Det ska vara en mamma till det.

Härom dagen kom Benjamin till mig och berättade att han hade slarvat bort sin plånbok. Jag fick nästan kväva en gäspning när han sa det för det har jag hört så många gånger att jag inte ens kan räkna det på mina tio fingrar. Och eftersom det har kunnat upprepa sig så många gånger så har den alltså återfunnits varje gång. I 9 av 10 fall har jag varit den som har hittat den varje gång. Benjamin är otroligt duktig på väldigt mycket saker (slarva bort saker är en av dom) att hitta saker är inte en av dom sakerna. Jag sa lite frånvarande att om han bara städade sitt rum och kanske tom bilen så skulle den med största säkerhet komma fram. Men fick till svar att han redan hade letat på båda dom ställena. Hans sätt att leta skiljer sig ganska kraftigt från mitt sätt att leta. Och jag tänkte där och då att jag  skulle leta en liten sväng (för det brukar vanligtvis krävas väldigt lite letande av mig innan allt han gjort av med hittas) Men just där och då var det dags för mig att dra till jobbet. Så letandet fick snällt vänta. Och sen föll det i glömska. För JA även en mamma kan glömma!

Igår kväll när jag satt på jobbet så fick jag ett sms från Robban som då oxå fått informationen av Benjamin att plånboken var borta och saknad. Jag sa att jag visste om det men att jag bara inte kommit ihåg eller hunnit att leta. Robban påpekade att det inte kan vara allt för lätt att hitta något alls i den kaos som råder inne på rummet. Jag är benägen att hålla med.

Jag vill nu utfärda en varning till känsliga läsare. Jag tänker nu lägga ut en bild på hur Benjamins rum, i skrivande stund, ser ut. Pedanta eller på minsta sätt ordningsamma människor riskerar att få utslag, andnöd och tom hjärtstopp av synen. Är ni känsliga så ”scrolla” förbi bilden!! Väljer ni att titta så kom för guds skull inte och säg senare att jag inte varnade er!!!

MITT sätt att leta skulle, i detta fallet, vara att i första hand ge mig på tvätten på golvet. Ta plagg för plagg och känna igenom. Och för varje plagg jag kände igenom så skulle jag lägga det i tvättkorgen (som syns nere i högra hörnet och som är tom) Nu skulle det ju dock inte behöva göras om det var jag som blivit av med något eftersom jag aldrig skulle välja att förvara min tvätt på golvet överhuvudtaget. Att ens bara titta in på Benjamins rum får det att krypa i kroppen på mig. Men det är hans rum och hur han väljer att ha det där är upp till honom….hur frestad jag än är på att ge mig in där och bara tok röja.

När jag kom hem efter jobbet i morse så tog jag tag i det där letandet. Jag lyfte upp 1 par byxor, kände igenom dom utan resultat, tog upp nästa par byxor och se där. I fickan på dom låg den plånbok som Benjamin i flera dagar har letat överallt efter. Mig tog det ca en halv minut att hitta den. Men det är väl som Robban sa ”Det ska vara en mamma till det”

skilsmässa och betänketid

Jag och Robban satt och diskuterade skilsmässa idag. Ja inte mellan oss, utan i allmänhet. Det är ju precis som om det där med skilsmässa blir som en liten epidemi. Ska ett par i bekantskapskretsen skiljas så blir det plötsligt fler. Det är precis som att dom, när ryktet når dom, säger ”Har du hört att Putte och Agnes ska skiljas. Vi ska väl inte vara sämre. Ska vi inte göra slag i saken vi oxå?”  Och så skiljer sig 3-4 par innan det blir lugnt något år innan man får höra om andra par som ska skiljas och genast blir det ytterligare 3-4 par. Jag och Robban har dock beslutat oss för att hoppa över även denna gången. Vi får se hur vi gör i nästa ”rusch”.

Men iallafall så kom vi in på det här med betänketid. Har man barn under 16 år så blir man påtvingad en betänketid på 6 månader innan skilsmässan går igenom. Ärligt talat så förstår jag inte riktigt varför. Om man väl har tagit beslutet att faktiskt skilja sig så har man väl (förhoppningsvis) redan tänkt igenom det både 1, 2 och 65 gånger. Det är väl sällan som man vaknar upp en morgon, ligger kvar i sängen en stund och morgnar sig och funderar lite över vad man ska göra denna dag. För att då plötsligt komma på att ”hrm….. Om man skulle ta och skilja sig idag” Och sen stiger man upp och skriver på de där skilsmässo papperna som man har liggande i skåpet fall i fall att lusten plötsligt skulle falla på. Jag kan bara se till mig själv. OM jag skulle få för mig att skiljas så skulle jag låta den tanken gro lääääänge innan jag verkligen gjorde slag i saken. Och jag skulle vara 110% säker innan jag ens tog tag i de där papperna. Men det är ju jag. 🙄

Kakor och motion.

Tillsammans med min ”vapendragare” Caroline, är jag klassmamma i Liams klass. Jag ville egentligen inte alls bli någon klassförälder från början men blev halvt om halvt påtvingad uppdraget av just Caroline under ett föräldramöte i 3:an och sedan dess har vi suttit kvar på den posten. Det är ju knappt så att föräldrar slåss om uppdraget när det ska väljas nya. Och både jag och Caroline har gillat uppdraget och har villigt suttit kvar. Om mindre än 1 år börjar Liam i 6:an (😱 vad hände???) Och efter 6:an så splittras klassen och delas upp på ett antal nya klasser inför 7:an. Så vår ”vision” är att klassen, innan dom splittras, ska göra något stort tillsammans. Men vad man än ska göra så kostar det. Och för att kunna göra något så behöver man ju pengar. Så vi har ordnat lite olika saker som klassen kan dra in pengar på. Lotteri på julskyltningen, försäljning av produkter från ”go grilla” (bra förtjänst per såld vara men väldigt svårsålda och smaklösa produkter) Det som har gått allra bäst har varit kakor från kakservice. Det säljer nästan sig själv. Eleverna har slitit med försäljningen (genom att bla. be föräldrarna ta med försäljnings materialet till jobbet) och har hitintills fått ihop en väldigt bra slant. Minst en gång per termin har vi kört någon form av försäljning. Denna terminen var det åter igen kakor. Varje elev (eller förälder) säljer och sammanställer sen sin egen beställning och lämnar den till oss. Sen tar jag och Caroline en förmiddag till att sammanställa alla beställningar och ringa in den till kakservice. Det är ett större jobb än vad folk tycks förstå. Det räcker med ett litet räknefel så har vi problem när det är dags att sortera upp allt.

Full koncentration



I fredags kom hela den där enorma kakbeställningen. En pall med 466 (!!!) burkar skulle sorteras upp. 

Först skulle allt sorteras upp sort för sort. (Ja, för tro inte att alla sorter var sorterade var för sig. Dom var självklart blandade) Vi kånkade och vi bar. Vi försökte se positivt på det hela. Det gav ju motion (så att vi inte behövde ha fullt så dåligt samvete senare på kvällen då vi sjönk ner i vars en soffa….och krängde kakor som om det inte fanns en morgondag)

Hela Carolines garage var överfullt av kakor. 

Efter första sorteringen så var det dags att sortera beställning för beställning. Och då gäller det att ha huvudet på skaft. (vilket jag inte alltid har) för blir det fel på ett enda ställe så stämmer det inte i slutändan och då får man börja om från början igen. Det är verkligen mardrömmen när det händer!!

Kaffepaus mitt i sorteringen. Det skulle varit gott med en kaka till kaffet……

Det tog sin lilla tid att få rätt på allt. Men när alla beställningar var färdig sorterade så insåg vi att en av oss (hrm…okej jag) hade gjort samma beställning 2 gånger när vi satt och sammanställde beställningarna och nu hade vi plötsligt 14 burkar för mycket!! FAAAAAAAN!!!! Jag funderade en liten stund över hur jag skulle lägga fram för Robban att jag köpt kakor för 700kr. Men försökte istället, desperat, lösa det genom att slänga ut dom till försäljning på facebook och använda svärdottern som hjälp att bli av med dom. Hon ringde några samtal och vips så var alla burkar sålda PHU!!

Varje gång som vi står där och svettas över dessa burkar i Carolines garage så säger vi ”Fy fan, aldrig mer”. Sen kör vi lik förbannat igång med ännu en försäljning och tvingas stå där och spotta och svära i garaget igen. Men denna gången satte jag ner foten ordentligt. Detta var absolut sista gången! Detta gör jag inte om igen!!!…….iallafall inte denna terminen. 😉

Postnord och lotteri. 

Jag börjar bli riktigt trött på Postnord nu!! 😡 Dom har ju inte direkt något bra rykte. Och jag kan inte se att dom gör några större ansträngningar till att förbättra det där ryktet. Vi får väldigt ofta post som inte är adresserad till oss. Och jag har mer än en gång funderat över om jag helt ovetandes har blivit anställd som brevbärare och undrar då förstås hur mitt anställningsavtal och min lön ser ut. Och framför allt så undrar jag hur jag får min lön. Med tanke på hur mycket post vi får som inte är till oss så undrar jag hur mycket post andra får som vi skulle haft. Vi har vid upprepade tillfällen fått påminnelser på räkningar som vi aldrig fått och det är ganska så irriterande att behöva betala påminnelse avgifter pga att Postnord har analfabeter till brevbärare som uppenbarligen inte kan läsa på ett kuvert. Senast idag fick vi någon annans post i vår brevlåda. 

Ett inkasso brev. Har man av någon anledning ekonomiska problem, vilket man på ett eller annat sätt har om man får brev från inkasso, så är det mest troligt inget som man med stolthet vill skylta med för grannarna och då är det ju inte så kul att dom hamnar i fel brevlåda. Men kanske har h*n hamnat hos inkasso just för att postnord inte har lagt original räkningarna i rätt låda??

Det är väldigt ofta som jag (Eller någon annan i familjen) får gå och lägga fel levererad post som vi får, i rätt låda. Och jag undrar som sagt hur Postnord hade tänkt betala ut min lön. Men dom har ju inte mitt kontonummer så dom har kanske skickat ett utbetalningskort. Och är det postnord själva som ska dela ut den så har den alldeles säkert hamnat i någon annans brevlåda.

Så är tramset igång igen!!

Just när många nog helt har gett upp hoppet om att det ska komma ett inlägg från mig så dyker det upp ett. TADA!!!! Att jag i perioder är värdelös på att uppdatera bloggen är vi nog rörande överens om. Men det blir lätt så när jag har mycket omkring mig som upptar min tid som gör att det helt enkelt inte finns tid, lust eller ork över för att blogga. Den senaste tiden har min bloggfrånvaro berott mycket på att jag har lyssnat på poddar och böcker. (Eller sagor som Robban envisas med att kalla det) Lurar i öronen med en bra bok och sen flyger tiden iväg medans jag stryker, städar och grejar. Men att lyssna på ”saga” och blogga samtidigt fungerar inte alls. Trots att kvinnor kan göra 2 saker samtidigt så har även vi en gräns. 😉

Enligt min almanacka så är vi nu inne i oktober månad. Skulle jag, mot förmodan, inte lita på den så är det ju bara att titta ut på alla träden med sina vackra höstfärger för att få ett bevis. Skulle jag fortfarande inte känna mig övertygad så är det bara till att gå ut och kolla Facebook för att få bevis. För där kryllar det av hjärtan på var och varannan status. Och ”inkorgen” på messenger svärmar över av ”kedjebrev” med uppmaningar om att man ska lägga ett löjligt hjärta i sin status. 

Oktober är ju ”cancermånad” då man ska ge just cancern extra uppmärksamhet. (Trots att man inte alls vill ge den äckliga jävla sjukdomen någon uppmärksamhet alls. Utan bara frysa ut den och hoppas på att den självdör av uttråkning över att inte få någon uppmärksamhet)  Jag vet att jag skrev om detta i oktober förra året, och kanske t.o.m året dessförinnan. Och förmodligen kommer jag även att skriva om det kommande år. (Kan ju egentligen skriva inlägger redan nu så är det bara att publicera det om ett år. För jag antar att tramset kommer att fortsätta även då.) Jag har fortfarande inte förstått hur ett löjligt litet hjärta i en status skulle hjälpa någon med cancer. Jag har aldrig varken hört eller läst om någon som blivit botad av ett litet digitalt hjärta. Men jag kan ju ha fel. Men om det nu hjälper så förstår jag inte varför inte alla sjukhus bara låter sina cancerpatienter titta på ett litet hjärta på en datorskärm??

Jag blir enbart irriterad när jag får sådana uppmaningar i min ”inkorg” Vad åstadkommer dom som lägger det där jävla hjärtat på din status? INGENTING!!! Så sluta bara med det jävla tramset och gör något vettigt istället. Något som faktiskt hjälper! Skänk en slant till cancerfonden, bli månadsgivare eller köp rosa bandet. Först DÅ kan du klappa dig själv på axeln och tycka att du gjort något bra.