Oplanerad arbetsdag och varm i hjärtat.

Idag blev det en lite annorlunda start på dagen. När jag är ledig från jobbet så brukar jag ta det väldigt lungt på morgonen. Steppa omkring i morgonrock oförskämt länge, sörpla kaffe och filosofera. När sen Liam kommit iväg till skolan så börjar min dag. Då hoppar jag in i duschen, klär mig, bäddar sängen och tar tag i dagens sysslor.

Precis så där lugnt och skönt startade dagen även idag. Vid 7 tiden satt jag på uteplatsen, iklädd morgonrock, njöt av den svala höst luften, sörplade kaffe och kollade Facebook på telefonen.

Då får jag ett meddelande på messenger från Cecilia (en arbetskamrat) som frågar om jag är vaken. Hon vet att jag alltid är uppe med tuppen (eller snarare att det är jag som går upp och väcker tuppen om mornarna) så jag svarar lite spydigt ”Nej, du väckte mig. Jag brukar vanligtvis sova fram till 11″ Då frågar hon om jag inte ska jobba. Jag tar ytterligare en klunk av kaffet och svarar stolt nej. ”Ok” får jag tillbaka. Då orkade jag inte skriva mer så jag ringer upp henne för att fråga vad hon ville och samtidigt passa på att gnugga henne lite i ansiktet med att jag är ledig men tydligen inte hon. 😈

När jag ringer upp så talar hon om att det iallafall står i schemat att jag ska jobba.

Jag talar om att det minsann inte står något i min almanacka. Som om det skulle väga tyngre vad som står i min almanacka än vad som står i det schema som vi alla har rättat oss efter i åratal. För säkerhets skull så kollade jag ändå en extra gång i almanackan bara för att upptäcka att om jag bara hade tittat på rätt vecka så hade jag haft full koll på att jag faktiskt skulle jobba idag!!

Morgonrocken åkte av i en hast och jag hoppade i kläderna, ryckte tag i bilnycklarna och gav mig iväg till jobbet. Sladdade in på första bästa parkering (som inte är där jag vanligtvis brukar parkera) och halv sprang sen in på jobbet där jag möttes av en road Cecilia som där och då njöt av att hon just hade fått något att spara i minnet för att i framtiden kunna mula mig i ansiktet med. (Hennes ”mumlande” är dock med glimten i ögat och kärlek i tonen så jag får väl helt enkelt bjuda på den)

Trots att dagen startade helt annorlunda än vad jag hade önskat så gick den ändå ganska så bra. Och kl 16:30 kunde jag åter igen lämna jobbet. Jag stegade, med kroppen full av hemlängtan, ut genom dörren och styrde stegen mot parkeringen……bara för att upptäcka att min bil var borta!!!!!

Det tog en liten stund innan jag kom på att jag i morse, i mitt stressade tillstånd, parkerade på ett helt annat ställe. 🙈 Det vara bara till att gå samma väg tillbaka igen och hoppas att ingen hade sett och avslöjat min stora förvirring och brist på koll. Hittade tillslut min bil (som, hör och häpna, stod preciiis där jag hade parkerat den!!)
Jag ska vara ärlig och säga att jag inte mår så jätte bra just nu och varken jag eller mitt huvud fungerar speciellt bra . (Hrm….. Det gör det i och för sig inte när jag mår som jag ska heller men just då har jag ingen ursäkt)

När man känner sig nere och samtidigt förbannat trött efter en (oplanerad) arbetsdag så blir man alldeles extra varm i hjärtat när man kommer hem och hittar en liten present på trappan.

Inget kort ingenting. Men jag visste direkt att det var Ejla. Tusen tusen tack för att du är just du och för att jag får ha en vän som dig. Trots åldersskillnaden så talar vi samma språk. Vi tänker likadant och vi förstår varandra utan att ens prata. Du förgyller mitt liv på så många olika sätt. Bara din (och lilla Asta 85år som bor i din kropp) blotta närvaro får mig att må bra. ❤️

Ont om porslin och städning

Dom har öppnat en ny restaurang i Hässleholm. Eller ny kan man kanske inte säga men i ny ”tappning” Den har varit stängd under en längre tid men har nu fått nya ägare och öppnat på nytt. Jag vill inte berätta exakt vilken restaurang det är för jag vill inte hänga ut dom. Och jag tycker att var och en får skapa sin egen uppfattning.

Zuper svårt att gissa? 😉

Robban ville att vi skulle prova och jag blev inte jätte besviken över att slippa laga mat. Så jag gillade förslaget. Igår åkte vi dit. Dom hade verkligen gjort en uppfräschning. Byggt om, målat och fixat. Vi stegade in genom dörren och blev sen stående där. Lite osäkra på om det bara var att gå och sätta sig vid första bästa bord eller om vi lite väluppfostrat skulle invänta någon som tilldelade oss ett bord. (Med en son i restaurangbranschen så har man ju fått höra lite om korkade gäster som bara oförskämt stampar in som om dom ägde stället) Där stod vi innanför dörren som vilsna själar och visste inte riktigt vad vi skulle göra. Personalen tycktes inte ta minsta notis om oss. Efter en stund traskade Robban fram till baren för att (störa personalen??) fråga hur vi skulle göra. Han fick då menyer i handen och informationen att vi kunde sätta oss var vi ville. ”Hej och välkomna” var inte riktigt melodin på det stället. 🙄

Vi slog oss ner vid ett bord och öppnade våra menyer. Vi hann knappt ögna igenom förrätterna innan en servitör(??) Kom och, lite i förbifarten, frågade om vi ville ha en liten stund till för att bestämma oss.

Eeeehhh…. Ja tack. Det vore ju bra om vi iallafall kunde få komma till varmrätterna 🙄 Han gick då i väg en stund.

Väldigt snart så kommer han tillbaka med en spopkvast och skyffel i handen. Och frågar ännu en gång om vi vill beställa. Ja här ska det minsann gå undan. Att gå och ställa ifrån sig spokvasten innan man frågar efter beställningen var helt otänkbart 🙄 Han ställde dock ifrån sig den i en hast när han skulle hålla både block och penna för att kunna skriva upp beställningen.

Vi beställde det vi skulle ha och servitören kunde återgå till sin sopkvast. Jag beställde fläskfilé polignac som skulle serveras med pommes och hemmagjord champinjonsås.

Maten kom och vi började äta. Maten var okej, men när jag äter ute så vill jag ha en wow känsla. Jag vill inte sitta och känna att det här hade jag gjort bättre (och där med billigare) själv hemma. Robban är alltid den som äter upp först. Så även denna gång.

Knappt hade han hunnit svälja sista tuggan innan en servitris kom och tog hans tallrik. Vi andra satt fortfarande och åt men det tycktes vara väldigt bråttom att få hans tallrik. Jag började fundera på om dom möjligen hade ont om porslin och nu behövde hans tallrik till nästa gäst. Annars väntar man väl med att ta tallriken tills alla i sällskapet har ätit upp?? Jag kände mig nästan stressad till att äta fortare. Tänk om dom kanske behövde min tallrik också? Vi åt klart och hann faktiskt släppa besticken på tallriken innan servitrisen kom igen för att ta tallrikarna. Hon visade oss var det fanns kaffe till självservering som dom bjöd på efter maten. (Och ja, visst bjöd dom på det. Det var ju absolut inte inräknat i priset på maten🙄)

Jag hämtade kaffe till oss men hann knappt ens smaka på det innan servitrisen var där igen för att hämta våra urdruckna glas. Det var nästan förvånande att hon inte började torka av bordet när hon ändå var i farten. Jag fick verkligen känslan av att dom inte ville ha oss kvar. Och jag blev väldigt säker på att serveringspersonalen inte hade blivit utbildade av samma underbara och professionella lärare (Susanne❤️) som Benjamin hade på restaurangskolan.

Vi fortsatte att sitta och prata och sörpla på vårt kaffe…..tills en annan ur personalstyrkan började sopa golvet!! 😳 Då kände vi oss verkligen i vägen!! Ärligt talat?!? Man sopar väl inte golvet när man har gäster i restaurangen?? Ville dom städa ut oss?? Tack för maten och den dåliga servicekänslan. Nu har vi provat restaurangen och det kommer vi inte att göra om. Inte ska väl vi komma och störa igen och vara i vägen för att äta något som jag själv hade gjort bättre.

Prenumeration och lycka

Igår fick jag veta anledningen till att Robban fick tidningen i brevlådan häromdagen trots att han faktiskt inte var prenumerant. Det var inte så att tidningsbudet ”råkade” lägga den i just vår brevlåda eller att Robban på något sett var speciellt utvald. Lite då och då är tidningen ”rikstäckande” och läggs i alla brevlådor oavsett om där bor prenumeranter eller inte. Detta görs ju, precis som jag trodde, för att inleda folk i ”frestelse” och få dom till att bli prenumeranter. Och det lyckades dom ju med i Robbans fall.

I morse så nästan skuttade Robban upp ur sängen. Det var knappt att han fick på sig kläderna innan han med lyckliga ”hoppsa steg” tog sig ut till brevlådan för att hämta sin tidning.

När han kom in så slängde han sig genast ner vid bordet och började läsa. Och även om det egentligen är (iallafall enligt mig) en skit tidning så står där nog väldigt mycket intressantare saker än i både kyrkobladet och reklamen från ÖoB och rusta.

När han, lyckligt, hade läst igenom tidningen så körde han ner till fiket och köpte frallor. Här skulle firas!!!

Och när det så var dags att äta frukost så läste han tidningen en gång till!! 😂

Har det skrivits något nytt sedan du läste den sist?

Jag är nästan säker på att Robban kommer ta med sig tidningen i sängen i kväll när det är dags att gå och lägga sig. Sen kommer han att ligga och hålla kärleksfullt om den hela natten. Precis som barnen ofta gjorde när som var små och hade fått något som dom tyckte väldigt mycket om.

Tänk så lite det faktiskt krävs för att göra Robban lycklig.

Sorg och saknad

Robban har, som många av er vet, prenumererat på tidningen Norra Skåne. En riktig skit tidning som verkligen inte gör sig förtjänt av sitt skyhöga pris. Tom Robban själv har många gånger påpekat att vi (han) borde säga upp skiten. Jag själv läser sällan den. Bläddrar lite i den ibland, tittar på bilderna och läser rubrikerna men inte mycket mer än så. Ibland öppnar jag inte ens den alls. Robban däremot sitter alltid och läser den till morgonkaffet och sen en gång till på eftermiddagen efter jobbet (tror han att det har skrivits något nytt i den under dagen?)Den enda nytta och fördel jag drog av den där tidningen var när jag ville ha något som Robban kanske tyckte var dyrt eller direkt onödigt. Då kunde jag alltid jämföra priset med hans tidning  som kostar skjortan och som dagligen slängs efter att den blivit läst. Snacka om onödiga pengar 🙄 (Eller dagligen är väl mest ett önske tänkande. För ofta lades tidningarna på hög i flera dagar innan dom väl kom ut till tunnan.)
Tillslut så blev det ändå så att Robban sa upp skiten. Jag bryr mig inte ett enda dugg huruvida vi har den där tidningen eller inte. Och jag har inte saknat den en enda sekund. Men det har Robban gjort!!!

Han vill verkligen ha något att bläddra i till morgonkaffet. Han har varit näst intill desperat. Så pass desperat att han för ett tag sedan satt och bläddrade i kyrkobladet som kommit i brevlådan. Jag funderade en stund på om han möjligen blivit frälst, men insåg att han enbart var desperat och kände en obeskrivlig saknad efter sin tidning.

Igår så hade tidningsbudet ”råkat” lägga en tidning i vår brevlåda. Till och med jag fattar ju att han inte lagt den där av misstag. Den lades ju där i hopp om att lyckas inleda Robban i frestelse och få honom att börja prenumerera igen. I morse gick Robban med hoppfulla steg ut till brevlådan för att se om han kanske ”råkat” lägga en tidning även idag. Han kom tillbaka med tunga, besvikna steg och hängande huvud.
Desperat letade han igenom reklamhögen från igår för att hitta något att läsa. Med tårfyllda ögon satt han sen och ”läste” om veckans erbjudande hos både Rusta och ÖoB.

Jag klarar inte av att se honom plågas längre. Och kostnaden för den där tidningen var ju trots allt ett väldigt bra argument att ta till när det var något jag ville göra.
Jag skulle ju tex. vilja göra vid i uterummet så småningom. Sätta nytt innertak, bättre belysning, måla väggar osv. Vad säger du Robban? Ska vi ge oss på uterummet till våren?
Och du förresten…..jag har startat en ny prenumeration på tidningen Norra Skåne. Den kommer i brevlådan from i morgon. 😜

Pandemi och idioti

Jag, och säkert många med mig, är så förbannat trött på det här med Corona. Jag vill bara att allt ska vara som vanligt igen där man kan ha marknader, konserter osv. Jag vill inte vara konstant orolig för att mina föräldrar, som är i riskgruppen, ska få skiten. Jag vill kunna krama min mamma och pappa utan att vara rädd att jag obemärkt vandrar omkring med skiten och kanske gör dom sjuka.  Jag vill kunna bjuda hit hela familjen på middag inomhus utan att vara rädd för att någon av gästerna går här ifrån med ett virus som en oönskad liten efterrätt.
Jag försöker leva på som vanligt. Eller iallafall någorlunda. Men visst använder jag kanske huvudet lite extra när jag är ute. Jag har sett att en del går all in och har både gummihandskar och munskydd när dom är i en affär. Men jag nöjer mig med bara sunt förnuft. Inte slicka mig på fingrarna, inte peta mig i ansiktet, hålla avstånd, hosta i armvecket osv, osv. Jag personligen är inte jätte rädd för att få skiten. (Ont krut förgås ju inte så lätt.) Men jag är rädd att mina nära och kära ska få det.
Det där med att hosta har blivit lite som ett ticks för mig. Det är precis som om jag måste hosta så fort jag kommer in i en affär. Bara för att jag inte ska liksom.

Förr hostade man för att dölja en fis. Numera fiser man för att dölja en hostning.


Men som sagt, en del använder alltså både handskar och munskydd. Och det är väl inget fel i det. MEN….. Så för ett tag sedan när jag faktiskt var i Ullared (trots att en del idiot förklarar  folk som åker dit) så såg jag en liten familj där både mamman och pappan gick omkring med munskydd. Bättre att ta det säkra före det osäkra antar jag. MEN….. I vagnen hade som ett helt oskyddat litet barn!?!? Hur tänkte dom där? Dom skyddade sig själva men inte barnet? Trodde dom på riktigt att Corona bara ger sig på vuxna? Eller kändes det kanske inte så viktigt att skydda barnet? Tanken slog aldrig dom att även om dom inte blev smittade i affären så asade dom ev. med smittan hem iallafall och får den senare hemma i tv-soffan av sitt eget barn.

Höst pynt och vägg rivning

Ja jag är, som ni säkert märkt, inne i en sådan där dålig blogg period. Inläggen kommer verkligen glest. Jag har haft så mycket annat som tagit upp min tid och mina tankar. Och som alltid är det bloggen som blir ”lidande”Hösten är på gång och jag kände ett starkt behov av att ”höst pynta”.Allt började med att jag ”råkade” köpa nya kuddar till soffan i Ullared för ett tag sedan. Och till det så behövdes det ju nya gardiner som jag oxå ”råkade” köpa. Men när jag satte upp dom så passade som inte alls ihop med sakerna jag hade i fönstret. Så då blev jag ju ”tvungen” att ändra om där oxå. (Suck!!! Varför blir allt jag gör till stora projekt??)

Några loppis fynd senare så var jag nöjd. 😊

När jag väl hade börjat ”pynta” så kunde jag inte riktigt sluta. 🙈Så jag ”pyntade” lite utanför ytterdörren också. Robban skulle köra till tippen med en massa skit från ”fabriken” och i sista sekunden lyckades jag rädda livet på en stackars gammal skabbig låda och så gjorde jag det lite ”höst fint”


Jag blev faktiskt ganska så nöjd. Men kände mig ändå inte helt tillfredsställd. (Jag behöver nog nya renoverings projekt i huset 😜) Så vad gör man då när man inte hittar fler ställen att ”höst pynta” på? Man packar helt enkelt in de saker man har i bilen och kör hem till mamma och pappa och fortsätter där. 😉

Så har jag alltid gjort med mina projekt. När möjligheterna här hemma tar slut så fortsätter jag hos mamma och pappa. När jag, för några år sedan, var fullkomligt beroende av att aluminium tejpa allt jag ägde och hade. Men sen liksom inte kunde ha mer hemma så körde jag hem till mamma och pappa och fortsatte där. 😂

Nu när jag inte har mer att renovera här hemma så kanske jag skulle fortsätta med även det hemma hos mamma och pappa 🤔 Jag tror minsann att jag ska köra dit i morgon och riva en vägg eller två 😜

Mobilkrach och osäkerhet

Jag hatar när mobiltelefoner går sönder. Vilket jag i och för sig förmodar att alla gör. Det blir så väldigt jobbigt och i samma sekund som man inser att telefonen är trasig så bara vet man att det kommer att försvinna pengar från kontot. 😩

Under åren så har det gått åt en del mobiler i denna familjen. Mobiler som blivit utslitna och gett upp på grund av ålder eller (det allra vanligaste) skärmar som spruckit och behövts bytas ut. Den i familjen som dock aldrig har förstört en mobil är Robban. Eller nja, det är kanske inte helt sant. Under våra snart 23år tillsammans så har han faktiskt förstört en mobil EN gång. Det var när han, under en blöt och vinglig utekväll, trillade och knäckte antennen på sin gamla Ericsson.

Hade han inte gjort det så hade han troligtvis haft kvar den telefonen än idag. 😉

Att han på sina ”smartphones” har varit förskonad från spräckt skärm osv. är för att han alltid har haft ett värsting skal som nästan gjort att man kan köra över telefonen med en ångvält utan att den skulle få en enda skråma. MEN….. har man oturen att tappa den riktigt, riktigt fel så kan inte ens det skalet rädda telefonen. För ett tag sedan så la Robban sin telefon uppe på taket på sin transporter medans han lastade i eller ur någonting. Då gled telefonen ner och skärmen slog rakt i dragkroken och skadan var ett oundvikligt faktum.

(På skalet ser man med allra största tydlighet att Robban är målare och att han använder sin telefon på jobbet. Man kan ju utan svårighet föreställa sig hur telefonen skulle se ut utan det där skalet 😂) Robban är ju knappast den första i världshistorien som har krossat sin skärm. Men för honom var det första gången och han var alldeles förtvivlad. Han låg i fosterställning och grät av sorg…. Eller riktigt så illa var det kanske inte. Men han visade upp och berättade om och om igen för alla som orkade lyssna att han tagit sönder sin telefon. Hos alla sökte han tröst och sympati.

Olyckan inträffade självklart på dagen 2 månader efter att hans gratis försäkring hade gått ut. 🙄 Hade han bara haft den försäkringen kvar så hade han fått en ”låne mobil” tills hans var fixad. Men nu var det ju bara till att kontakta hemförsäkringen och gråtande berätta om händelsen. Och den tillfälliga telefonen får man ordna själv. Och eftersom vi, av förklarliga skäl, inte har speciellt många mobiler liggande på lager så fick han ta den enda vi hade. Det är dock inte en iPhone och Robban, som själv är medveten om hur oteknisk han är, kände en viss oro inför den ”nya” telefonen. Jag har fixat den så att han har alla sina kontakter och appar som är viktiga och har försökt ”peppa” honom med att han måste tro på sig själv. Han kommer att klara av den ”nya” telefonen. (även om jag inte helt tror på det jag själv står och säger) Att vinka av Robban när han åkte till jobbet idag var lite som att lämna sin 7åring på sin första skoldagen. Och med darrande röst sa han ”Bli inte arg på mig om jag inte skickar sms till dig idag. Jag kanske inte kan” (som om jag brukar bli arg om han inte skickar sms 😂)

Knappt hade han kommit fram till jobbet innan han ringde mig. Det var bara för att kolla så att det fungerade sa han. Mmmm….eller snarare för att kolla om han kunde.

I morse hängde jag på låset till byns Ica för att posta telefonen. Den ska nu skickas in till ”GIAB” där dom ska avgöra om den ska lagas, bytas ut eller ersättas. Och håller dom vad dom lovar så ska det ta max 1 vecka. Snälla gode gud (eller snarare GIAB) låt det gå fort så att Robban kan känna dig lugn och trygg igen.

Robban jag förstår att du har det jobbigt just nu. Men jag finns här för dig och du måste tro på dig själv. Du kommer ta dig igenom det här ❤️

Och kanske lär du dig något av det här. Som tex att SLUTA LÄGGA SAKER PÅ BILTAKET!!!! (Denna gången körde du ju dock inte iväg med telefonen på taket)