 

Efter en stund så ringde min mamma. Hon frågade om jag hade pratat i telefon. Och det hade jag ju. Med Malmö polisen frågade mamma. Eeeeehhhh…… varför skulle jag prata med polisen i Malmö, eller med någon annan polis för den delen?? Jo för en kvinna hade ringt till mamma, utgett sig för att vara polis och bett om att få mitt nr. Det var dock inget alvarligt försäkrade hon. Hrm….. inget alvarligt…. ändå ringer ni min mamma vid 21:30 på kvällen för att få mitt nummer?? Är det mer än jag som har lyckats lägga ihop 1+1?? Enligt mina beräkningar så har människan i fråga spenderat mycket tid i skolbänken. Hunnit med att utbilda sig till både polis, socialarbetare och (om det var den jag misstänkte) ytterligare ett yrke. Vilket läshuvud hon måste ha. Jag är riktigt imponerad!! Dock missade hon nog en och annan lektion. För jag kollade så klart upp den här paragraf 33 som hon hotade med. Detta är det svar jag fick fram:  Usch vad rädd jag blev nu!!! Eller inte!!! 

TILLÄGG!!! 
Jag gick och la mig i sängen och tänkte blogga mig trött. När jag nästan skrivit klart och gjorde mig redo för att publicera så ringer min telefon. Klockan 00:20 ringer ett skyddat nummer. VEEEEEM kan det vara?? Jag nekade samtalet. Då ringer det igen, igen och igen. Jag fortsätter neka. Då gör uppringsren det fatala misstaget att hon glömmer att ringa skyddat. Och hennes namn dyker snyggt upp på min display. Tackar, buggar och bockar!!! Jag fick bevis för att det var precis den jag misstänkte. En som jag inte ens skickat något brev till. Hon valde alltså att kontakta mig ang. något som hon alltså inte ens var inblandad i??? Eller ringde hon för att hon faktiskt var tjurig över att hon inte var en av de ”utvalda,”? 

Jag nekade även denna gång. Men hon gav sig inte utan ringde ännu en gång. Och då beslutade jag mig för att svara för NU ville jag minsann ha roligt. Låt oss kalla henne för Gunnlög. Mest för att det är det absolut fulaste namn jag vet. Och för att jag inte vill hänga ut henne med hennes riktiga namn. Eller vill, vill jag ju, det ska gudarna veta. Men jag tänker inte göra det. 

Jag svarade i telefonen med att säga med spelad förvåning: ”Nä men Gunnlög, ringer du vid denna sena tiden? Vad har du på hjärtat?” Knäpptyst i andra ändan följt av ett ”klick”  Här skulle man ju kunna tro att hon insåg att hon blivit avslöjad, kände dig dum och valde att se sig som både bortgjord och besegrad. Men ack nej. Gunnlög ville verkligen kamma hem det där priset i dumhet. Så hon ringer upp igen men nu från skyddat igen. Ärligt talat…. Tror hon att jag är helt tappad bakom en vagn?? 

Jag svarade åter igen ”Hallå Gunnlög” Och hon spelade helt oförstående om vem denna Gunnlög skulle vara. Och placerade sig som ensam och överlägsen vinnare till priset för dumhet. (Priset är en vit dumstrut i papp) 

Slukhål

Precis utanför vårt hus går en liten grusväg som vi använder oss av för att ta oss in till vår infart. Denna grusväg leder även till två andra hus (varav ett idag obebott) och en gammal nerlagd fabrik som idag fungerar som garage där folk hyr en plats för att förvara husvagnar, jenkebilar osv under vintern. Den här grusvägen blir ofta ganska så gropig och behöver så klart underhållas med att fylla igen dessa gropar då och då. När vi flyttade hit för 14 år sedan så bodde det ett gammalt par längst upp på vägen, i det hus som idag är obebott. Mannen i huset var i ålder någonstans kring 90 och döden. Han kom då och då åkande på sin traktor, som var i ungefär samma ålder, och fyllde igen de där groparna innan dom han bli allt för stora. Robban tyckte inte att det var rätt att bara han skulle ha jobb med de där groparna, vi var ju fler som använde vägen.  så han tyckte att dom som använde vägen kunde ju turas om att fixa de där hålorna. Så Robban fixade helt enkelt grus och så fyllde han igen dom ibland och den där ”gubben” ibland. Den andra grannen satt mest bara och pimplade öl och såg på. Efter några år så dog ”traktor gubben” och han som faktiskt äger vägen tog över underhållet. Robban tyckte fortfarande att jobbet skulle delas och fortsatte att fixa hålorna då och då. Den andra grannen tyckte uppenbarligen fortfarande inte att det var värt att ställa ifrån sig ölen för några hålors skull. Det var alltså bara Robban och vägägaren som turades om och underhöll den. 

Men så började vi märka att även vägägaren tydligen tyckte att det var bra att Robban gjorde det så även han slutade. Plötsligt var vägen Robbans ansvar?!? Speciellt med tanke på att vi, i samma veva, fick veta att ägaren får en utbetalning varje år för att faktiskt underhålla vägen. (Varför får man pengar för att sköta en väg som man själv äger??) Så Robban tog beslutet att han också skulle sluta att ta hand om den. Vilket resulterat i att det nu är stora kratrar i vägen.

Till en början fungerade det att köra zig zag för att undvika hålorna. Det fungerar inte längre. Nu kan man med den metoden bara undvika dom allra största hålorna. 

Vi känner nu att vi snart, för att kunna ta oss in på vår tomt, utan att slå sönder bilen. Antingen måste ta tag i de där hålorna (medans ägaren sitter och räknar sina pengar) eller behöver införskaffa en ny bil.

Yes är drygt

Jag tittar i stort sett aldrig på tv reklam. Eller ja, det gör jag ju på sätt och vis för reklam visas ju ca 75 gånger under varje program så tittar gör jag blä väl, men jag registrerar liksom inte att jag gör det. Men så finns det vissa reklamer som (enligt mig) är antingen så tjatiga eller utbota dumma att jag inte kan låta bli att reagera varje gång jag ser dom. Bara för att jag blir irriterad på dom. Som den senaste reklamen för Yes diskmedel som verkligen visas i varje reklampaus. Varje gång den visas så himlar jag så mycket med ögonen att jag nästan får träningsvärk i ögon musklerna. Den är ju bara SÅ förbannat korkad!!! 

Det börjar med att en kille står vid en diskbänk som är överfull av disk. (Som inte ens ser använd ut.) 

När han ska ta diskmedel så konstaterar han förvånat att diskmedlet är slut. Flaskan är verkligen totalt tom. Det finns inte minsta lilla minimala droppe kvar. Alltså så måste den sista lilla droppen ha använts vid senaste diskningen och med tanke på att det inte ens finns minsta lilla rest kvar så måste flaskan t.o.m ha sköljts ur. Om jag ser till hur det går till här hemma i vårt kök så borde en förvarning om att det faktiskt är på väg att ta slut, kunnat anas. Ju mer nivån i flaskan har sjunkit, dessto närmare slutet har det blivit. Ändå har ingen känt sig manad att köpa nytt??? 

Men killen ser absolut inte detta som ett problem utan aviserar käckt att han springer över till grannen för att låna. 

Grannen säger ”klart att grabben ska diska” och går ut i köket för att hämta sitt diskmedel, som han ger till killen. En näst intill tom flaska med endast en liten ynklig rest som man faktiskt måste spola ur flaskan för att komma åt. 

Killen tittar väldigt konstigt på grannen och ser ut att tänka ”den är ju för fan slut. Varför har du inte köpt nytt” 

Han ger grannen en mördarblick och tar sen flaskan och går tillbaka hem till mamma som tar emot flaskan och överraskande säger ”oj, var det allt?” (otacksamma människa) Och tycks förvånas över att grannen inte har köpt nytt trots att den förra är slut. Som om hon själv varit så mycket bättre!!

Gemensamt hjälps dom sen åt med disken….. som nu plötsligt har blivit väldigt smutsig?? 

Jag stör mig något oerhört på den där reklamen och blir lika irriterad varje gång jag ser den! 

En blick i backspegeln

Ibland får jag sådana där ”flash back”’ till saker jag har upplevt och varit med om. Något jag ser, en doft eller bara en känsla. Som lukten av nybakade kanelbullar slänger mig genast in i barndomen när man kom hem från skolan och mamma hade fyllt hela bänken i köket med nybakade bullar. Lukten av olja, svets rök och garage får mig att tänka på pappa och när mamma och jag ibland körde och hämtade pappa på jobbet. Prick klockan 16 parkerade vi bilen utanför Expressbyrån i Hässleholm. När vi hade ställt bilen utanför de stora garage portarna så flyttade mamma alltid över till passagerarsätet och satte sig och läste kvällsposten i väntan på pappa.  Jag sprang alltid in och mötte pappa och frågade om jag fick köpa läsk. Vilket jag alltid fick. Då fick jag springa igenom halva verkstaden och ut vid en lastbrygga och stoppa en krona i en maskin och köpa min läsk. Att springa igenom hela verkstaden bland alla pappas arbetskamrater hade jag inga problem med. Jag var allt annat än ett blygt barn. Och jag tyckte att jag kände alla dom där arbetarna.

Nu när vi var på Gotland i förra veckan så fick jag ännu en sådan där ”flach back” till barndomen. Det var när vi skulle gå in på sommarland där. Då kunde man antingen gå genom stora entrén eller, om man redan hade armband, via en liten butik. När jag stod i dörröppningen till den där butiken så kom jag ihåg att det såg istortsett lika dant ut som när jag var liten.

bty

När jag var liten, 7-8 år kanske, så var jag på semester på Gotland med mamma och pappa. På samma ställe som jag nu var med min familj förra veckan. Men på den tiden så vill jag minnas att det bara var en enda stor äng, där husvagnar, tält och ”combicamp” stod på rad. Och för oss barn så fanns det pipphus som än idag står kvar. För att få komma in där så behövde man ett ”klippkort” som man skulle visa upp i precis den där kassan som ser lika dan ut idag. För det där klippkortet så fick man tillgång till pippis hus där man kunde vara och leka, en liten ränna där man kunde vaska guld och i en hage gick en prickig häst som man kunde klappa. Om det var den riktiga ”lilla gubben” är oklart. Vad som däremot är förbannat klart är att den satans hästen bet mig och sen fick han min själ inget mer klapp av mig!! 😡

Detta var alltså allt man fick för pengarna man la på det där klippkortet. Mamma, som visste hur slarvig jag kunde vara ville inte låta mig springa runt med det där klippkortet själv. Då skulle hon lika väl slänga pengarna i närmaste papperskorg. För hon kände mig så pass väl att hon visste att jag med största sannolikhet skulle slarva bort det där kortet. Så istället så sa hon till mig när jag skulle in där att jag skulle förklara i kassan att mamma skulle komma senare och visa det där kortet. Så det gjorde jag. Dag ut och dag in, flera gånger om dagen, sprang jag in till det där pippihuset (med den bitska jävla hästen) Till slut behövde jag inte ens säga något i kassan. Dom visste ju vem jag var och att mamma skulle komma sen. 

Först i vuxen ålder har jag fått veta att mamma aldrig gick dit och lät dom klippa det där kortet…… För vi hade helt enkelt inget kort!! Planen var nog att mamma och pappa skulle köpa ett sådant där kort. Men när det gick att gå in utan så fanns det väl förmodligen ingen anledning att köpa det. 

Jag undrar om det var många som gjorde så. För idag måste man istället ha ett armband. Och idag så finns där liiiiiite mer innanför den där dörren. Nu mera kommer pippa, prusseluskan, kling och klang på besök vid huset och spelar teater. Dom såg man minsann inte röken av då, i början på 80-talet. Hästen har nog bitit sin sista unge, för den finns inte kvar. Istället finns där karuseller, chokladhjul, hoppborgar osv. Men för att få uppleva allt det där så duger det minsann inte med att ”mamma kommer med en biljett senare”