Träning och stalking

Jag har en arbetskamrat, eller ja jag har så klart flera, men jag har en som just nu är som en riktig böld i röven!! (Trots det så tycker jag förbannat mycket om henne) Hon har börjat träna på gym. Och det är väl jätte bra för henne…… Mindre bra för mig. För nu har hon fått för sig att JAG ska hänga med!! Och hon är inte personen som lite snällt frågar om man har lust att följa med och sen låter det vara. Nej, hon är personen som ständigt berättar om hur jävla duktig hon har varit, hur många kilometer hon avverkat på div springmaskiner osv. (Det är bra, träna upp kondisen bara. Du kan behöva den den dagen jag tröttnar på dig och jagar dig för att kväva dig med en chipspåse bara för att få tyst på dig!!) Hon går runt i korridorerna på jobbet och spänner sig och leker miss fitness för att visa sina nya muskler.

Okej, det gör hon kanske inte då, men det beskrev liksom hur hon plågar mig. 😉

När hon är på gymmet så ”checkar hon in” så att det syns att hon faktiskt är där. (Står det inte på Facebook så har det ju liksom aldrig hänt) Detta gör hon självklart till största delen enbart för att jävlas med mig!! Nu tycker kanske ni att jag inte ska bry mig om det och inte ta det personligt. Men varje jävla gång så ”taggar” hon mig i inlägget och ifrågasätter var jag är. Det är jävligt kränkande att få detta just när man har lagt sig på soffan för att bara slöa!!

Jag har hela tiden sagt att jag är ingen gym människa. Jag tycker inte att det är det minsta kul att gå på gym (säger jag, trots att jag aldrig ens provat) Jag finner liksom inget nöje i att ”lyfta skrot”. 2 av mina söner tycks dock finns någon typ av nöje i det för dom springer där titt som tätt. Liam, som är en av dom som älskar att vara på gymmet, vill träna men får inte lov att vara där ensam. Han får bara vara där när där finns personal eller om någon vuxen följer med honom. I tisdags så hade han studiedag, jag var ledig från jobbet och Liam tyckte att det var som klippt och skuret för att dra till gymmet. Och han tyckte att det vore perfekt för mig att iallafall prova att träna där. (Cecilia din jävel!! Har du mutat min son??) Jag hade 24577 olika anledningar och ursäkter till varför jag inte kunde. Men ingen av mina ursäkter accepterades och eftersom jag ville att Liam skulle få träna så skulle jag bli tvungen att följa med honom i vilket fall som helst. Och att sitta där på en stol och kasta bort min dyrbara tid kändes ju ganska så meningslöst. Då kunde jag ju likaväl prova på det där med att träna när man ändå är där. Så fick det bli. Jag ”sprang” lite på crosstrainern, lite på löpbandet och plågade magmusklerna i lite olika maskiner och insåg att det faktiskt var ganska skönt och tom lite roligt.

Kanske, kanske, kaaaaanske jag gör om detta igen någon gång tänkte jag när jag senare körde hem. Igår kväll berättade jag för svärdottern att jag faktiskt skulle kunna tänka mig att gå dit igen (jag och min stora trut!!) Genast talade hon om att hon tyckte att vi skulle sticka dit idag på morgonen. Åter igen försökte jag hitta nya ursäkter och undanflykter men lyckades inte heller denna gång hitta några som var hållbara. Så det var ju bara till att hoppa i träningskläderna och ge sig iväg. Och även om jag är ganska så säker på att jag tröttnar så småningom så är det ju bra så länge det varar. Den bästa motionen är ju trots allt den som blir av 😉

Firrifax och datorsupport

När min mamma får problem med sina tekniska prylar så ringer hon som bekant alltid mig och hoppas på att jag ska kunna hjälpa henne, vilket jag oftast kan. Dock tror jag att hon drar på det in i det längsta innan hon väl ringer. För hon vet att hon, i stort sett alltid, gör något dumt som riskerar bli ett blogginlägg. Men när hon efter många tappra försök inser att det inte finns någon annan utväg så har hon inget annat val än att ta risken, och då ringer hon ändå tillslut och hoppas på det bästa. När jag sen har hjälpt henne så går hon på hel spänn i några dagar och oroar sig för vad som ska dyka upp i bloggen. För tro mig, i nio fall av tio så säger eller gör hon något förvirrat som gör att mitt blogg behov genast sprätter till. Ibland är det nästan så att jag sätter igång att blogga samtidigt som jag har henne i luren. Men oftast så kan hon till slut pusta ut och känna lättnad över att hon slapp hängas ut just den gången. Oftast har det enbart berott på att jag inte har haft tid att skriva just då. Idag har jag dock tid 😈

För någon dag sedan så hade hon problem med att logga in på sin bank för att betala räkningar och jag fick, som vanligt, ”äran” att försöka hjälpa henne. Hon anstränger sig verkligen för att lyssna på mig och göra enbart det jag ber henne att göra. Annars så kan hon börja klicka på en massa som hon inte ska klicka på bara för att hon tror att det är just vad hon ska klicka på. Men när hon pratar med mig så anstränger hon sig som sagt. Jag försökte att hjälpa henne men lyckades inte och konstaterade ganska snart att vad felet än var så skulle jag inte kunna fixa det via telefon utan skulle nog behöva vara på plats vid hennes dator för att få rätt på det.

Hon berättade då att sedan sist när min svärdotter var hos henne för att försöka koppla in en skrivare så hade hennes Firrifax slutat att fungera.

Firrifax?!?!😲

Och så förklarade hon att hon alltid har kunnat logga in på banken via firrifax innan men nu fungerar det inte längre sedan min svärdotter var där.

Mamma har en viss förmåga att sätta egna namn på saker och ting och ibland är det lite svårt att komma på vad det är hon menar. Men när jag kom på det denna gången så skrattade jag så att jag knappt fick luft!! Förlåt mamma, men ibland så går det bara inte att låta bli att skratta åt dina virrigheter!!

Vad som inte fungerade och som mamma kallade firrifax var webbläsaren FIREFOX!! 😂

När jag, genom mitt skrattanfall, berättade att det heter just Firefox så förstod mamma plötsligt varför min svärdotter hade tittat så konstigt och oförstående på henne när hon sagt till henne att firrifaxen inte fungerade.

Men nu kan du vara lugn mamma, för nu vet hon (och alla andra) vad en firrifax är för något 😂

Blodtörstig kamphund och gos.

För några dagar sedan så fick Robban frågan om han ville vara hundvakt. Eller ja, han fick väl inte frågan personligen utan hundägaren la ut på Facebook och frågade sina vänner om någon kunde tänka sig att ställa upp och Robban erbjöd sig. Jag skulle jobba natten så mig kunde det kvitta. I vanliga fall så ska jag erkänna att jag inte tycker om vissa hundraser. Kamphundar tycker jag absolut inte om. I min värld så är dom ständigt aggressiva och opålitliga. Jag erkänner att denna åsikt grundar sig till 100% i okunskap och rykten. Men så är det bara. Dom som gillar och dessa kamphunds raser lovar och bedyrar att allt beror på hur ägaren till hunden är. Men hur vet jag hur en viss ägare är? Bara för att h*n ger sken av att bara ha sin hund som en fin och trevlig familjehund så betyder ju inte det att dom inte, i det dolda, anordnar kamphunds slagsmål hemma i trädgården när bara andra med samma sjuka jävla intresse ser. Så jag litar tyvärr inte på kamphundar!! Jag ska även erkänna att jag, om jag möter någon med en kamphund på gatan, faktiskt väljer att gå över på andra sidan. Vem vill ha en pitbull hängande i strupen liksom? MEEEEEEN…….ingen regel utan undantag. Hunden som Robban skulle passa var just en kamphund!! Vilken ras hon är vet jag inte riktigt. Jag frågade hennes ”Lill husse” en gång och fick till svar att hon var en engelsk bull shit men den rasen har jag faktiskt aldrig hört talas om tidigare 😂

Nå väl jag körde till jobbet igår och några timmar senare så kom ägaren hit med lilla Peggy. Koppel, mat skålar och sovkorg levererades också. (Men ingen munkorg?!?!?) Och så fick Robban instruktioner om att man inte kan ha hennes mat stående framme hela tiden när hon är hos någon annan för då äter hon ihjäl sig. Nja riktigt dramatisk var han kanske inte men han sa iallafall att man bara skulle slå upp mat till kvällsmat och frukost. Robban tog till sig av informationen och lovade dyrt och heligt att rådet skulle följas. Jag är osäker på om ägaren ens han stänga dörren efter sig innan Robban störtade till kylen och började fjäska genom att bjuda lilla Peggy på kyckling bacon, vilket resulterade i att när det var dags för ”kvällsmat” så fnös Peggy åt skålen med torrfoder och gick där ifrån. Och sen visar Robban oro över att hon inte ville äta?!?! Vad hade han själv valt om jag hade ställt fram en stor saftig smörgåstårta och ett paket knäckebröd??

När det bestämdes att vi (Robban) skulle passa Peggy så var jag väldigt tydlig med att jag inte vill ha djur i sängarna! Men alla regler har kryphål och igår såg jag på Liams Snapchat att han hade lyckats hitta ett.

Om man ställer hundkorgen på sängen så ligger ju tekniskt sett inte hunden I sängen 😂

När jag kom hem från jobbet i morse så var jag beredd på att mötas av en aggressiv hund som stod och tuggade fradga i hallen i väntan på första bästa strupe att sätta tänderna i. Så jag öppnade dörren lite försiktigt och möttes av……..

..ingenting!! Inte minsta lilla morr, inga blottade tänder. Jag gick in på Liams rum för att se om hon möjligen hade ätit upp honom och min övriga familj och därför var så mätt att hon inte ens orkade vakta vem som kom.

Där inne låg hon och mös i sängen ihop med Liam (som tack och lov var vid liv) korgen stod kvar på sängen…..Peggy låg brevid….. Men det valde jag att blunda för och ursäktade det med att det ändå var dags att bädda rent. 🙈 Jag frågade om hon varit ute och kissat, men det hade hon inte. Så jag beslutade mig för att ta ut henne. Jag kallade på henne och sa att vi skulle gå ut. Hon tittade surt på mig och hade hon bara kunnat prata så hade hon förmodligen frågat om jag var dum på riktigt som ens trodde att hon tänkte lämna Liams mjuka säng för att ge sig ut i den kalla snön. Efter mycket trugande och fjäskande så fick jag dock henne till att gå med på att gå ut. Men hon var då sannerligen ingen friluftslivs njutare. Snabbt som ögat gjorde hon det hon skulle och sprang sen bort till dörren igen och ville tillbaka till Liams säng.

Peggy och Liam tycktes bli bästisar under tiden hon var här. Peggy följde honom som en svans så fort han gick någonstans. (förutom om han gick UT) och även Liam bidrog till att det torrfodret förblev orört.

Det blev en väldig massa kelande och gosade innan det var dags att säga hejdå och tvinga Peggy åka hem igen. För det var inte direkt så att hon skuttade iväg när det var dags. Hon satt demonstrativt i hallen och ömsom tittade surt och ömsom nonchalerade oss när vi försökte locka ut henne till bilen.

Jag har sagt att jag inte vill ha hund igen. Men hade vi blivit erbjudna att få behålla Peggy så hade jag behåller henne utan att blinka!! Hon är verkligen en helt underbar hund som är hjärtligt välkommen tillbaka. Och hon har verkligen visat att en kamp hund absolut inte behöver vara farlig. Det farligaste med Peggy är nog att hon på sin höjd skulle kunna slicka ihjäl folk.

Popcorn och saliv

Ganska så ofta om kvällarna så proppar jag popcorn som jag sen sitter och mumsar på i soffan framför tv:n. Det gjorde jag även i går kväll. Vanligtvis så häller jag upp dom i en vanlig plastskål/degbunke. Men just idag blev jag lite nostalgisk och hällde upp dom i en rostfri bunke.

Den där ”bunken” använder jag i stort sett aldrig men jag vill ändå inte göra av med den av nostalgiska skäl. (Jag verkligen avskyr när jag inte kan göra av med saker av just nostalgiska skäl) Vi hade just en sådan ”bunke” när jag var liten, och den brukade mamma bjuda på popcorn i. När vi skulle mysa lite på helgerna så tog mamma fram den där grytan med rött lock som hon alltid använde till just att poppa popcorn. Om hon använde den till övrig matlagning vet jag inte. Jag minns bara att det poppades popcorn i den just för att det kändes så speciellt. Och just därför så hade jag den grytan, utan att någonsin använda den, stående i mitt grytskåp i flera år av, som vanligt, nostalgiska skäl (SUCK!!)

Jag älskade att vara i köket när mamma poppade. Jag älskade att se när hon hade hällt i sy mycket korn att locket lyfte så att popcornen nästan trillade ut när det blev för trångt i grytan. När popcornen var klara så hällde hon upp dom i den där rostfria bunken och hällde på en massa salt innan jag fick den och kunde sätta mig i soffan med den i knät och njuta av varma, salta popcorn.

När jag hade ätit upp var enda liten smula så blev det alltid några opoppade kärnor kvar i botten. Kärnor som jag en efter en stoppade in i munnen och sög av saltet ifrån innan jag spottade ut dom i bunken igen så att det uppstod ett klingande ljud.

När mamma sen tog ut skålen igen så hällde hon (helt ovetande om att jag suttit och sugit på dom) tillbaka alla de kärnor som inte blivit poppade i burken med korn för att ge dom en ny chans att bli poppade vid nästa omgång. Att hon sparade dom där kärnorna är ju fullt förståeligt. För en sådan där påse med kärnor måste ju ändå ha kostat 1-2 kronor på den tiden. Och den räckte väl bara till 10-12 omgångar popcorn så det var ju synd att låta något gå till spillo 🙄 Den där återvinningen sparade ju säkert in 1öre eller så.

Det var först för något år sedan som jag erkände för mamma hur det gick till när jag åt popcorn och mamma blev varse att hon typ varannan gång bjöd på, och ibland även själv åt, ”saliv kryddade” popcorn 😂

Och jag kan erkänna att jag än idag suger av saltet på dom där opoppade kärnorna. Enda skillnaden är att jag faktiskt är så ”slösaktig” att jag slänger dem efteråt. 😉

Vad hände med mitt liv??

I helgen var jag och Robban ute på en ”prisjakts resa”. Som alla nog vet vid det här laget så planerar vi (jag?) att inom snar framtid, renovera badrummet. Vi har fått en offert på inredning så som skåp, duschväggar, toalett osv. Den offerten har vi sen som grund för att jämföra priser på andra ställen. Så i helgen gav vi oss som sagt ut på prisjakt. Vi vill så klart ha något som vi känner att vi verkligen vill ha. Men då till ett pris som vi känner är helt okej. (Om priserna nu någonsin kan kännas okej. Allt är ju verkligen SVINDYRT!!) Vår lilla prisjakt visade sig dock vara nästan onödig. För allt vi jämförde var antingen samma pris som på offerten eller tom dyrare. MEN… toaletten hittade vi till halva priset!! Och vi valde att slå till med en gång. Med en toastol (och tillhörande solsystem och spolknapp eftersom vi ska ha en vägghängd toa) så känns det nästan som om renoveringen är på gång. Vi är ju iallafall ett steg, om än förbannat litet, steg närmare.

När vi körde hem med den nya toastolen så hade jag nästan lyckobubblor i magen över vårt inköp. Då slog det mig hur tragiskt mitt liv har blivit!! När jag var liten så kunde jag känna samma lyckobubblor över en ny Barbie, ett ”lukt suddgummi” eller ett armband. Några år senare kom lyckobubblorna över en ny snygg tröja eller nya skor. Idag blir jag lycklig över att ha köpt en toalett. Vad fan hände med mitt liv???

Badrumsrenovering, hjärtstartare och tom plånbok!!

Det finns så otroligt mycket jag skulle vilja göra i detta huset. Men min plånbok och jag är inte riktigt överens. Kanske inte jag och Robban heller egentligen men han låter snällt mig hållas med alla projekt som rör sig i mitt huvud. Så länge dom bara finns i mitt huvud så stör dom ju inte honom. Det är först när han börjar märka att dom är på väg att lämna mitt huvud och bli verklighet som han brukar ta till orda och desperat försöka dra i tyglarna. (Som om det någonsin har funkat på mig😂) Vi är iallafall väldigt överens om att badrummet verkligen behöver en renovering. Så vi har slängt ut lite krokar här och där och bett om offerter för att se vem och vad som blir mest prisvärt. Vi är båda överens om att vi absolut inte behöver betala någon annan för att riva ner det badrum vi har just nu. Just riva är jag expert på. Det är en sådan sak som jag plötsligt skulle kunna ta tag i under tiden som Robban är på jobbet. Är det konstigt att han ofta har en klump av oro i magen när han kör hem från jobbet? ”Vad har min kära fru ställt till med idag?” Trogna läsare, som fanns med redan i förra bloggen, minns väl vad som hände när vi skulle ge oss på att renovera hallen och Robban sa ”Du kan ju börja tömma så smått” Ni som behöver uppdatera minnet kan klicka HÄR för att läsa inlägget. Just nu så går jag bara och väntar på dom där magiska orden ”tömma så smått” så att jag kan dra igång. Men Robban, den glädjedödaren, tycker att vi först ska ha en hållbar plan, (varför det?? Jag ändrar ju ändå på massa under ”resans” gång.) en budget på vad ”kalaset” kommer att kosta osv. Varför det?? Det lär vi ju få reda på tids nog. Om inte förr så iallafall när hantverkarna vill ha betalt. Och det finns ju många som löser sådant med snabba sms lån…..eller??

Nå väl, jag får väl hålla med Robban om att man iallafall bör ha en grundplan för vad som ska göras, när och hur det ska göras och av vem det ska göras. Jag är lika naiv som vanligt och tänker att vi kan väl göra det mesta själva. Hur svårt kan det vara liksom? Robban (som uppenbarligen är något mer realistisk) himlar med ögonen och påpekar om och om igen att han tycker att vi ska lägga det på någon annan, förslagsvis en snickare, elektriker och rörmokare. Och innerst inne så vet jag ju att han faktiskt har rätt. Vi har iallafall begärt in offerter från några olika företag. Igår kväll fick vi från ett företag. Jag tänker inte nämna vilket……eftersom det kan kännas jobbigt för Robban när han träffar sina arbetskollegor. 😉 Men iallafall, jag fick en offert på mail igår och jag kände genast att jag behövde en hjärtstartare!! 147000!! ETTHUNDRA FYRTIOSJU TUSEN KRONOR!!!!! Alltså jag vet inte om killen som räknat på vårt badrum har fått för sig att vi ska ha bladguld på väggarna. Eller om han helt enkelt bara har blandat ihop vårt lilla lilla mini badrum med ett väldigt mycket större. (Har han kanske räknat in trängselskatt??🤔) Antingen så har det företaget en minst sagt katastrofal prissättning eller så är det killens matte kunskaper som är katastrofala. Fatta hur många sms lån jag måste ta för att få ihop det där!! Jag fick även en perspektiv ritning på hur badrummet skulle se ut. (Jag var tvungen att misshandla mig själv för att inte skicka tillbaka en bild på en tom plånbok för att visa hur min plånbok skulle se ut om vi valde just det företaget!)

Dock så gillar jag absolut lösningen på hur dom placerat saker och ting.

När vi var inne på firman och pratade med dom så sa jag att jag var villig att byta ut fönstret vi har idag mot ett något mindre……..men för det så menade jag ju inte att vi skulle byta ut fönstret mot ett brevinkast!! 🙄 Men just sådant kan man ju finslipa innan man sätter igång.

Ett hugg i hjärtat

För väldigt många år sedan, när jag var 18-19 år så träffade jag en kvinna som på något sätt gjorde ett väldigt stort avtryck i mitt liv. Hon var en sådan där människa som liksom bara fastnade i hjärtat på något sätt. Alltid glad när man träffade henne och bjöd alltid på ett leende. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det var med henne men hon var bara så där härligt speciell. En sådan där person som man liksom inte kunde annat än tycks om. Hon var nästan 30 år äldre än mig. Men det märktes inte. Hon visste på något sätt hur man skulle ta ungdomar. Hur man skulle prata med dom och hur man fick dom att lyssna. Hon pratade ”ungdomars språk” Under åren har vi sprungit på varandra då och då. Och varje gång har vi blivit glada över att se varandra. För några år sedan så hittade vi även varandra på Facebook och har sedan haft kontakt där. Hon hittade min blogg och följde den slaviskt. Ofta skickade hon till mig över messanger och berättade hur rolig hon tyckte bloggen var. (Inte visste hon väl då att hon skulle bli ”huvudperson” i den i ett alldeles eget inlägg) Skickade uppmuntrande och stärkande ord när hon visste att jag var ledsen eller nere. Alltid skrev hon något som värmde alldeles extra i hjärtat och trots åldersskillnaden så visade hon att hon var en riktig vän. ❤️

Jag tänkt på henne bara för någon dag sedan. Vet egentligen inte varför. Men tänkte att jag inte hört något från henne på ett tag men konstaterade samtidigt att jag ju faktiskt inte skrivit något i bloggen på ett tag så hon har väl inte haft något att kommentera liksom.

Idag såg jag hennes dödsannons i tidningen och det högg verkligen till i hjärtat. Ville inte riktigt tro att det var hon. Med det var det. 😢 Har känt mig ledsen och nere hela dagen. Och i kväll fick jag ett meddelande från hennes son som skrev att han ville meddela att hon, efter en längre tids sjukdom, hade gått bort. Han skrev att han ville meddela mig för att han visste att jag hade betytt mycket för henne.

Även om vi inte stod varandra nära så betydde hon väldigt mycket för mig oxå. Mjuka, fina, goa Lene❤️ Jag hoppas att du får det bra där uppe med dom andra änglarna och att du tittar ner på mig i bland och hjälper mig att hitta den där styrkan som du brukade ge mig i dina fina meddelanden. Vila i frid fina du. Vi ses igen en dag ❤️