Är jag klar eller?

Robban är verkligen den perfekta maken. (Jag har ju trots allt haft 21 år på mig att ”uppfostra” honom 😂) Han är den där maken som inte är rädd för att, självmant, ta tag i dammsugaren när han ser att det behöver dammsugas, eller tvättar golven, eller ta tag i fönster putsningen när det behövs. Han har dessutom ett hjärta av guld och är den absolut mest snälla och hjälpsamma människa jag någonsin har träffat ❤️

Mannen som får mitt hjärta att slå ett extra slag ❤️

Men vissa saker är han inte bra på!! Som när han gör (eller snarare inte gör) något som jag tycker är fel. Då snäser han alltid till lite halv spydigt med ”Är jag klar eller?” Istället för att bara säga typ ”oj, förlåt jag glömde” eller liknande. Som när han lämnar sin strumplåda öppen och jag påpekar att han kanske borde stänga den. Då kommer det ”Är jag klar eller??” Och sen fortsätter han med det han höll på med och går sen ner på bottenvåningen……utan att stänga lådan. Men visst, han är väl inte klar…..han ska ju förmodligen ta strumpor igen nästkommande dag. Likadant är det med toalocket. Det är väldigt sällan som Robban fäller ner det. (Även om han själv hävdar motsatsen) Och egentligen så bryr jag mig inte. Det är ju trots allt inte bara jag som bor här. Vill han ha det uppfällt så får han väl ha det uppfällt och vill jag ha det nerfällt så får väl jag fälla ner det helt enkelt. Det är ju knappast så att jag drar igång ett familjegräl över ett toalock! (Nej, för jag hänger ut honom i bloggen istället 😂) Jag är ju trots allt tacksam över att han faktiskt fäller upp både lock och ring innan han kissar 😝 MEEEENN……… i det nya badrummet vill jag absolut att det ska fällas ner. Det ser så ”stökigt” ut när det är uppfällt. Det sa jag även till Robban för ett tag sedan och han höll med……och fortsatte sen att lämna det uppe. I måndags kväll kom jag in i badrummet precis när Robban var på väg in i duschen. Toalocket var i vanlig ”ordning” uppfällt efter Robbans toa besök. Så jag fällde ner det och sa lite halvt på skämt att jag tyckte att han ”stökade till.” Varpå han (som vanligt) påpekade att han inte var klar. Hrm….okej. Själv så gör jag ju klart allt med toalettbesöket innan jag hoppar in i duschen. Men det är ju jag. Jag talade om för honom att han faktiskt, över lag, är ganska så dålig på att fälla ner locket. Men det hävdade han å det bestämdaste att han inte alls var. Jag gjorde mig klar för natten och gick och la mig. När jag vaknade nästkommande morgon så gick jag som vanligt på toaletten, fällde ner locket efter mig, och gick sen ner på bottenvåningen. Efter en stund kom Jejje ner och senare även Robban. När dom båda kört iväg till respektive jobb så gick jag upp för att bädda och sen duscha. Och möttes av ett uppfällt toalock. Hrm…… Jag förmodar att han inte är klar men varför gör han inte allt klart innan han kör till jobbet?? 🤔

Tisdag morgon

Huruvida han blev klar innan han gick och la sig på tisdag kväll vet jag inte eftersom jag jobbade natt och alltså inte sov hemma. Men när jag kom hem onsdag morgon så var han visst inte klar då heller.

Onsdag kväll var han visst inte så stressad. För blev han klar 😂

Men torsdag morgon var stressen tillbaka och han blev inte klar.

De senaste dagarna har jag verkligen dröjt mig kvar på nedervåningen lite extra länge om kvällarna för att med säkerhet vara den som kryper i säng sist. Bara precis för att bevisa för Robban att han är värdelös på att fälla ner locket. Jag alltså gått och väntat i nästan en hel vecka på att han ska bli klar men det blir han (bevisligen) sällan. Och jag tycker väl att jag ganska så väl har bevisat för honom att jag hade rätt när jag sa att han i nio fall av tio inte fäller ner locket. 😂

Så vad säger du Robban? Ska vi i fortsättningen göra som så att när jag påpekar att du glömt göra något så säger du typ bara ”oj då” istället för att snäsa och genast försöka försvara dig med att du inte är klar. För det är ju uppenbart att du sällan blir klar. 😝😘

Bufféskräck och slabbig såa

Idag har jag ätit lunch ute med min man. ❤️ Jag skulle ändå in till stan för att handla inför morgondagens kräftskiva och eftersom jag jobbat i natt och inte träffat honom sedan igår så skickade jag iväg ett sms och fråga om vi skulle luncha. Robban, som sällan tackar nej till mat, tyckte att det var en bra idé och föreslog att vi skulle prova ”zonen” (tror jag att det hette) så så fick det bli. Det bar lunch buffé. Med andra ord ”Betala i kassan och ät sedan tills du skäms” När det är buffé så är det oftast minst 2 olika rätter att välja på. Och hång som jag är vill jag så klart smaka av allt. Det blir ofta en sörjig röra på min tallrik. Men vad gör väl det? Det kommer ju ändå att blandas i magen. Robban är mer den där som är ”rädd” för att blanda fel saker. Och han värderar alltid nogrant det han ska lägga på tallriken. Blickar över vad buffén har att erbjuda och frågar sen lite halv högt ”ska man ha det här köttet till den potatisen? Ska man ha den här såsen till det köttet?” Varje gång, JA, verkligen varje gång (!!!) Så svarar jag att det får man nog göra preciiiis som man vill. Ändå så är det samma procedur nästa gång, och nästa och nästa. Idag var jag nära på att bara säga till honom: ”Håll koll på min bricka, jag är snart tillbaka. Jag ska bara gå och fråga personalen efter regelboken” Jag tror inte att dom där frågorna är något han gör avsiktligt utan dom kommer nog bara av sig själv utan att han tänker på det. Men jag tror ändå att jag nästa gång högt och panikartat ska vråla NEJ, FÖR GUDS SKULL!!! ÄR DU INTE KLOK?!? DU KAN INTE HÄLLA DEN SÅSEN PÅ DEN POTATISEN!! Men på sätt och vis kan jag ändå förstå hans ”oro” över att det ska bli fel. Han vill väl knappast att det ska bli som den gången då han, på en buffe, hällde löksoppa över all maten och sen satt och beklagade sig över hur tunn, lös och slabbig ”såsen” var 😂

Flytt och kostsam övertalning

Jag ”snubblade” in i en konversation på Facebook där folk beskrev saker dom gjort som barn och som dom först nu i vuxen ålder förstår inte var så bra. Och jag kom genast att tänka på när jag som liten flyttade hemifrån. Jag var arg på mamma eller pappa eller till och med båda för något som jag inte minns vad det var. Förmodligen en bagatell men i min lilla värld var det en så pass allvarlig sak att jag inte tyckte att det gick att bo kvar hemma. Så jag bestämde mig för att flytta hemifrån!! Jag skulle minsann packa och flytta hem till Johnny som bodde på gatan brevid oss. För han var snäll och hos honom fick man minsann göra allt man ville. Så där skulle jag minsann bo!! Johnny, som var i min pappas ålder, sa alltid att jag var ”Johnnys lilla tös” (jag vet det där låter inte bra för mina norska vänner 😂) Jag beslutade mig för att packa ner det allra viktigaste från mitt rum. Vilket säkert var typ några Barbie, en nalle, målarbok, kritor och annat sådant där livsviktigt. Jag hittade inget att packa i så jag beslutade mig för att ta hjälp av grannarna. Jag gick helt sonika runt och ringde på hos grannarna och frågade om dom hade resväskor att låna ut. Dom undrade ju självklart vad jag skulle ha väskorna till och jag var inte dummare än att jag förstod att dom inte skulle låna ut några om jag erkände att dom skulle vara till min flytt. Så jag sa att mamma behövde som för att lägga sina stick garner i. Idag så inser jag ju vilket urbota korkat påstående det var. VARFÖR skulle mamma lägga sina garner i grannarnas resväskor?? Det undrade säkert grannarna också, men dom lånade ändå snällt ut en väska och jag kunde gå hem och packa ner allt det där ”viktiga”, säga hejdå till mitt rum och huset innan jag gick ut genom dörren som jag smällde igen med full kraft så att mamma och pappa alldeles säkert skulle både höra och förstå att jag hade flyttat hemifrån. Med arga och bestämda steg stampade jag sen iväg rakt över grannens trädgård för att ta mig till min nya bostad hemma hos Johnny. Idag kan jag likna mig själv vid en arg ”Lotta på Bråkmakargatan”Jag kom hem till Johnny som självklart genast öppnade dörren, välkomnade mig och lät mig flytta in. Hur mamma och pappa kom på att jag hade flyttat just dit vet jag inte. Antingen så eäknade dom bara ut det själva eller så gick kanske Johnny bakom min rygg och i smyg ringde och meddelade dom att jag var där för att dom inte skulle vara oroliga. För ganska så snart så blev tydligen saknaden efter mig alldeles olidlig. För mamma kom dit och försökte på alla sätt och vis övertala mig att komma hem igen. Men jag hade bestämt mig!! Jag var Johnnys barn nu och så skulle det minsann förbli!! Mamma bönade och bad om att jag skulle följa med hem. Men icke!! Hon saknade mig så pass mycket att hon sa att jag fick vad jag ville bara jag flyttade hem. Här kände jag segerns sötma och ställde kravet att om jag någonsin skulle flytta hem igen så skulle jag ha ett litet campingsett till mina barbie med tält och sovsäck osv i plast som jag hade sett inne i leksaksaffären i stan. Jag hade tjatat på mamma att jag ville ha det men mamma hade sagt nej och förklarat att det bara var ohållbart skräp. Men nu hade jag alltså min chans. Mamma ville ha hem mig och jag ville låta mina barbie åka på camping semester så det blev mitt krav. Fick jag tältet så flyttade jag hem igen. Mamma gick med på mitt krav och jag följde med hem. Halvvägs hem försökte mamma åter igen förklara att det där campingsettet inte var något att ha, att det var skräp som skulle gå sönder redan på väg ut ur affären och att det var bättre om jag valde något annat. Jag kände mig lurad och vände genast på klacken för att återvända hem till Johnny. Varpå mamma, nästan Panikartat vrålade att Jo, Jo, Jo jag skulle få tältet bara jag följde med!! Och så blev det. Så oerhört älskad var jag att mamma minsann inte skulle klara av att jag flyttade.Så här var ju absolut helt fel av mamma att tackla situationen men idag när jag är vuxen så förstår jag mammas desperata muta. I vanliga fall, om det gällde precis vilken granne som helst utom just Johnny, så skulle mamma bara låtit mig hållas och låtit mig bo där tills jag själv tröttnade. Vilket mest troligt skulle varit redan efter 1-2 dagar. Och då skulle jag självmant ha kommit hem och allt hade varit som vanligt igen. Men nu hade jag alltså flyttat hem till just Johnny av alla människor i byn. Johnny var den absolut snällaste människa som fanns och han var otroligt barnkär. Och mamma och pappa visste att han aldrig någonsin skulle göra mig illa. MEN…….Johnny var alkolist. Han söp något kopiöst i perioder och man visste aldrig när en sådan där ”period” drog igång. Så varken mamma eller pappa kände väl sig helt lugna med att jag flyttade just dit. Dom kände liksom att det inte riktigt var lämpligt.Angående det där lilla campingsettet till mina barbie så fick jag så klart det. Mammas löfte höll nämligen bättre än vad det där lilla campingsettet gjorde. För jag han inte mycket mer än att komma hem med det innan det var sönder……precis som mamma förutspått.

Lotta, hjärtstillestånd och lax

Jag har varit på ”semester” med jobbet. Ja, semester för våra boende men fortfarande jobb för mig och två kollegor. I söndags så tog vi tåget till Göteborg för att bo på hotell och besöka Liseberg där vi skulle titta på ”Lotta på Liseberg” Resan i sig har varit hur bra som helst och jag kanske eventuellt skriver mer om själva resan i ett annat inlägg. Men just detta inlägget tänker jag tillägna min mamma, som ibland har lite otur när hon tänker.

Jag hade pratat med mamma om denna göteborgsresan. Berättat att jag kommer att ”vara i tjänst” och jobba från söndag morgon tom någon gång under tisdagen när vi kommer hem igen. När man är iväg på något sådant med våra ”brukare” så jobbar man ju mer eller mindre dygnet runt. Att det innebar ett enda långt arbetspass i tre dagar förstod mamma sa hon. Jag berättade om att vi skulle titta på ”Lotta på Liseberg”. Mamma kommenterade med ”Åh så roligt”

I måndags (igår) gick vi, hela gänget in på Liseberg.

Vi gick omkring och tittade på folk, åkte karuseller och bara hade det trevligt i väntan på kvällens stora händelse.

När vi sitter inne på ett matställe för att tanka lite energi så ringer mamma. Jag blir alltid orolig när mammas nummer ringer om jag är iväg på sådana saker med jobbet. Blir orolig för att något har hänt eftersom hon vet att jag är iväg men ändå ringer.
Jag hör telefonen först vid sista signalen och hinner alltså inte att svara. Men jag försökte genast att ringa upp henne. Men då är det bara upptaget och det gör mig bara ännu mer orolig! Jag provar att ringa flera gånger efter varandra men varje gång möts jag av samma upptaget ton. Och efter en lång stund förstod jag varför. För då aviserar min telefon att jag har fått ett nytt röstmeddelande. Jag ringer genast upp telefonsvararen för att lyssna. Där möts jag, som så många gånger förr av ett samtal mellan mamma och pappa någonstans långt bort i bakgrunden. Suck!! Jag kommer förmodligen aldrig lyckas med att få mamma att förstå att hennes telefon inte kan läsa tankar!! Visst kallas det smart phone men den har trots allt begränsningar i hur smart den kan vara. Jag vet inte hur många gånger mamma har ringt, kommit till telefonsvararen och då bestämt sig för att avsluta samtalet……och detta genom att bara lägga ifrån sig telefonen som om den då förstår att det är just avsluta samtalet hon vill göra och att den då per automatik bara stänger av sig. Jag hade en klump av oro i magen ända tills jag till slut fick tag på henne. Och då fick jag veta att det enda hon ville var att berätta att dom var på Coop och att dom där sålde varmrökt lax för 50kr/kg. Hon vet att jag älskar lax och ville bara i all välmening fråga om hon skulle köpa till mig oxå. Det var ju verkligen gulligt av henne att tänka på mig…..även om det nästan gav mig hjärtstillestånd av oro. Jag sa att det ju var väldigt snällt av henne men att nu kunde det ju kvitta för hon hade ju ändå lämnat Coop när jag väl fick tag på henne. Men då berättade hon att hon ju faktiskt varit ganska så säker på att jag ville ha så hon hade köpt till mig iallafall. (Alltså så var det ännu onödigare att oroa mig) Jag tackade henne så mycket och passade samtidigt på att förklara att jag inte vill att hon ringer mig, om det inte är riktigt viktigt, när jag är iväg på sådana saker med jobbet eftersom jag blir lika rädd och orolig varje gång. Hon sa att hon förstod och att vi kunde höras när jag kom hem igen.

Några timmar senare, vid 21 tiden, när jag stod mitt i publik havet och tittade på ”Lotta på Liseberg” som pågick som allra bäst så tog jag upp telefonen för att kolla vad klockan var och ser då att jag har två missade samtal från just mammas nummer. TVÅ missade samtal!! Den där jobbiga oros klumpen var genast tillbaka i magen. Och jag ringer upp för att höra vad som hänt. När mamma svarar så säger hon, glatt och bekymmersfritt, hej och frågar om jag slutat jobba nu. Amen….va?!?! Jag sa att jag ju faktiskt, mer än en gång, berättat att vi skulle till just ”Lotta på Liseberg” ”Va???” Frågar mamma. ”jag hör dig jätte dåligt. Det är precis som om det är något som spelar i bakgrunden” Något som spelar?!? Ja det tro väl faaaan. Jag är ju på LOTTA PÅ LISEBERG!!!! ”Vaaaa” ylar mamma och upprepar att jag hörs dåligt efter som det är som om något spelar i bakgrunden. SUCK!! Jag går undan en bit från publikhavet och förklarar igen att jag blir fruktansvärt rädd och orolig. Men åååh det behövde jag absolut inte bli för hon skulle absolut inte ringa mig om allvarliga saker när hon vet att jag är iväg med jobbet. (Okej?!? Är det inte mer logiskt att ringa just om det är något allvarligt än att ringa och störa mig på jobbet med helt oviktiga saker??) Jag sa att jag vet att hon inte skulle ringa mig. Men pappa skulle. För han tänker inte på att jag är iväg med jobbet, han tänker bara ”Jag ringer Jessica hon hjälper mig alltid” Och bara för att det står mamma på min telefon när det ringer så vet jag ju faktiskt inte att det är just hon som ringer. Det kan ju faktiskt lika väl vara pappa som ringer. Nå väl, jag frågade vad det var för viktigt hon ville eftersom jag ju sagt att hon bara skulle ringa mig om det var just viktigt när jag var iväg med jobbet. Jo, hon ville bara fråga hur hon skulle göra med laxen hon hade köpt. Skulle hon frysa in den till mig? Och viktigast av allt, skulle hon frysa in den hel eller i två delar?

Snälla, söta rara mamma. Gör vilket du vill bara du slutar att ge mig hjärtstillestånd av oro för ingenting!!

Sen post och hemliga möten.

Nästan en hel månad sedan jag publicerade något i bloggen senast och jag borde skämmas……men det gör jag inte. Jag har haft semester och det blev bara så att jag typ tog semester även från bloggen. Jag har egentligen haft 1000 saker att skriva om men jag har helt enkelt inte tagit mig tid att göra det. Men nu har vardagen kommit tillbaka och semestern är över för denna gången och jag ska (försöka) bättra mig med att blogga och skriva ner sådant som händer och som rör sig i huvudet på mig.

När vardagen nu har kommit tillbaka så återgår familjen till sina vardagliga rutiner. Ja, för utom Liam som fortfarande har sommarlov och har gjort det till sin rutin att sova halva dagen och vara vaken halva natten i sann tonårs manér.

En av mina ”rutiner” (dom dagar jag är ledig från jobbet) är att jag sätter igång med dagens bestyr i köket. Tömmer diskmaskinen, ev. skalar potatis till dagens middag, plockar, torkar och fixar. Nästan varje dag vid 10 tiden så kommer posten. Men….. Ett par dagar på rad så har postbilen kommit två gånger! Häromdagen när jag, som vanligt tog en kopp förmiddags kaffe på uteplatsen så kom en grå bil körande på ”vår” lilla väg. Jag har inte sett den köra här innan och reagerade därför. På ”vår” väg ligger vårt hus, grannens hus och längre upp en gammal fabrik som numera hyrs ut som garage och husvagns förvaring till folk. Och ännu längre upp på vägen ligger ett obebott hus. Det finns bara en väg in och man måste alltså passera vårt hus både när man kör in och ut. Det är ju en del som kör upp till den där gamla fabriken och vi känner igen dom flesta. Men lite då och då kommer det en ”ny” bil och då reagerar man.

Och som sagt, häromdagen kom det en ”ny” bil som jag inte kände igen och körde förbi. Bara någon minut senare kom postbilen igen i en rasande fart. Det är bara vi och den närmaste grannen som har brevlådor så jag funderade så klart lite på varför postbilen kom två gånger och framför allt varför den körde så långt in på vägen. Har brevbäraren möjligen en husvagn som behöver tittas till?🤔 Jag satt ute på uteplatsen i ca 30 minuter och sörplade på mitt kaffe, innan postbilen kom körande tillbaka igen och strax efter kom den andra bilen. Hrm……

”Vår” väg är inte så pass lång att man kan ligga och köra på den i 30 minuter. Inte ens om man kryp kör. På mindre än 1minut har man liksom nått vägens slut. Därför så var första tanken som slog mig om dom två bilförarna möjligen var gifta på vars ett håll och hade en liten ”affär” med varandra där uppe vid fabriken. (JA, jag vet!! Jag kan ha ganska så livlig fantasi ibland) När den ”civila” bilen kom så tittade jag in i bilen och upptäckte att föraren i den bilen, precis som i postbilen, var en man. 😲 Var det möjligen så att dom är två hemligt homo/bisexuella som har små stulna kärleksstunder där uppe vid fabriken? Men jag beslutade mig för att sluta fantisera och inse att det nog enbart handlade om en tillfällighet….. Även om jag varken då eller nu kan förstå vad brevbäraren annars har där att göra.

Men så idag hände det igen! Först den ”vanliga” bilen och någon minut senare kom postbilen efter i en rasande fart. Och sen var dom borta närmare en timme innan dom kom tillbaka. Först postbilen och bara någon minut senare den andra bilen. OM det nu är så att någon av dom faktiskt förvara en bil eller husvagn där uppe i fabriken så måste jag ju säga att det är en minst sagt väl övervakad bil/husvagn.

Men är det snarare så att det är små stulna kärleksstunder som sker där uppe så sitter jag på svaret varför brevbäraren, vissa dagar, blir sen i vår lilla håla eller ibland inte kommer alls. Eller kommer får man väl ändå säga att han gör, men inte till brevlådan!! 😂