Kära tonåriga Jessica

Ibland så önskar jag att jag kunde vända tillbaka och prata med mig själv som tonåring. Jisses vad många goda råd jag då skulle ge. Förvisso helt lönlöst eftersom jag som tonåring ändå bara skulle sucka, himla med ögonen och inte ta till mig ett dugg av alla de där råden. För jag var ju cool. Jag visste ju allt om hur mitt liv skulle bli. Jag hade ju en plan…… att den planen var ”ta dagen som den kommer” och ”allt ordnar sig” tyckte jag där och då lät som en bra plan. Och visst hade jag väl till viss del rätt. För visst ordnar det sig alltid. Men ibland inte på det sättsom jag  och ibland så måste man själv slita som ett djur för att få det att ordna sig. Min längtan efter att bli vuxen och få sköta mig själv var stor. Hade jag visst vad jag vet idag så hade jag nog snarare velat bromsa än att gasa på mot vuxenlivet.

Kära tonårs Jessica. Skrik inte åt dina föräldrar att du hatar dom. För det gör du inte. Och det vet du innerst inne. Orden du skriker i din frustration över att inte få din vilja igenom, sårar och du själv kommer att ha dåligt samvete i resten av ditt liv, över att du skrikit. Svär inte åt din mamma när hon sätter gränser. Hon har mer livserfarenhet än du. Och hon vill bara ditt bästa. Dom där gränserna sätts av kärlek och omtanke. Kära tonåriga Jessica, skrik inte åt din pappa att han är så dum i huvudet så att han har piss i hela skallen (var fick jag ens en så korkad kommentar ifrån??) Det tycker du inte egentligen. Och även han älskar dig gränslöst och vill bara ditt bästa. Dina föräldrar fattar ingenting enligt dig. Men tro mig, dom förstår mer än du anar. Du tycker att dom försöker hindra och motarbeta din väg in i vuxenlivet när dom i själva verket bara banar väg för dig och försöker hjälpa dig. En hjälp som du inte ser. 

Kära tonåriga Jessica, lova inte dig själv att du aldrig ska bli som din mamma. För det är ett löfte som du inte kommer kunna hålla. En dag så kommer du vara så lik din mamma att du knappt ens själv kan se skillnad på er. En dag kommer det t.o.m finnas lägen där du önskar att du var ännu mer lik henne. Att du hade hennes styrka, ork och karaktär. Det kommer en dag när du kommer titta på dina föräldrar med beundran och gränslös kärlek. Det kommer en dag när du ser allt dom gör för dig, en dag när ni lite byter plats. Där det är du som är beredd att göra allt för dom. En dag när du vaknar och ser allt dom gjorde för dig trots att du gapade, skrek och var oerhört otacksam. En dag när du ser att deras förmåga att förlåta var gränslös. En dag så kommer du själv vara en tonårsmamma. En tonårsmamma som är kopia av din egen mamma. En tonårsmamma som får känna all den där smärtan, vreden och otacksamheten  som en förälder måste tackla när ens barn ska bryta sig loss. Först då kommer du att på riktigt förstå hur illa du gjorde dina föräldrar. Och först då kommer du på riktigt att förstå vilken motvind dina föräldrar jobbade i när du rusade mot vuxenvärlden. Att vad dom än gjorde så var det enligt dig fel. Du kommer att förstå hur dom många gånger dom frågade sig själva vad dom gjort för fel i sin föräldra roll. Men när den dagen kommer så ska du tänka tillbaka på din egen tonårstid. Minnas hur du själv tänkte (eller ibland snarare inte alls tänkte) och då försöka förstå hur dina egna tonåringar tänkte. Och när det känns som allra jävligast så försök trösta dig med att även dina barn kommer att bli vuxna och då kommer dom förhoppningsvis ”vakna” på samma sätt som du själv gjort och förstå varför så mycket blev så fel. En dag kommer du förhoppningsvis få lugn omkring dig och en möjlighet att blicka tillbaka och tänka ”vilket helvete det var, men vad bra det tillslut blev” Det gråa håret får du bära som en liten påminnelse om hur det en gång var. Och när du en dag sitter där med ett nyfött litet barnbarn i din famn så kommer du titta ner på det lilla underverket och tänka på vilken ångest, smärta och sorg h*n kommer att orsaka sina föräldrar i framtiden. 

Hade jag bara kunnat så hade jag vridit tillbaka tiden för att göra så många saker annorlunda. Och jag skulle där och då berätta för mina föräldrar att dom gjorde rätt, att dom var bra föräldrar, jag hade bara inte förmågan att se det just då. Men idag ser jag. Och idag vet jag precis hur dom kände, tänkte och stundtals led. Och idag vet jag att jag aldrig hade varit där jag är idag om dom inte hade gett mig alla dom ”verktyg” dom gav mig under min uppväxt. Idag kan jag både känna och visa den oerhörda kärlek och tacksamhet jag känner jämntemot dom för allt dom gjort och fortfarande gör för mig. Och jag är stolt över att just jag får vara deras dotter. ❤

Däck av, däck på, däck av, däck på, däck av, däck på.

Vintern hotar med att komma även i år (suck) och då bör man visst ha vinterdäck påstås det. Bra däck ska vi ha säger Robban och dom ska sitta på aluminiumfälgar säger han. Just det där med fälgarna är nästan det viktigaste enligt Robban. Frågar man mig så funkar det ypperligt med vanliga plåtfälgar som göms bakom navkapslar från Biltema. Bara det är bra däck som gör det lättare att undvika dikeskörning när vägen förvandlas till isbana. För mig veterligen så är det inte utseendet på fälgarna som avgör väggreppet utan skicket och kvaliteen på självaste däcken. Nå väl, det där är Robbans avdelning. Han ser till så att min bil är körduglig och jag bara tutar och kör. Robban kontaktade en gemensam vän till oss som är lite av en ”däckkung” Han berättade vad det var vad han ville ha och bad ”däckkungen” om ett bra pris. Han lyssnade på Robbans önskemål och lovade att återkomma när han kollat upp. Priset han sen sa lät bra (Enligt Robban, jag som har noll koll på vad däck och fälgar, eller några som helst delar till en bil) kostar, tyckte att det var minst sagt SVINDYRT. Dom kostade för bövelen nästan som en Ullaredsresa!!! Men säger Robban att det är ett bra pris så är det väl ett bra pris antar jag.

Idag var det dags att få dom där däcken pålagda (för det heter visst inte påsatta enligt kunniga källor. Påsättning är tydligen något helt annat som inte har med däck att göra *fniss*) Jag körde lydigt, helt enligt ”order” från Robban, in till en däckfirma i stan (som jag, motvilligt, väljer att inte nämna vid namn) för att få det där däckbytet gjort. Personalen på firman var väldigt trevliga. Små pratade och skojade och fick en att känna att man var viktig som en av deras kunder. Bilen kördes upp på ”liften” och däcken byttes i en flygande fart.

När två däck var bytta så sa en av killarna att jag om jag ville kunde gå in och göra upp det ekonomiska. Herre jisses vilka service minded människor. Jag fick välja huruvida jag ville betala eller inte. Här ska vi ju alltid byta däck tänkte jag. När jag påpekade att jag tyckte det var snällt att ge mig valet så fick jag dock veta att om jag inte betalade så skulle dom heller inte hissa ner bilen till mig. Ganska så snabbt så drog jag slutsatsen att köra ner bilen från en upphissad lift skulle göra Robban aningen mer upprörd än när jag vid något tillfälle har missbedömt avstånd och skrapat en och annan alminiumfälg mot en trotoarkant. Så jag fick väl snällt gå in och, som dom kallade det, göra upp det ekonomiska. Jag stegade in i butiken med betalkortet i högsta hugg. Det knappades lite på datorn och säljaren sa sen ett pris som var några tusenlappar högre än det pris Robban sagt till mig. Jag opponerade mig och sa den prisuppgift som Robban gett mig. säljaren höll på att rasa ihop bakom disken av chocken och sa att det inte fanns på kartan att dom kunde sälja däcken för det priset det skulle vara ren förlust för dom sa han. Gissa varför sådant här ligger på Robban att ta hand om!! Försäljaren gick ut i verkstaden och hämtade en annan kille för att kolla upp vad för pris som avtalats. Han höll med om att dom INTE kunde sälja däcken för det priset.  Jag ringde upp Robban som skrek rakt ut. Till det nya priset skulle vi inte ha däcken. Av med skiten igen sa han. Jaha ja, här står jag och skäms som en hund tänkte jag, samtidigt som jag framförde vad Robban sa. Det var inga problem sa dom och återvände ut i verkstan igen för att byta tillbaka till mina sommardäck. Jag tror att jag är den enda människa som byter från vinter till sommardäck i November månad!!!

När sommardäcken åter igen satt på så körde jag hemåt på dom isiga gatorna. Halvvägs hem så ringer Robban och frågade om jag hade kört. Eeeeehhhh…..nej, jag sitter kvar utanför däckfirman och tittar på alla andra som får sina däck bytta och faktiskt kör där ifrån med nya däck. SJÄLVKLART hade jag kört. Då får jag höra VÄND! Däcken ska på!! Amen va F****N!! Tydligen hade Robban kontaktat ”Däck kungen” som hade fått ett smärre raseriutbrott över att dom i SMS (som han hade kvar) hade uppgett det pris som jag hade fått av Robban. Han hade läst lusen av dom och upplyst dom om att däcken skulle på till det pris som hade utlovats och detta skulle ske idag!! Jaha, det var ju bara till att vända bilen och åter igen köra ner till de trevliga killarna på däckverkstaden. Sedan jag körde där ifrån hade det hunnit passera max 20 minuter. Men under dessa 20 minuter så hade det trots allt hunnit hända en hel del. För borta var det trevliga bemötandet, små snackandet och skämtandet. Och denna gången kostade dom inte ens på sig ett enda litet ynkligt leende. Hos dom är man tydligen vara välkommen som förstagångs kund. 

 

Hemsökt tavla och kärleksbrist

Jag har alltid trott att jag hade en bra och lycklig barndom. Det är iallafall så jag har kommit ihåg den. Jag har alltid känt att mina föräldrar älskar mig. För dom visade det på så många sätt. Men idag gick det upp för mig att jag kan ha fått det hela om bakfoten!!

Jag har ju erkänt att jag lyssnar mycket på ljudböcker och olika poddar och att det är det som gör att uppdateringarna i bloggen blir allt för glesa. Mycket kan jag men att lyssna på podd och blogga ssmtidigt funkar dåligt. Härom dagen lyssnade jag på podden ”spöktimmen” och ett avsnitt som hette ”Halloween” Det handlade om hemsökta objekt. Ett av dessa hemsökta objekt var en tavla på en gråtande pojke. Denna tavla massproducerades och blev av någon anledning väldigt populär. Bara i Sverige såldes den i ca 1,5 miljoner exemplar och var en av de vanligaste  i svenska hem på 70-talet. Är det bara jag som ställer mig starkt frågande till varför man vill ha en tavla med ett gråtande barn på väggen?? 

I podden som jag lyssnade på så berättades det om hur väldigt många familjer som hade just denna tavla, drabbades av div. olyckor. Många av hemmen brann ner men i ruinerna så hittades ofta dessa tavlor näst intill helt oskadda. Och det sägs att brandmän på 80 talet vägrade att ha just dessa tavlor i sitt hem. Men i vårt hem hängde den minsann. I mitt rum dessutom. Och den hade fått hedersplatsen vid fotänden av min säng så att en bölande unge var det sista jag såg innan jag somnade på kvällen, och det första jag såg när jag slog upp ögonen på morgonen. Ja det var ju ett uppmuntrande sätt att starta och sluta dagen på. . Hur tänkte mina föräldrar när dom hängde dena, allt annat än uppmuntrande, (och tydligen hemsökta)  tavla just där?? Kanske var jag inte alls så älskad som jag trodde trots allt.