Hellre snytning än extra krydda.  

Jag har ofta sagt/skrivit att något av det värsta och äckligaste jag vet är folk som snyter sig vid middagsbordet. Jag tar tillbaka det. För jag har insett att det (tro det eller ej) finns saker som är ännu äckligare!!! (Dock ligger snytning fortfarande högt på listan över äckliga saker)

Idag var jag i Kristianstad med mamma och pappa där dom bjöd mig på kinesisk buffé. Vi lastade upp på våra tallrikar och satte oss till bords. Vi han inte mer än sätta oss till bords innan ett äldre par kom och satte sig vid bordet intill. Jag konstaterade omedelbart att ”gubben” i sällskapet var en typisk ”näs snytare” (För JA, jag har lärt mig att känna igen dom svinen!) Jag högg in på maten på min tallrik och var 100% beredd på att vår bordsgranne, vilken sekund som helst, skulle dra fram en äcklig bakteriehärd till näsduk ur fickan och fräsa till. Denna handling uteblev dock……TYVÄRR!!! Han tog en servett och torkade näsan lite försiktigt och diskret och lade sen ner servetten på bordet bredvid sin tallrik. (ÖRK!!) Det i sig är ju äckligt, men det kan jag ändå (med ansträngning) blunda för. Det som hände sen kan jag dock inte blunda för, hur mycket jag än försöker!! ”Gubben” var uppenbarligen förkyld med en rinnande nästa till följd. Men istället för att göra det förbjudna och snyta sig vid bordet (Eller gå in på toa för att snyta sig) så lätt han bara nästan rinna. Lutad över sin tallrik, medans han åt, så droppade snoret rakt ner i den mat som han obekymrat fortsatte att äta av. Och vi som satt bredvid, och bevittnade hur han satte extra ”krydda” på din måltid, fick anstränga oss tyll det yttersta för att inte kaskadspy över bordet. Tvi fan!!! 

Sopstation som inredning

I vår familj tycks det vara fruktansvärt svårt att källsortera. Ja näst intill omöjligt! Jag springer runt som någon form av källsorterings polis och ”skäller” på dom som slänger fel. Hur svårt kan det vara liksom?? Plast bland plast, papper bland papper, organiskt i organiskt. Ganska logiskt om man frågar mig. Men merparten av familjen tycks inte förstå den logiken. Den som är bäst på det där med källsortering och som sorterar nästan klanderfritt  (näst efter mig som är experten) är familjens minsting, 11 åriga Liam. Den som är sämst är den äldsta i familjen. Alltså Robban. Han har så svårt med sorteringen att han inte ens har förstått hur man öppnar vaskskåpet där sorteringskärlen står. Tömmer han en mjölkförpackning så ställer han den ”snyggt” på bänken med ”ursäkten” att han ändå ska gå ut sen och då ska ta den med sig. (Vilket han sen ofta glömmer) Visst det är väl jätte bra att ta ut den till soptunnan direkt…..men hade han bara visst hur man öppnade ett skåp så kunde han ju samtidigt tagit med sig övriga mjölkförpackningar mm, som skulle ut till tunnan. Höst och vintertid har jag ofta lust att kväva honom med röken från brinnande sopor. För då skapar han en egen liten ”miljöstation” inne i matrummet. När vi gjorde vid matrummet för några år sedan så slängde jag ut den stora, otympliga och framförallt fula ”tunna” som Robban hade utsett till vedförvaring brevid kaminen. Jag ville ha något mindre och mer stilfullt. Så jag köpte helt enkelt en ”äppellåda” att förvara veden i. 

Robban missförstod dock dennes tilltänkta funktion fullständigt. För i den slänger han mjölkförpackningar, smörpaket, plastförpackningar och fan vet allt. Han vet att detta både stör och retar mig något fruktansvärt. Men det hindrar inte honom från att fortsätta. Han och jag har inte riktigt samma syn på vad som är snygg inredning. För att ha en sopstation i matrummet ser, enligt mig, enbart för jävligt ut!! Jag har sagt snällt att jag inte vill ha en sopstation där. Robban har gjort ett tappert försök med att försvara det hela med att skiten han slänger där är bra att tända brasan med. Ok, jag köper resonemanget (Även om man inte ens får elda upp sådana saker) men förstår inte varför man inte kan hämta det där man ska tända med under vasken i köket där det kan stå dolt. Men Robban har inte lyssnat på det örat, utan har fortsatt att använda den som sophink. Då tyckte jag att det var bättre om vi satte alla sopkärlen där så är ju iallafall allt samlat på ett och samma ställe. Det är ju trots allt inte bara mitt hus, och vill han ha en annorlunda inredning än jag så får jag ju foga mig. För det är väl det ett förhållande bla går ut på. Att kompromissa. Men se det gillade han nog inte. För då flyttade han tillbaka dom till sin original plats……men fortsatte att slänga skiten i vedlådan. Jag har spottat, fräst och skällt om att jag inte vill ha sopstation i matrummet. Det har inte hjälpt. Robban fortsätter att slänga skiten där. Jag har gråtit, bönat och bett. (Eller iallafall bönat och bett) men Robban fortsätter att slänga skiten där. Så nu har jag istället beslutat mig för att ge upp och låta honom få som han vill. Det får väl vara som han vill då. Vi får väl ha en sopstation i matrummet helt enkelt. Att det ser för jävligt ut, känns förbannat ofrächt och stör mig får jag väl blunda för. Och det där med källsortering är ju inte så viktigt ändå. Det blandas ju ändå på tippen och allt brinner vid rätt temperatur (och alla andra patetiska ”ursäkter” som används av folk som är för lata för att sortera) Så nu kommer jag att slänga ALLT där. Papper, plast, metall och självklart organiskt!! Må hända att det kan bli både kladdigt och ofräscht. Men jag säger som Robban….jag ska elda upp det…..sen. 

Spyor och ångest

Det finns få saker i livet som ger mig lika mycket panik och ångest som magsjuka. (Och detta vet så klart trogna läsare och vänner om) Hade någon ställt mig in för valet: Ha magsjuka EN dag eller bli sängliggande i 3 månader med bruten ryggrad så hade jag skrikit KNÄCK RYGG JÄVLEN!! (Det är ju iofs kanske för att jag aldrig *peppar,peppar* har haft en bruten rygg.) Ännu värre tycker jag att det är när någon omkring mig har magsjuka. Då har ju likdom inte jag kontroll på när eller var dom ”planerar” att spy. (Vilket kanske inte är så lätt att planera)
Jag känner mig alltid som världens sämsta mamma när någon av barnen är magsjuk. Jag vill ju finnas där och pyssla om när dom inte mår bra. Men när dom är sjuka i just magsjuka så vill jag bara packa väskan och flytta hemifrån på studs. Jag försöker finnas där men varje gång jag ens går nära dom så känner jag panik. Och jag ber aldrig så mycket till Gud som jag gör under en magsjuka. Ber om snabb bättring och att alla spyor ska hamna i toaletten utan att jag varken ser eller hör att dom kommer.
Idag, mitt i matlagningen, på jobbet så ringde Liam. Innan jag svarade så var jag säker på att han ringde för att beklaga sig över att jag glömt att lägga ner en vattenflaska i hans väska idag som jag lovat. När jag väl svarat så önskade jag att det hade varit det han ville. För i andra änden av luren fanns en ledsen Liam. Jag hörde riktigt hur han kämpade mot gråten. (Älskade lilla prins) Det är vid sådana tillfällen som jag som mamma, bara vill släppa allt och köra bort till skolan för att trösta och ställa vad än det är som är fel, till rätta. Men så sa han det, det där som jag hatar att höra. ”Mamma, jag mår jätte illa, det känns som att jag ska kräkas” 
Jag förklarade att om han mådde dåligt så fick han självklart åka hem (dock helst inte hem till oss om det är magsjuka)  och så förklarade jag att jag absolut inte kunde lämna jobbet eftersom jag var själv men att jag skulle försöka fixa det så snabbt som möjligt. Jag ringde jobbarkompisen som skulle börja jobba en timme senare och förklarade läget och hon tyckte ut och började lite tidigare så att jag (motvilligt) kunde köra hem. (Tack ”M” du är en klippa) jag han knappt lägga på innan Liam ringde igen. Bara något kvarter från skolan hade han stannat och pytt. (Är man en dålig mamma om man försäkrar sig om att det var ett bra ställe att spy på och sen ber honom stanna där tills han blivit frisk???) ”M” kom och jag sa hej och hejdå och begav mig bort till Ica för att tömma deras lager av proviva och skorpor. Sen bar det av hemåt till sjuklingen. Det kändes ungefär (kan jag tänka mig) som att köra mot sin egen avrättning. Hemma hade mitt lilla hjärta tagit fram en spann och bäddat ner sig i soffan. Älskade lilla prins. Jag har satt igång med mina böner och hoppas på en väldigt snabb övergång. Och spyor som enbart hamnar där dom ska. 

Ytterst orättvist!! 

När jag skrev mitt förra inlägg, om mitt framtida liv som glasögonorm, så kom jag att tänka på när jag var liten. Då ville jag inget hellre än att ha glasögon. Varför vet jag inte idag. Men jag tyckte väl att det var snyggt antar jag. Jag gjorde allt för att försöka lura mamma att tro att jag faktiskt såg dåligt. Jag satt och kisade när jag tittade på tv, för det hade jag förstått att dom som såg dåligt gjorde när dom inte använde sina glasögon. På den tiden gick jag i låg eller mellanstadiet på Grönängskolan i Hässleholm. Där hade vi en skolsköterska som hette ”syster Nancy” (jag förmodar dock att hon nog bara hette Nancy egentligen) Jag är idag tveksam till att hon hade någon relevant utbildning för yrket för vad jag vill minnas så sträckte sig inte hennes kompetens längre än till att sätta plåster på skrapade knän. Henne gick jag dock till med min ”dåliga syn” Hon gjorde genast ett syntest på mig. Svart ”pirat lapp” för ena ögat och så fick man läsa på den där bokstavstavlan. Ett mycket pålitligt sätt att testa synen. Det var ju bara att göra precis som framför tv:n där hemma. Kisa. Och så låtsades man se så dåligt att man knappt kunde läsa översta raden. Ack, ack, ack sa syster Nancy och skrev lite i sina papper. Och sen fick man flytta den där piratlappen till andra ögat och göra om samma procedur en gång till. Sen var syntestet klart och syster Nancy konstaterade att jag absolut var i behov av glasögon. Ja enligt hennes diagnos så var det nästan så att jag behövde vit käpp och ledarhund. Hon skulle ringa hem till min mamma sa hon, för att berätta att dom minsann fick ta och skaffa ett par glasögon till mig. Glad i hågen lämnade jag syster Nancys mottagning och kände att jag nästan hade de för önskvärda glasögonen som i en liten ask. NU skulle ju mamma få svart på vitt att jag såg dåligt. Dock så blev det inga glasögon. Mamma var inte fullt så lättlurad som jag hade önskat. Hon förlitade sig inte alls på syster Nancy ”noggranna” syntest. Mamma gjorde istället egna (och mer pålitliga) tester hemma. Hon höll ett extra öga på mig där jag satt och kisade framför tv:n. För att sitta och kisa är ganska så krävande i längden. Och när det var något program som jag ville se så glömde jag efter en stund bort att kisa. Mamma resonerade som så att om man ser dåligt så gör man nog det hela programmet igenom och inte bara de första 5 minuterna (om det ens var så länge) Så några glasögon blev det minsann inte. 

Andra saker, som normala människor inte ville ha, men som jag ville ha var bla. tandställning. DET ville jag ha. Men den jävla tandläkaren tyckte inte alls att jag behövde någon. SUCK!! Hon var tydligen inte lika lättlurad som syster Nancy! 

Ytterligare en sak som jag ville ha var en benskena. Min bästa kompis när jag var liten hade en skada från födseln som gjorde att hon bla hade lite problem när hon gick. Hon liksom haltade lite när hon gick. Varför det var så det vet jag inte, och jag funderade inte över det som barn heller. Även om det kanske var jobbigt för henne på olika sätt så var det inget jag reflekterade över som barn. Det tillhörde ju liksom henne på något sätt. Men iallafall så var hon ibland tvungen att ha en sorts benskena. Varför vet jag egentligen inte. Men jag antar att den skulle hjälpa henne på något sätt. Hon hade (vad jag kan minnas) två olika skenor och jag var oerhört fascinerad av dom båda två. Sådana ville minsann jag oxå ha!!! Jag var hemma hos kompisen vid ett par tillfällen just när det var dags att sätta på någon av de där skenor. Hon var inte glad!! Det utspelade sig nästan en brottningsmatch mellan henne och föräldrarna när den skulle på. Jag var helt oförstående. Det var ju as coolt med benskena tyckte jag och när vi lekte och hon inte hade sin skena på sig så tog jag alltid tillfället i akt att använda den. Kompisen var jätte snäll och lätt mig ha den precis så mycket jag ville. Men allra helst ville jag ju ha en alldeles egen. Dock gick det inte att lura varken syster Nancy eller mamma att jag var i behov av någon skena. Usch vad jag tyckte det var orättvist!! Kompisen hade benskena och glasögon jag fick varken det ena eller det andra. Orättvist!!!

När åldern gör sig påmind

För någon månad sedan så satt jag hemma hos en vän och sörplade kaffe. Vi pratade om ”ditt och datt” och hon ”beklagade” sig över att hon plötsligt behövde läsglasögon. En sådan chans får man ju bara inte missa så jag påpekade ju så klart genast att hon blivit tant. Och så skrattade jag så där lite lagom rått. Hon sträckte genast över dom där glasögonen och bad mig prova dom. Jag lydde, och visst blev väl bokstäver osv större. Men det har dom ju blivit med ett vanligt förstoringsglas i alla tider, vare sig man har dålig syn eller inte, så det bevisar ju ingenting. Jag lämnade tillbaka glasögonen till ”tant” för jag (med min falksyn) behövde då rakt inte några sådana tant attiraljer!!

För någon vecka sedan så stod jag i köket och skulle läsa på en förpackning och slogs så av hur liten text dom har börjat trycka på förpackningar. Den var riktigt svår läst! Efter det så har jag även upptäckt att texten i böcker och tidningar har blivit något svårläst. Jag är ju inte dummare än att jag begriper att dom har börjat göra texten mindre för att få plats med mer text på mindre yta. Det är ju bara ett sätt att spara in på papper. Visst?? 

När jag var i stan i onsdags så tänkte jag att jag kanske ändå skulle smyga in på specsavers och göra en liten synundersökning. Bara för att, liksom.

Jag smög fram till dörren, såg mig noga om så att det inte fanns någon jag kände som kunde se mig. Öppnade sedan dörren och pep in. Genast kom det fram en expidit och frågade om hon kunde hjälpa till med något. Jag lutade mig fram mot henne och väste, så att ingen annan skulle höra. ”Jo, jag skulle vilja göra en sådan där……. synundersökning” Jaha ja, sa hon och gick genast bort och började knappa på din dator. Hon frågade efter mitt namn, personnummer och adress. Måste man verkligen uppge det? Kan man inte få vara anonym?? 

Nå väl, jag gav henne de uppgifter hon behövde och fick sen följa med bort till några maskiner där jag skulle lägga hakan och glo in i de olika maskinerna. Var har den gamla hederliga bokstavstavlan tagit vägen??? 

Nå väl, efter undersökningen med de där maskinerna så fick jag följa med in i ett annat rum för ännu fler undersökningar. En massa bilder visades på olika prickar och streck som ibland var suddiga och ibland inte. Och så skulle jag tala om vilken bild som var bättre och vilken som var sämre. I en hel evighet hölls det på. Det var som att den där expediten gjorde allt som stod i hennes makt för att hitta någon typ av synfel. (Undrar om hon jobbade för provision??) Efter en hel evighets undersökande så var hon redo för att ge mig domen. Jag hade visst någon typ av brytningsfel och expediten rekommenderade mig att införskaffa ett par läsglasögon!!! Det bevisade ju absolut att hon jobbade för provision för det där ligger det ju ingen som helst sanning i!!!

Expediten följde med mig ut i butiken igen och visade de ca 1000 glasögonbågar dom hade. Jag konstaterade ganska så omgående att jag aldrig skulle klara av att välja bland alla dom. Varför måste det finnas så många att välja på??? Jag talade om att jag behöver ett bra och pålitligt smakråd och att jag skulle komma in en annan dag……När jag har låtit denna chock sjunka in! Jag…..ska jag bli en glasögonorm??

Postmord och påminnelser

Varför ska saker som fungerar hur bra som helst (eller iallafall någorlunda bra) göras om till något som enbart blir sämre??? Jag syftar just nu på PostNord. Eller postMord som det kallas av många. Förr så kunde man posta ett brev den ena dagen och det levererades (i de flesta fall redan dagen efter) Nu ska man vara glad om det där brevet levereras alls. 

Den senaste tiden så har vi fått en hel del post som inte varit adresserad till oss. Är alla berättare analfabeter nu för tiden? Är ingen av dom läskunniga? 

Välkommen tillbaka efter semestern

När jag skrev det förra inlägget så kom jag på att det ju finns en sak som jag glömt att skriva om!! Minns ni ”Gunlög” som ringde mig och gjorde bort sig?? Om inte så finns det inlägget här: http://jessica.sweman.com/valutbildad-men-korkad/

Vad jag aldrig skrev, just för att inte förstöra överraskningen för henne om ifall att hon läser min blogg, var att jag visade henne att hon gett sig på fel person när hon gav sig på mig. Det visade jag nog ganska så tydligt redan när jag pratade med henne under ett av alla hennes samtal den där kvällen och natten. Men eftersom jag tyckte att hennes beteende var både opassande och faktiskt även olagligt så tyckte jag att hon behövde lära sig en läxa. Det nummer som hon ringde ifrån var en tjänstetelefon för hennes arbetsplats. (Dock varken kopplad till socialen eller polisen) Jag har svårt att tro att chefen för det berörda företaget skulle tycka detta var okej. Men man vet ju aldrig. Och det man inte vet får man ta reda på. Så jag letade helt sonika upp numret till Gunlögs chef och ringde dit för att fråga och på samma gång låta honom veta vad en av hans anställda använder förmånen med att ha en tjänstetelefon till. 

Han blev mycket tacksam över att jag ringde sa han för detta var inte på något sett okej. ”Gunlög” hade semester när jag ringde men skulle komma tillbaka nästföljande måndag och få skulle chefen ta upp det med henne och förklara att det inte accepterades och att  inte var nattlig terror och olagligheter som tjänstetelefonen var avsedd till. Han bad mig skicka över en skärmdump på min samtalslista för att kunna ha den som underlag när han konfronterade henne. Och tänk att det gjorde jag såååå gärna. HAN tackade ännu en gång för att jag ringt och vi avslutade samtalet. 

Efter en stund så ringde han upp mig igen. Han hade då pratat med företagets jurist. (Han tog verkligen detta på största allvar och var nog lite orolig för att det på något sätt skulle kunna skada företaget om jag valde att gå vidare med det.) Juristen hade sagt att dom inte kunde göra så mycket åt vad hon sysslade med på sin fritid. Dom kunde inte göra mer än att ge henne en tillsägelse för att hon använt just företagets telefon. Däremot så hade han sagt att han tyckte att jag skulle anmäla henne. För att utge sig för att jobba på socialen och polisen är olagligt. Jag tänker dock inte lägga någon energi på det. Att chefen välkomnar henne tillbaka från semestern med att låta henne veta att han vet vad hon sysslat med räcker gott och väl för mig. Dock önskar jag att jag hade fått vara en fluga på väggen den dagen hon kom tillbaka. 

Välkommen tillbaka från semestern……du har gjort bort dig!!!

”Gunlög” har inte hört av sig något mer till mig. Jag antar att hon förstod att hon gav sig på fel person. 

Paranoid och bortgjord. 

Som trogna läsare vet så skickade jag ett brev till min fd. svärmor för ett tag sedan. Ett brev som för mig var ett sätt att sätta punkt. Göra klart för henne att jag inte bryr mig om varken henne eller hennes lögner längre. Låta henne förstå att hon inte kommer åt mig. Att hon inte på något sätt påverkar mig. Låta henne veta att sanningen alltid kommer i kapp till slut. Men framför allt så ville jag få henne att förstå att det inte är okej att trycka ner Benjamin!! (Något som man kan tycka att hon borde förstå på egen hand.) Samtidigt som jag gjorde det så bjöd jag henne på ett guldläge att fiska sympatier på bla. facebook. Och det gjorde hon. Och hennes ”vänner” högg genast betett, rättade till sina skygglappar (sydda av naivitet) och ömkade henne så mycket som det bara gick. GÄSP säger jag!!

Brevet jag hade skrivit skickade hon tillbaka. Vad nu det spelade förr roll med tanke på att hon ändå redan hade tagit del av vad som stod i det. Ville hon inte ha kvar det (vilket jag kan förstå eftersom hon alltid har velat undvika sanningen så mycket det bara går) så kunde hon ju bara ha slängt det i soporna istället för att lägga tid och energi på att ta sig till en brevlåda för att posta det till mig.

Nå väl. Brevet kom i retur, och eftersom hon inte själv förstod hur man slänger något så gjorde jag det åt henne. Att jag även skickat brevet till några av hennes vänner gjorde tydligen henne nervös. För hon gick tydligen ut på facebook och frågade vilka som fått brev. Vissa ljög, vissa teg och en del erkände att dom faktiskt fått brev. Och så fick hon lite sympatier och virala hjärtan. Hennes önskan om uppmärksamhet var således stillad……För ett litet tag….

För någon dag sedan fick jag åter igen en ”skärmdump” från en av hennes ”vänner” Dags för sympati fiske igen. Men denna gången var det (som så många gånger förr) med en lögn som bete.

Eeeehhhh va???? Nog för att jag kan göra saker som är överilade och som sker i affekt. Men jag brukar ändå vara medveten om att jag gjort dom. Och jag har INTE skickat något till henne.

Jag har sedan den dagen nästan suttit ute vid vägen intill brevlådan och tappert väntat på det där retunerade brevet så att jag fick se vad det var ”jag” hade skrivit till henne.

Idag kom det!! Det kändes som rena rama julafton när brevbäraren kom.

Eeeehhhh……hrm…. För det första.. VARFÖR skulle JAG skicka något i ett (begagnat??) fönsterkuvert??? Kuvert är inte så fasligt dyra att jag inte skulle ha råd att kosta på mig ett sådant. För det andra…det är inte ens min handstil på kuvertet.

Jag måste erkänna att det var med en enorm nyfikenhet som jag öppnade kuvertet för att se vad det var ”jag” hade skickat till henne.

Inbjudan till ett årsmöte för Sverigedemokraterna?!?!?!

Ärligt talat VARFÖR skulle jag skicka något sådant???? Vad skulle jag liksom få ut av det??

Åter igen så kan jag konstatera att jag uppenbarligen upptar en hel del av fd. Svärmors tankar eftersom denna inbjudan tydligen av någon obeskrivlig anledning fick henne att tänka på just mig. 

Hennes tankar var så pass upptagna av mig att hon inte ens kunde sansa sig nog för att kolla var brevet var post stämplat.

För mig så bevisar denna paranoia (åter igen) enbart det jag redan visste. Att hon fantiserar ihop en massa som inte överhuvudtaget har någon grund. Men jag tackar henne hjärtligt för att hon bjöd både mig, min familj och några av hennes egna vänner på ett gott skratt. Nu har du verkligegjort bort dig C.O….. IGEN!!

Jag har funderat hela dagen på vad det kan vara hon vill med att skicka den där skiten till mig. Kanske vill hon ha hjälp att fylla i och skicka in anmälan till det där årsmötet? Jo, men det skulle jag väl kunna hjälpa henne med!

Nattliga besökare

Jag har det ganska jobbigt just nu……om man uttrycker det lindrigt. Talar man klarspråk så mår jag in utan helvete jävla dåligt. Det är en av anledningarna till att jag inte bloggat på ett tag. Ibland blir livet helt enkelt bara för mycket när all skit kommer på en och samma gång. Vissa dagar vill och behöver jag prata. Behöver ventilera ut all skiten och få en chans att hämta ny luft, kraft och energi för att orka lite till. Andra dagar vill jag bara stänga in mig i en garderob och vara ifred. Stänga ute hela jävla världen och alla motgångar. Och dessa dagar vill jag slå sönder telefonen varje gång någon ringer, spika igen dörren när någon kommer och bara be allt och alla försvinna. 

Jag vet inte om det är just mitt mående som den senaste tiden har gjort att det har blivit väldigt mycket ”aktivitet” i vårt hus. Aktivitet har här alltid varit, men nu är det väldigt mycket!! 

För någon dag sedan så satt Robban på golvet framför tv:n. Jag har köpt en serie på dvd och Robban satt där för att han skulle sätta in en av skivorna i dvd spelaren. Fodralet var inplastat och Robban kämpade med att få ett hål i plasten. Tillslut så sträckte han sig efter en penna som låg på bordet, gjorde ett snitt med den och slängde sen upp den på bordet igen. Den landade ganska så långt in. Han sitter där och drar av plasten och jag, som precis suttit vid datorn en bit bort, reser mig upp för att gå bort och sätta mig i soffan. Precis när jag vänder mig om så ser jag hur pennan på bordet swishas iväg mot Robban och landar ”stumt” på golvet intill honom utan minsta studs. Det var inte så att pennan låg ute på bordskanten och tippade över och föll i golvet. Den låg en bit in och det såg ut som om en osynlig hand ”föste” den över bordet och med lite kraft, och därför fick den att flyga bort mot Robban. 

Vi la upp pennan på bordet igen och putta/fösa ner den på golvet på olika sätt för att se om den på något sätt kunde landa på golvet utan att studsa. Det gick bara inte. Hur vi än gjorde så studsade pennan minst en gång. Vi konstaterade att händelsen inte var naturlig och skänkte våra kära på ”andra sidan” en varm tanke och tackade för att dom uppenbarligen finns och vill visa att dom är med oss ❤

I natt fick vi (troligtvis) besök igen. Vid 01 tiden vaknade jag av ett fasligt tjutande. Yrvaken och förvirrad så förstod jag inte riktigt vad det var för ljud eller var det kom ifrån. Men jag flög upp ur sängen och sprang ner för trappan. Först halvvägs in mot tv rummet så förstod jag att det var brandvarnaren som tjöt. Fortfarande inte helt vaken ryckte jag tag i en kudde från soffan och började vifta som besatt under brandvarnaren. Så brukar jag göra när jag råkat bränna någonting på spisen och på så sätt väckt brandvarnaren. Den brukar ju tystna om man bara får bort röken liksom. Jag stod där och viftade en bra stund innan jag frågade mig vad f*n jag höll på med. Det fanns ju inte ens någon rök att vifta bort!! Ställde mig då uppe på soffan för att plocka ner fanskapet för att få tyst på den. Men nådde inte. Blev så irriterad att jag bara gick där ifrån, tillbaka upp till sovrummet och la mig i sängen och somnade om?!?!?! Hur tänkte jag där??? Robban fick springa ner och plocka ner den för att återställa den nattliga ron. När vi vaknade i morse så frågade Robban varför jag inte hade tagit en stol att stå på. Hrm…… ja det kan man ju verkligen undra!!!

Det är väldigt mycket aktivitet här och det är helt okej. ”Dom” får jätte gärna vara här. Men att hålla på och stöka och spöka på nätterna är väl ändå ytterst onödigt?! Vill dom vissa att dom finns här så är det väl bättre att visa det när vi är vakna. (Och efter att jag har fått i mig morgonkaffet) för att väcka mig ut skönhetssömnen mitt i natten är väl inte speciellt snällt??