Stor bil med ”litet” lastutrymme

Under väldigt lång tid så har jag fantiserat om en ny säng. Den vi har nu har några år på nacken och har enligt min kropp gjort sitt. Varje morgon när jag vaknar så är jag stel som en 90 åring och har väldigt ont i kroppen. Det ledar till sig när jag har varit uppe en stund så det är ju inte hela världen. Men att vakna på morgonen just av den anledningen att man har ont i ryggen känns inte riktigt rätt. Det ”positiva” är ju iofs att jag oftast vaknar förbannat tidigt och man får ju (oftast) väldigt mycket gjort under dagen när man stiger upp tidigt. Vi har pratat lite om att det faktiskt är dags att köpa ny. Robban tyckte att det räckte att vi köpte nya madrasser. Men jag som väldigt gärna vill ha en kontinental säng tyckte att det var bättre att köpa en sådan med en gång. Efter mycket prat fram och tillbaka så kom vi överens om att vi faktiskt skulle åka och titta på en ny säng i mellandagarna. Och idag är det mellandagarna. Så vi tog Robbans stora bil (fall i fall det blev mer än att bara titta) och gav oss iväg till Ikea i Älmhult. Vi hittar en parkeringsplats på den minst sagt fulla parkeringen. För ja, ALLA var tydligen på Ikea idag!! När man åker till Ikea i Älmhult så ska man börja med att gå in på fyndet. Det är lite av en oskriven regel. Även om det är lite farligt att gå in där. Det kan ju hända att man där råkar hitta en garderob, en soffa 4 bokhyllor och 14 köksbord som man bara måste köpa för att det är så billigt att man helt enkelt inte kan låta bli. Där vi parkerade stod en familj som hade gjort just det. Alltså hittat något som dom kanske inte planerat att dom skulle ha egentligen. För dom stod och kliade sig i huvudet medans dom lät blicken flacka mellan sin lilla Peugeot och en stor bokhylla som dom just fyndat. Till och med en blind kunde se att den där bokhyllan omöjligt skulle gå att få in i den där bilen. Och jag sa, något skadeglad, till Robban att det här vill jag se!! Men Robban, som inte precis älskar att vara på Ikea (annat än för att äta) tyckte att det var bättre att vi bara satte fart med att göra det vi kom dit för så att vi kunde köra hem snarast möjligt. *Glädje dödare*

Vi armbågade oss in bland folket inne på Ikea och gick med bestämda steg mot sängavdelningen där vi båda genast blev kära i en och samma (tack och lov) sänggavel. Sen skulle det provas ut madrass. Och hur lätt är det?? Fullt påklädd ska man lägga sig i säng efter säng och försöka hitta den som passar allra bäst. Men alla är ju mer eller mindre sköna på sitt eget lilla vis. Men hur vet man att den kommer att vara skön att sova i natt efter natt i ett antal år framöver? När man väl har tagit hem sängen så ligger man ju inte där med alla kläder, skor och jacka på. Och man ska ju förhoppningsvis tillbringa mer än 1-2 minuter åt gången i den. Det är vid sådana tillfällen som min ångest, över att välja fel, slår till. Men killen, som hjälpte oss med allt vad man skulle tänka på, lugnade mig med att jag hade 90 dagar på mig att avgöra om den var rätt eller inte. PHU!!

När vi bestämt oss och det var dags att göra själva beställningen så frågade killen om vi hade koll så att sängen skulle gå in i bilen eller släpet. Jag hade lust för att fråga honom om han trodde att vi hade kommit dit med en liten Fiat. Men även om det sällan märks så har jag lite vett i kroppen och försäkrade bara honom vänligt om att det inte skulle vara några problem. Robban har precis köpt ny bil. Perfekt för Ikea, Ullared eller Tysklands resor 😉 Gigantiskt lastutrymme!! 👍

När beställningen var klar så fick vi en lapp med vad vi själva skulle plocka ihop från deras ”tag själv lager” och en lapp över vad vi skulle lösa ut färdig lastat i varu-utlämningen. Vi plockade ihop det vi skulle (+lite annat bra att ha) och kollade lappen noga om och om igen för att vara säkra på att vi fick med oss rätt saker och framför allt rätt saker. Man vill inte tvingas köra dit igen för att kunna få ihop sängen!! Vi begav oss till kassorna för att betala. Och sen bort till varu-utlämningen. När dom kom körande med vagnen vi skulle ha så fick jag en väldigt stor klump av oro i magen!! Vårt sovrum ligger på övervåningen…..med en trappa som svänger!! HUR skulle vi lyckas att få upp det stora shabraket på övervåningen?!?!

Nå väl. Det skulle ju bli ett senare problem för innan dess så skulle vi stöta på helt andra problem!! Som att……

…..Robban fastnade i dörren på väg ut från Ikea 😂 Med våld och en vilja av stål lyckades han dock komma loss. (Utan hjälp från mig. Jag hade fullt upp med att fotografera eländet!!)

Väl ute ur varuhuset pustade vi ut en liten stund innan det var dags att kavla upp ärmarna och börja lasta. Jag passade på att skicka en bild på inköpen till bla. svärdottern och skrev ”Jag som bara skulle köpa en ny duk”

När vi öppnade dörrarna på bilen så insåg vi ganska så snart att lastutrymmet inte alls var lika stort som madrassen vi skulle ha in men vi tänkte att det kanske skulle gå ändå. (Hur nu det skulle gå till. Finns det inte plats så finns det inte!!) Så vi satte igång för att pröva…..men innan vi ens hunnit hela vägen fram till bilen så välte vagnen!!

SUCK!!!

Upp med möget igen. Skam den som ger sig!!

Den gick nästan in……om man bortser från att den var minst 30 cm för bred! Och med synen av familjen med bokhyllan och den lilla Peugeoten i minnet så hörde jag mammas ord, från barndomen, klinga i öronen ”skrattar bäst som skrattar sist

Vi gav ganska så snart upp och insåg att det inte skulle gå. Hur mycket vi än ville och hur mycket vi än försökte. Det fanns bara en enda sak att göra……Ringa hem till Jejje, förklara läget och be honom att komma med släpet. Han kräktes av sig några spydigheter som att sådant borde vi väl ha kollat innan. Men det brydde jag mig inte om att lyssna på. Han lovade iallafall att komma. Och det fanns inte så mycket för oss att göra annat än att vänta.

Robban är lite som ett barn. Mutar man bara honom med kaffe och kanelbulle så håller han sig lugn och fin under tiden vi väntar 😉

Familjens hjälte och räddare i nöden. Aldrig tidigare har jag väl varit så glad som idag över att han har körkort.

Vi kom hem tillslut med alla varorna. Och nu sitter jag här med en viss oro i kroppen. För i morgon ska den där gigantiska madrassen upp för den, inte lika gigantiska, trappan 😱

Jag vågar inte ens tänka på hur detta ska gå 😬

God gärning och obesvarade frågor

Idag var det dags att lämna blod igen. Varje gång jag gör det så väcks en massa frågor hos mig som jag faktiskt kämpar som ett djur för att faktiskt inte ställa. Inte för att jag på något sett tycker att det är dumma frågor men jag är lite ”orolig” för hur dessa frågor skulle tas emot av den jag ställer dom till. Så jag får helt enkelt fortsätta genom livet utan att ha fått svar på dessa frågor…….om inte mina tvångstankar en dag vinner och dom där frågorna plötsligt bara hoppar ur munnen på mig när jag är på blodgivarcentralen.

För er som av någon (för mig oförståelig anledning aldrig har lämnat blod så ska jag berätta hur det går till. Eller iallafall hur det går till när just jag är där. Men jag antar att det är det samma för alla. Man kommer dit och får då genast fylla i en hälsodeklaration.

Där får man svara på frågor som ifall man har tatuerat sig de senaste 6 månaderna, om man sedan förra blodgivningen rest utanför Norden, om man de senaste månaderna haft feber eller någon infektion och så den dummaste frågan av dom alla: ”Har du någon gång betalt eller fått betalt för sexuellt umgänge?” Jag vet att jag har diskuterat just den frågan i bloggen för några år sedan. Men den är värd att ta upp igen och jag har fortfarande inte fått något bra svar. Själva frågan i sig var absolut inte svår att svara på. För jag har aldrig varken fått eller betalt för sex. Men om det var så att jag hade för avsikt att ta betalt men att ”kunden” efter självaste akten drog utan att betala. Vad ska jag då svara? Jag planerade ju att ta betalt men blev blåst. Men eftersom jag inte fick betalt så måste väl svaret på frågan vara nej……eller? 🤔

Den sista frågan i den där deklarationen är om jag känner mig helt frisk. Det är för mig en väldigt knivig fråga och jag önskar att dom kunde precisera frågan lite. För menar dom om jag känner mig frisk som i att jag inte har någon sjukdom. Typ halsont, feber, magsjuka osv så är svaret absolut JA. Men menar dom om jag känner mig frisk i huvudet så är nog svaret snarare nej. Jag har dock aldrig bett dom precisera utan bara hoppats på att dom menar känner mig sjukdoms fri.

När man sen har svarat på alla frågor så skriver man under och intygar att man varit sanningsenlig i sina svar. Sen stoppar man ner deras penna i sin egen ficka eller väska som ett litet tack för besväret. Ja som sagt, nu skulle jag ju beskriva hur det går till när just jag lämnar blod.

När det är klart så får man följa med in på ett litet kontor. Eller snarare ett litet bås med dörr. För det är tom mindre än mitt badrum!! Där får man legitimera sig och prata med en sköterska som frågar: Har du sedan förra blodgivningen rest utanför Norden? Om man de senaste månaderna har haft feber eller infektioner osv. Ja, kort och gott så frågar hon ett antal av de frågor som jag precis har besvarat på hälsodeklarationen som jag lämnat över till henne och som hon faktiskt precis tittat på. Och det är vid just detta tillfälle som jag känner att jag har svårt att bärga mig. För jag vill sååå gärna fråga varför jag precis har kryssat i en massa frågor om hon ändå ska ställa frågorna en gång till. Men jag lägger band på mig själv och tänker att det alldeles säkert är för att jag skulle få chansen att ta deras penna. När hon är klar med frågorna och hon skrivit ut en massa lappar som talar om vem jag är och vilken blodgrupp jag har osv. (Lappar som senare ska klistras på just den påse som mitt blod kommer att förvaras i) så är det dags att välja gåva. Man kan få en tröja, en mugg, ett paraply osv. (Pennor har dom tydligen inte med bland valen) Just nu så kan man välja att skänka sin gåva till musikhjälpen. Vilket jag gjorde. (Undrar om jag skänkte en mugg, tröja eller paraply??🤔)

Nu har vi kommit fram till momentet där det är dags att lämna det jag kom dit för. Sköterskan ger mig alla de där lapparna och säger att jag kan gå in i självaste hjärtat av blodgivarcentralen och välja var jag vill sitta under själva åderlåtningen. (Ja hon kallade så klart inte det för åderlåtning) Vi reser oss samtidigt och går ut ur båset. Det är ca 2 steg mellan det lilla båset och själva blodgivnings rummet. När jag har tagit dessa två steg så är samma sköterska mig hack i häl och säger att hon kan ta mina papper?!?!? Varför gav hon mig dom från början då? Varför kunde hon inte själv bara ha burit dom där papperna de 2 steg vi skulle ta?

Jag hoppar upp i stolen och fäller den till bekväm ställning. Sköterskan kommer fram till mig med den påse som mitt blod ska rinna ner i, nålar och annat krafs som behövs när hon ska komma åt mitt blod. Och så ger hon mig en stressboll att klämma på. (DEN kände jag att jag verkligen kunde behöva för det är ganska stressande att hålla inne med alla kommentarer som trängs i mitt huvud och hotar med att hoppa ut!!!)

Hon ber mig att uppge mitt namn och personnummer och jag gör lydigt som hon säger……trots att jag egentligen bara vill säga ”almen kära du. Nu får du väl ta och skärpa dig. Det är ju mindre än 2 minuter sedan du själv satt med mitt körkort i handen. Och jag har ju knappast blivit någon annan under dom 2 steg vi tog för att komma hit”

Kanylen sätts på plats och ådelåtningen börjar.

Under den tid det tar att fylla den där påsen (knappt 10 min) så ligger jag och bloggar inombords. Åh vad jag ibland önskar att det bara gick att koppla in en sladd i huvudet så skulle allt automatiskt sättas på pränt. Eller nej, det önskar jag nog egentligen inte alls. För då skulle det ju förmodligen inte finnas några som helst filter på vad som hamnar i bloggen😱

När dom har fått den mängd blod dom vill ha så får man ett bandage på armen så att man kan visa alla man möter hur duktig man har varit (för visst är det väl därför man får bandage?) och sen bjuds man på fika.

Det finns frukt, lussebullar, knäckebröd, kaffe, te, saft mm, mm. Bara DET gör ju det värt att lämna blod 😉

Så idag har jag alltså gjort en väldigt god gärning som kanske kommer att rädda livet på någon. Men mina frågor är och förblir obesvarade.

Dramatik på hög nivå.

Det är ju alldeles hemskt vad folk kan vara dramatiska!!

Vi börjar med Liam. Trots att vi har sagt att han absolut inte behöver köpa några julklappar till varken oss, sina syskon eller mormor och morfar så vill han absolut göra det. Och han tycker nog att det är ganska kul. Så han har inhandlat sådant som han tror att alla vill ha, men till en rimlig peng. (Nej, Jonathan du kommer inte att få någon av dom där svindyra bildelarna som du önskar dig!!!) Igår la han ut en bild på sin ”Snapchat” och jag måste väl säga att han är aningen dramatisk!! 😂😂

En ekonomisk kris senare?!? 😂😂 Det är ju inte så att han har tömt sitt konto eller behövt ta sms lån för att få ihop julklapparna. Goa unge!!!

Idag ska ”den vansinniga snickaren” komma på besök. Han som hjälpte oss när vi gjorde vid hallen om ni minns. VI minns det allt för väl. Vi har precis (4 år senare) lyckats få tillbaka hjärtrytmen i normalt läge efter det där!!

Han skulle ha kommit för ett tag sedan för att kolla om min idé om att ersätta en vägg på övervåningen med skjutdörrar. Men när vi pratade om detta så gjorde han, som jag ofta gör, tänkte att det där behöver jag inte skriva upp för det kommer jag ihåg!! Det gjorde han inte! Så för några dagar sedan så skickade jag till honom och frågade om han skitit i mig eller bara glömt. Och han erkände att han glömt. Så vi bokade in ett nytt möte där han även skulle kolla på vårt ”enorma” badrum och ge oss en offert på vad kalaset skulle komma att kosta om vi använder oss av honom och hans firma till att göra om. Han lovade att han denna gången skulle lägga in en påminnelse i telefonen för att komma ihåg. Han screenshotar sen sin påminnelse och skickar den för att visa att han verkligen har gjort en notering i telefonen.

Är det jag som tar lite väl lätt på livet? För att för en ”liten” 12 åring så är kanske små julklapps inköp en ekonomisk kris, och ”vansinniga snickaren” kan ju möjligen ha råkat se mig riktigt förbannad en och annan gång 😬

Kräk varning och kommande renoveringsprojekt

Förutom att bänkskivorna ska bytas ut i köket (pga den där defekten vid vasken) så är köket klart. Jag trodde verkligen inte att man kunde känna en sådan kärlek för ett kök. Men det kan man. Jag verkligen älskar köket. ❤️❤️❤️

Att hålla på med köket tog verkligen på krafterna och vi var minst sagt trötta på kaoset som var under uppbyggnaden. Så pass trötta att Robban kände att nu kommer det verkligen att dröja innan vi gör något mer i huset. Men då glömde han nog bort vem det är han är gift med. För knappt hann sista köksluckan komma på plats innan en ny plan hade börjat gro hos mig.

Badrummet!!!😜

Vi har ett yttepytte litet badrum. Det är ett under att man ens få plats att förvara sin tandborste där inne. Det är väl ca 4 kvm och jag har många gånger frågat mig varför dom ens ritade in ett så litet badrum när dom skulle bygga huset. Dom borde verkligen ha haft en Jessica som hjälpte dom att tänka när dom gjorde planritningen!!

På denna löjligt lilla yta så pressades det dessutom in ett badkar. (Ja, begränsa för att del all golvyta så mycket det bara går!!!) Nu ska jag väl inte sitta och kasta sten i glashus. För vi hade ju faktiskt möjlighet att bygga om till dusch när vi renoverade badrummet, innan vi flyttade in för 15 år sedan, men det gjorde vi inte. Vi slängde bara ut det gamla badkaret och satte in ett nytt. Vi gjorde en lite akut renovering för att ens kunna använda badrummet. För det som var ville man inte ens gå in och tvätta händerna i. *Ryser vid minnet av hur det såg ut!* Vill ni se hur badrummet såg ut när vi fick tillträde?

Isåfall fall vill jag först varna er för ”starka” bilder. Och jag rekomenderar er att gå in på er egen toalett innan ni tittar på bilderna. Mest för att ni ska ha toastolen nära till hands om ni råkar spy tänker jag.

En handukstork INNE i duschen. Där har dom ju tänkt till lite extra! Det måste verkligen ha varit en riktig arkitekt som planerat det badrummet!!
Förra ägarens gamla shampo, rakhyvlar och annat ingick i husköpet. ÖRK!!

Vi köpte huset på exekutiv auktion av kronofogden (det är nog enda gången som man verkligen ville ha med kronofogden att göra) Han som ägde huset brydde sig inte riktigt om det där med att betala räkningar…….och han brydde sig heller inte om det där med städning. 🤢🤮

För att ens vilja gå in i det där badrummet så var vi tvungna att göra en snabb renovering innan vi flyttade in. Så vi blåste helt enkelt ut allt. Satte nytt kakel på väggarna, klinkers på golvet och köpte nytt badkar, vask och toastol. Att behålla badkar istället för att bygga dusch var praktiskt tyckte vi eftersom vi hade små barn då. (Jejje 3 och Benne 5)

Men idag så har vi inte små barn längre och jag vill inte stå och duscha i badkaret längre!! Jag vill ha en dusch (och då automatiskt mer golvyta) Robban, som i och för sig också vill ha en dusch, suckar ljudligt och undrar om jag inte ska lugna ner mig snart med mina påhitt. Men efter 20 år tillsammans med mig så vet han att jag inte bara kan släppa en idé när jag väl fått den. Så idag så skickade han hit en kollega från jobbet för att iallafall titta på badrummet, byta lite idéer och så småningom komma med en ritning och en offert på vad kalaset skulle komma att kosta. (Just den där offerter hoppas väl Robban ska vara den som kan få mig att släppa idén 🤪) Badrummet är inget som vi ska dra igång nu. Men det kan ju vara bra att planera redan nu så att jag liksom har velat klart när det väl är dags. Vi vet ju alla hur jag velade fram och tillbaka när det gällde köket!!

Samtidigt som jag går och drömmer om ett nytt badrum så planerar jag samtidigt ett ”litet” projekt i ”hallen” på övervåningen där jag lite försiktigt vill riva en liten vägg in till en klädkammare och ersätta väggen med skjutdörrar. Och så lite nytt golv, tak och väggar på det. 😜 Robban har verkligen en ängels tålamod som orkar med mig och alla mina infall. Men trota allt så gillar han nog mina idéer för han låter ju alltid mig sätta dom i verket förr eller senare……eller så kanske han bara tycker att det är lugnast så.