Bokslut efter ett SKIT ÅR!!

Så här på nyårsafton så är det väl meningen att man ska göra någon form av ”bokslut” och blicka tillbaka på året som har gått. Summera och tänka tillbaka på dom bra sakerna som hänt under året som vi nu ska lämna. Men när jag ”summerar” så kommer jag enbart fram till att 2020 var ett riktigt skit år med en jävla massa motgångar.

Motgångar som till slut vann och slog omkull mig fullständigt. Motgångar som till slut lyckades knäcka den starka Jessica jag en gång var. Den Jessica som med ett positivt tänkande stod pall för det mesta. Den Jessica är bara ett minne blott idag och jag känner mig som en spillra av mitt sanna jag. Men jag vet att jag en dag kommer att resa mig igen. Att jag en dag kommer att vara ännu starkare, även om det faktiskt inte känns så just nu. Jag har absolut bättre och sämre dagar men jag kan inte minnas när jag senast hade en hel dag som var enbart bra. Jag sover dåligt om nätterna och varje morgon när jag vaknar, ja verkligen varje morgon så vaknar jag med en klump i magen och en känsla av sorg i bröstet. Jag längtar efter den där morgonen när jag kan vakna upp, sträcka på mig och nästan känna lycka över att ha en alldeles ny och orörd dag framför mig. En dag där jag inte behöver kämpa för att hitta det bra och positiva i små saker. En dag när jag faktiskt kan gå en hel dag utan att känna mig ledsen och nere en enda gång!! Och jag vet ju att sådana dagar kommer till att komma men förmodligen så måste jag kanske kräla runt nere på botten ett tag till först.

Jag ska ta mig upp ur det här jävla hålet. Det kommer kanske att ta längre tid än vad jag skulle önska. Men jag ska ta mig upp. Och jag hoppas att 2021 blir ett år med iallafall liiiite mer positivitet och lite mindre motgångar.

Loppis, krukor och rädsla för mörker

Jag älskar att fynda saker på ”loppisar” inredning osv. Dels för att det är väldigt mycket billigare än i vanliga affärer och dels för det inte är saker som alla andra har. Jag älskar mina små fina fynd som jag placerar ut här och där. Och när jag väl hittar det rätta platsen för dom så undrar jag hur den platsen har klarat sig i alla år utan just den prylen. För väldigt längesedan så hittade jag två blomkrukor på just en loppis. Det var kärlek vid första ögonkastet och dom fick följa med hem. Tanken var att dom skulle stå i hallen på ovanvåningen när den blev färdig renoverad. Men så blev det inte. Dom fick stå i fönstret inne i gästrummet istället. Där stod dom länge länge och bara var vackra 😍

Tills en gång då Benne hade sovit över och Robban (med våld??) skulle dra upp rullgardinen och då slog ner den ena krukan i golvet så att den gick i bitar. Jag blev så besviken!!! Jag älskade ju dom där krukorna. Och dom hade ju stått där så fint som ett strävsamt gammalt par. Och nu stod en ensam liten stackare kvar där och såg ynklig och tråkig ut utan sin partner. Jag var nära att starta ett familjegräl med Robban över den där krukan men fick misshandla mig själv inombords för att inte bli förbannad och för att inte krama honom hårt om halsen med mina bara händer!! Han kunde ju liksom inte hjälpa det. Jag fick snällt bara bearbeta min sorg och ställa in mig på att hitta något annat som skulle passa bra där.

Så bara några dagar senare så var jag på loppis igen. Och där på en hylla stod 2 exakt likadana krukor som den Robban mördade 😍 Hur höga är oddsen för det??

För 10 kronor köpte jag båda två (jag kunde ju inte överge den ena) och ordningen blev återställd i fönsterkarmen igen. 🥰 Den andra krukan fick en plats på en hylla och jag var så nöjd så!!!

I lördags var Benne med sambo här för att fira jul med oss. (Detta året var det svärföräldrarnas tur att ha dom hos sig på själva julafton) Dom sov över och drog då så klart, utan problem, ner rullgardinen i gästrummet. I söndags när dom stigit upp och satt i köket med mig och drack kaffe så hörde vi ett rejält kras på ovanvåningen och utan att ens behöva gå upp för att se vad det var så bra visste jag att en av mina krukor åter igen stod ensam i fönstret!!!

Denna gången gick det fan inte att hålla tillbaka irritationen. Lärde han sig liksom ingenting sist?? Måste man verkligen ödelägga ett halvt hem för att rulla upp en rullgardin??? Jag frågade honom varför han ens rörde den där förbannade rullgardinen när han uppenbarligen inte klarar av det. Och han svarade att det ju var så mörkt i rummet. (JA, det är ju liksom just den effekten man vill ha ut av en rullgardin) Varför han hade behov av att ha det ljust i det rummet som han han liksom inte ens skulle vara i förstår jag inte. Är han mörkrädd så är det väl bara att lämna rummet? Varför har han behov av att få in dagsljus i ett rum på ovanvåningen när han själv har för avsikt att vara på nedan våningen??

Nu blev den där stackars krukan ensam igen. Så jag fick ju flytta över den andra krukan som stått så fint på en hylla. Men nu är det ju tomt på hyllan!! Jag har nu förbjudit Robban att ens röra den där rullgardinen igen!! Mår han dåligt av att det är mörkt i ett rum som han ändå inte tänker vara i så får han helt enkelt kalla på mig så kan jag dra upp den där gardinen.

Varför går han inte ut och öppnar upp garageportarna på vid gavel och släpper in dagsljus där också? För där är det mörkt!! Men det tycks av någon anledning inte reta honom det minsta?? 🤔

EN betydelsefull liten millimeter!!

Robban får ibland lite lustiga saker för sig. Och när detta inträffar så himlar jag lite med ögonen och försöker verkligen förstå hur han tänker.

När vi gjorde vid köket för lite mer än två år sedan så köpte vi bland annat nya bestick. Gafflar, knivar, skedar osv. Dessa bestick har fungerat alldeles förträffligt ända sedan vi köpte dom. Dom har fungerat så pass bra att när väldigt många gafflar och knivar försvann, tillsammans med matlådor som Jonatan tog med till jobbet men aldrig hem, så skulle vi köpa fler. (Detta var kanske ett år sedan) Där och då hade Robban ett guldläge att säga att vi skulle byta ut besticken till andra igen om han inte tyckte att dom var bra. Men han sa inget. Han höll till och med med mig om att dom var snygga och bra till ett vettigt pris.

Så vi köpte dom och jag får väl säga att jag tycker att dom har varit ganska så bra. Dom har fyllt sin funktion så att säga. Och jag har inte hört Robban heller klaga. Och jag har inte sett honom börja äta med fingrarna heller så jag antar att dom ju faktiskt har fungerat som just bestick ska göra.

MEN….. Nu tycks dom plötsligt ha tappat lite av sin funktion. Alltså visst, dom var ju inte jätte dyra men dom var ju heller inte dom allra billigaste. Så man kan ju tycka att dom borde hålla liiite mer än 1-2 år. Och jag personligen har inte märkt att dom blivit sämre. Men å andra sidan så kan ju min bil gå sönder på olika sätt utan att jag märker det så länge den bara startar. Och att besticken blivit slitna är inget jag alls har lagt märke till. Men DET har Robban gjort!! För bara den senaste veckan så har han flera gånger klagat på hur dåliga dom är. Och då speciellt gaffeln. Den är alldeles för liten och man får inte upp någon mat med den? Jag har dock inte haft några som helst svårigheter att få upp någon mat. Och jag måste säga att jag inte alls har märkt att gaffeln har krympt. (Har vi kanske använt ett lite för varmt program i diskmaskinen?? 🤔) Men med det så vill jag ju inte hävda att Robban skulle ha fel. För som sagt, jag kan ju ha missat krympningen.

Vid varje måltid har jag fått höra Robbans klagosång över den dåliga gaffeln. Och varje gång har han gått och väntat en annan gaffel av helt annan modell som han vanligtvis har med sig till matlådan på jobbet.

Den har till och med färg på skaftet så att man ser att den är en ”jobbe gaffel”

Och sen har vi kunnat fortsätta en lugn middag utan klagomål. Och Robban har utan problem kunnat fortsätta att lasta in mat. Med sin större gaffel.

När jag i morse skulle tömma diskmaskinen så synder jag våra gafflar noga. Jag tyckte mig faktiskt inte kunna se att dom gått sönder eller krympt. Och så tittade jag på den där ”jobb gaffeln” och tyckte mig inte kunna se någon direkt storleks skillnad. Men mitt ögon mått och även min syn för den delen är ju inte vad den borde vara. Men säger Robban att den är liten så är det väl så. Eller??

Jag tog helt enkelt fram ett måttband för att mäta. Den 1-2 år gamla hederliga Ikea gaffeln är 2,3 cm bred. Och så mätte jag ”jobb gaffeln” den är 2,4 cm bred. Längden är precis den samma på dom båda två. Så okej, jag ger mig. Robban har rätt!! Men tänk ändå att EN liten ynka millimeter kan göra så stor inverkan. Utan den där lilla ynkliga millimetern blir gaffeln fullkomligt värdelös och går plötsligt inte ens att äta med.

Men äta måste man ju. Och äta med fingrarna vill vi ju inte. Så trots att Robban hatar Ikea (och alla andra affärer) så får vi väl helt enkelt köra dit i helgen (nöden har ingen lag) och köpa nya gafflar. Jag, Robban och mitt måttband.

Skam, Psykisk ohälsa och svek.

Det var länge sedan jag skrev. Och att skriva detta är svårt. Svårt för att det känns som att jag blottar mig själv. Men ändå så säger en del av mig att jag måste skriva det här. För psykisk ohälsa är ett ämne som faktiskt inte ska tigas ihjäl. Ett ämne som måste sluta vara skamligt att skriva och/eller pratas om. Bara för att man tiger så betyder det inte att det försvinner. Snarare tvärt om. Det fortsätter att vara ”skamligt” Och man ska verkligen inte behöva skämmas för att erkänna när man mår skit. Man ska inte behöva skämmas över att man inte orkar mer. Att kroppen och knoppen liksom har fått fler smällar än vad den klarar av.

Jag mår verkligen skit just nu. (Och då uttrycker jag mig lindrigt) Och jag skäms över det. Eller jag skäms ju inte över just att jag mår skit för det kan jag ju knappast hjälpa och dessutom så kan jag (oftast) dölja det för andra. Tig, klistra på ett leende så är det ändå ingen (eller iallafall få) som ser. Men när jag, som nu, kommer till den punkten där mina ben fullkomligt sparkas undan och jag faller så pass att jag måste erkänna för andra och framför allt för mig själv att jag inte orkar mer. skäms jag.

Jag är den stora, starka och ”tuffa” som får mina ”käftsmällar” men ändå har styrkan att stå kvar. Jag faller, får skrubbsår på knäna men reser mig igen, borstar av knäna och vandrar (lite halt och lytt) vidare.

Men när jag under en längre tid har haft alldeles för mycket på mina axlar för det dessutom bara har kastats på mer och mer och mer tills den där sista tunga stenen läggs dit så rasar jag och kommer liksom inte upp igen. Och medans jag väl ligger där så kommer några stenar till. Och plötsligt så känner jag inte riktigt igen mig själv. Den där starka och tuffa Jessica är liksom bara borta. Och till slut så har jag inget annat val än att, likt ett skrämt djur, lägga mig på rygg, blotta magen och erkänna mig besegrad. Erkänna för andra och framför allt mig själv att jag faktiskt är svag.

När jag kommer till den punkten där jag faller så jävla hårt att jag inte ens klarar av varken mitt jobb eller vardag längre så går det inte längre att bita ihop och låtsas att allt är okej. Jobbet, med underbara kollegor har många gånger varit mitt andningshål. Men hur ska jag klara av att ta hand om andra människor när jag inte ens klarar av att ta hand om mig själv? Jag tvingades som sagt att erkänna min svaghet och gå till en läkare som sjukskrev mig.

Och samtidigt som det på ett sätt blev en lättnad att kunna släppa jobbet så fyllde det på min skam. Jag har dom allra bästa arbetskollegorna och jag vet att dom finns där när jag behöver dom. Men plötsligt fick jag panik över att kanske springa på dom på Ica. För tänk om dom skulle se mig och tycka att jaja, till Ica kan hon gå, men inte till jobbet. Tänk om dom inte förstår att dom där minuterna som jag var på Ica var dom ända minuterna den dagen som jag faktiskt hade ork och kraft att ens gå ut ur huset. Jag vet att mina kollegor inte skulle tänka så. Ändå är det just den rädslan jag har. Allt hade varit så mycket lättare om jag hade ett brutet ben. Då hade jag inte känt mig ifrågasatt. Då hade det ju varit uppenbart varför jag inte var på jobbet. Dessutom så skulle jag även haft ett datum att förhålla mig till. För då kunde jag ha räknat ner till datumet för när jag skulle ta av gipset och (förhoppningsvis) vara bra i benet igen. Som det är nu har jag inget datum för när jag ska må bra. Jag ser inte ens en ljusning. Det blir liksom bara mörkare, mörkare och mörkare. Och fler och fler ”stenar” läggs på mig. Lyckas jag knuffa bort en så kommer det två nya.

Jag klarar inte av att folk ömkar mig. Det hjälper mig inte ett dugg. Men det hjälper ännu mindre när jag lyckas hitta en liten liten positiv sak att klamra mig fast vid men någon ser det som ett bra tillfälle att påminna om negativa saker så att jag tappar bort den där lilla positiva och glädjande saken. Då faller jag igen. Och jag faller hårt som fan!!

Ibland känns det som att jag bara ska ge upp. Liksom bara bli liggande där nere på botten av mitt svarat jävla hål och bara sluta försöka kravla mig upp. För även om jag bara lyckas kravla mig upp några få centimeter (typ tillräckligt för att kanske orka gå in på Ica och köpa mjölk) så är det alltid någon eller något som sparkar ner mig igen. Varför då ens försöka liksom?

Så istället så stänger jag in mig här med Robban, min stora trygghet. Och så Liam så klart. ❤️

Så, nu har jag blottat mitt allra innersta. Nu har jag erkänt min svaghet. Och nu vet ni varför jag kanske går med nedböjt huvud om jag är ute. Det är inte för att jag inte vill ha med er att göra. Det är för att jag inte vill synas. Och om jag inte hälsar så är det inte för att jag menar att vara otrevlig. Det är för att jag biter ihop käkarna hårt för att kunna hålla tillbaka gråten så länge det bara går.

Det finns säkert en och annan som vältrar sig och njuter av att jag mår skit. Och varsågod. Gör så!! Your day will come.

Kroppsvätskor och coronatest

I söndags började Liam klaga på ont i huvudet och halsen 😳 Mitt i denna pandemi så vet väl alla vad det kan vara ett tecken på!! Så jag sjuk anmälde genast honom från skolan och bokade ett covid-19 test. Jag tror ju att det bara är samma halsont som han får varje år. Men bättre är ta det säkra före det osäkra tycker jag. Efter överläggning med min chef så blev det att även jag, trots att jag känner mig frisk som en nötkärna, sjukanmälde mig. Jag jobbar ju på ett gruppboende med flera brukare i riskzonen. Så det var väl bäst så.

Idag var det dags för det där testet. Det är ganska så skrämmande att man ska behöva vänta i flera dagar på att göra det där testet och att man i väntan på både test och testresultat uppmanas att behandla sin egen sin som om han vore smittad att spetälska…..även om det kanske inte riktigt är så dom uttrycker det. Men man ska försöka att inte vara närmare än en armlängds avstånd. Helst ska han isoleras i sitt rum. Hur menar dom då? Ska man ställa in en potta och uppmana honom att, efter uträttat behov, tömma den på gräsmattan genom fönstret? Det är mitt barn!!! HUR ska jag kunna se honom sjuk utan att få ”pyssla om” honom?

Nå väl, idag var det alltså dags för det där testet. Alldeles lagom tills hans hals börjar bli bättre. 🙄 Vi körde in till Österås idrottsplats där man efter bokning kunde göra ett själv test. Det är precis vad det heter. Ett test som man gör själv. Vi körde in med bilen och en kille kom ut och frågade om vi bokat tid och bad sen om legitimation. Jag sträckte fram den och han tog emot den genom att hålla fram en klämma.

Sen gick han iväg och kom efter en stund tillbaka med två klämmor. En som han använde för att lämna tillbaka Liams id-kort som nu droppade av sprit. Och en för att räcka över en påse med testet i.

Så där skulle vi sitta inne i en trång bil och utföra detta test, vilket var något besvärligt.

Corona är en ”dropp smitta” vilket innebär att det sprids vid hostningar, nysningar osv. Och jag kan säga att om det är så att Liam verkligen har Corona och om jag hittills inte blivit smittad så har jag garanterat blivit det efter det där testet!! För det var minsann inte bara dropp som förekom där i bilen. Snarare skvättande!! Det började med att vi skulle rengöra genom att ta en liten ”pipett” med koksaltlösning och fördela hälften i vardera näsborre. Liam lutade huvudet bakåt och jag sprutade in hälften i ens näsborren. Det gick hur bra som helst…..tills det rann ner i halsen på honom för då rätade han upp huvudet igen och hostade så att det skvätte koksaltlösning i halva bilen. (Vindrutetorkare på även insidan av vindrutan är ingen dålig idé) Det som inte hade hunnit rinna hela vägen ner i halsen kom ut samma håll som det sprutades in när han rätade upp huvudet.

Samma procedur i andra näsborren med samma resultat. Hostning och skvätt.

När detta var gjort så var det dags att ta själva testet. En lååång topz som skulle ner i halsen och först gnuggas mot den ena halsmandeln i 5-7 sekunder. Liam klöktes redan efter 2. Sen den andra mandeln i 5-7 sekunder och till sist längst bak i ”hals väggen” det stod i beskrivningen att man kunde klökas och att det var ett tecken på att man var på rätt ställe. Liam klöktes och tårarna rann så det var ingen tvekan om att jag hittat rätt ställe.

När vi var klara med halsen så var det dags att stoppa in samma topz i näsan. (Det glädjer mig att det skulle görs i just den ordningen) topzen skulle in 2-3 cm i näsborren och snurras mot ”näsväggen” vilket så klart framkallade en rejäl nysning. (Åter igen, vindrutetorkare på insidan hade varit bra) och sedan samma procedur i andra näsborren och ännu en nysning. Jag hade munskydd på mig där jag satt men insåg att jag borde ha haft full skydds utrustning på mig!!

Så var då testet nästan klart. Men först skulle han spotta i en behållare med pytte pytte litet hål. Detta misslyckades 2 gånger när Liam missade behållaren och istället fick allt sitt saliv på händerna istället. 🙄 Men tillslut lyckades det och då skulle man snurra den där (nu ganska äckliga) topzen i salivet innan man stoppade ner den i behållaren igen och sen ner i påsen igen. Som man sen skulle hålla ut genom rutan på bilen tills den där killen med klämma. Kom och hämtade den igen och frågade om det gått bra. Jag lyckades lägga band på min tourettes och inte svara ”Jo då om man bara bortser ifrån att hela min bil numera är en sanitär oangelägen” Jag utelämnade alla dom ofräscha detaljerna och sa bara att det hade gått bra. Sen körde vi hemåt igen. Och nu kan vi bara vänta på provresultatet som kan ta upp till 4 dagar. Liam är fullt införstådd med att han inte får komma tillbaka till skolan innan det där resultatet har kommit. Dock har han nog inte förstått att han inte får sticka ut och träffa kompisar heller innan dess. Men det blir en ”konflikt” som vi får ta när den väl kommer 😬

Julpynt och dörrkrans

Snart är det första advent och då ”ska” allt julpyntande vara klart. I olika grupper på Facebook så är där folk som de senaste veckorna frågat ”Är det för tidigt att börja julpynta?” Som om en del måste få ”tillåtelse” av okända människor i en Facebook grupp. Personligen så har jag försökt bromsa mig själv sedan i mitten av oktober!!

Men nu börjar det bli svårare och svårare att stå emot!! När jag gick ut från jobbet häromdagen så såg jag att det i lägenhetshuset intill var en som minsann hade fått upp både gardiner och stjärnor i fönstret. Och jag tänkte genast att nu kan jag ju börja så smått. Jag kommer ju inte vara först med att bli idiot förklarad i vår lilla by liksom. Inte för att jag bryr mig ett enda dugg om vad folk tycker om mig. Men att bli inspärrad på mentalsjukhus är kanske inte det som står överst på min önskelista precis.

I söndags var äldsta sonen Benjamin med flickvännen Becka här på besök. Och hon var förvånad över att jag inte hade börjat ännu. Tro mig, jag är själv väldigt förvånad!! När jag får höra sådana saker så blir det bara svårare och svårare att stå emot min lust!!När jag och Robban gick och la oss på kvällen så sa Robban ”Har du sett att grannen har börjat julpynta?” Jag kikade ut i mörkret genom gardinen och Jo så minsann!! I båda fönstren mot vårt håll lös det stjärnor!! DET avgjorde ju saken!!!

Ska dom så ska jag!! (Och får jag tvångströja och blir inspärrad så har jag ju iallafall sällskap) Så igår satte jag igång ”lite smått” med sovrummet. Fönstret putsades, de nya julgardinerna hängdes upp, blommor, mattor och lampan byttes ut. Och så satte jag in en och annan tomte 😜


Och idag så har det liksom bara fortsatt med resten av ovanvåningen 😜
När jag julpyntar så vänder jag av någon anledning upp och ner på hela huset (Jag förstår inte själv hur jag lyckas) och varje rum tar en fasligt tid. Det ska ju skuras och skrubbas i varje hörn. Och sen ska alla sakerna på plats….för att sen flyttas om….för att sen flyttas ytterligare 67 gånger innan jag är nöjd. Så kan jag hålla på i en hel evighet.

I år var det tavlorna på ovanvåningen som fick bli paket. Det kan ju bli spännande att öppna dom efter jul. Med mitt minne har jag säkert glömt vad det var för motiv 😂

Mitt i mitt julstökande så ringde det på dörren 😳 Jag som fortfarande hade pyjamas (trots att klockan var närmare 11 🙈) fick lite smått panik!! Men när jag öppnade så stod Caroline där ❤️❤️ Hon ville tydligen hjälp mig i mitt julpyntande genom att komma med en egengjord krans till ytterdörren. Fina fina Caroline vad vore livet (och ytterdörren) utan dig? ❤️

I morgon fortsätter jag med mitt pyntande och jobbar mig sakta men säkert ner mot nedervåningen.

EN gång av TIO!!

Det här är ett sådant där inlägg som jag skrivit på lite då och då. Och jag trodde att det skulle ta längre tid att få det klart. Men så som Robban ränner ut och in genom dörren hela tiden så kom jag till poängen väldigt mycket snabbare än väntat.

Robban är så bra på alla sätt och vis. Men även solen har ju som bekant sina fläckar.

Han är fullkomligt värdelös på att ställa sina skor på skohylla när han kommer hem.

Jag har påpekat det för honom men istället för att säga tex. ”Är jag? Då får jag bättra mig” så går han genast i försvarsställning och fräser ”Du ställer inte upp dina heller” Jag har däremot inga som helst problem med att erkänna att även jag ibland glömmer att ställa upp mina. Tex. När jag varit i affären och kommer in med händerna fulla av påsar. Men jag kan med rent samvete säga att jag i 9 fall av 10 ställer upp mina……Robban ställer upp sina i 1 fall av 10 🙄 Detta vill han så klart inte erkänna utan förnekar bestämt att det är så. Och trogna läsare minns väl hur det var med toalocket va? Om inte så kan ni friska upp minnet genom att klicka HÄR

Så denna veckan tänkte jag bevisa för honom att jag (som vanligt) har rätt.

Måndag

Så nära men ändå så långt borta. ”Foppa tofflorna” han använde när han var ute och hämtade tidningen på morgonen ställdes bara på golvet och fick senare sällskap av jobbeskorna när han kom hem på eftermiddagen.

Jag sa ingenting om skorna. Som den goda hustru jag är så (tog jag en bild) ställde jag upp dom på hyllan och inväntade nästa tillfälle…… Som kom fortare än anat.

Efter maten så körde Robban iväg en sväng. Sen kom han hem…..och ställde sina skor brevid skohyllan.

Jag ställde tyst upp skorna på hyllan och inväntade nästa tillfälle. Senare på kvällen tog han sina Foppa tofflor när han gick ut för att låsa garaget osv. Döm om min förvåning när han faktiskt ställde upp dom igen när han kom in.

Så hittills har han alltså ställt skorna hyllan EN gånger av tre. Men det är ju bara måndag…,.

TISDAG

Morgonen började som vanligt med att Robban lyfte ner sina ”Foppa tofflor” från skohyllan och gick ut för att hämta tidningen. När han kom in igen så…..🙄

En gång av fyra.

Vi Efter jobbet kom Robban (tack och lov) hem. Och se där!! Där står dom igen.

En av fem….

Samma procedur som vanligt. Jag teg och satte upp dom på hyllan igen och väntar med spänning på nästa tillfälle….. Och det kom när Robban, en timme senare, skulle ut och hämta något i bilen.

En av sex (detta börjar nästan bli tröttsamt)

Och ytterligare lite senare så gav han sig iväg till ”fabriken” och när han kom hem……

En av sju…. Att bevisa för honom att han ställer upp skorna EN gång av TIO verkar gå snabbare än väntat.

Onsdag

Som vanligt togs Foppa tofflorna ner för tidningshämtning. Och ja….. Ord är väl överflödiga?🙄

En av nio.

Och som vanligt kom han på eftermiddagen hem från jobbet……

Och nu så är det väl bevisat (snabbare än väntat) att jag varken ljög eller överdrev när jag sa till honom att han ställer upp sina skor EN gång av TIO. Jag skulle ju kunna hålla på med det här i en hel evighet och kanske bevisa att det är färre än 1 gång av 10. Det är kanske rentav 1 gång av 20. Men jag har ju liksom bevisat min poäng nu.

Så vad säger du Robban? Ska vi göra så att du fortsättningen, när jag påstår något, bara säger ”Jasså. Är det så?” Istället för att du ska gå i försvarsställning och förneka? Och du, vet du vad? Det är inte farligt att ställa sina skor på hyllan. Det är heller inte farligt att erkänna sina fel 😉

Sladdlös lampa och blondin

I onsdags fyllde Robban år. Vi har sagt att vi inte ska köpa paket till varandra eftersom det egentligen är ganska löjligt. Jag tar liksom av våra gemensamma pengar och köper något till Robban och tvärt om. Då kan ju egentligen var och en bara ta från dom där pengarna och gå och köpa det den vill ha. Men samtidigt så är det ju faktiskt kul att gå paket.

Men Robban är inte speciellt lätt att köpa något till. Vill han ha något så är det oftast någon typ av verktyg som jag inte ens vet vad det är. Men han har samtidigt det mesta så han önskar sig liksom ingenting. Men så för någon månad sedan så nämnde han lite i förbifarten att han minsann ville ha en makita arbetslampa. Jag tog genast beslutet att uppfylla önskemålet och beställde en från verktygsvarihuset. Att beställa en lampa måste väl tom jag klara av. Det enda jag egentligen hade koll på var att det skulle vara av just märket makita och att den skulle vara sladdlösa.

Paketet hämtade jag sen ut nere på Ica och gömde väl här hemma i väntan på födelsedagen.

Först i tisdags packade jag upp den från lådan den skickades i för att slå in den. Först upptäckte jag att lampan på bilden hade sladd!!!

Jag hade alltså beställt fel lampa!! Jävla jävla mig!! Vad gör man åt saken på kvällen innan den ska ges bort?? Det var ju liksom bara till att slå in den och sen när Robban öppnar så får man ju förklara vilken tabbe man gjort. Men jag tänkte att det är ju bättre att jag ger han den och att jag sen skickar tillbaka den och byter mot den rätta lampan. Ja så fick det bli. Så jag slog in den och gömde åter igen undan den. Sen satte jag mig och skrev ihop ett mail till verktygsvarihuset om att jag beställt fel och ville byta till en som gick på batteri.

Så kom då onsdagen och det var dags att ge Robban presenten som han bara skulle få titta på och sen skicka iväg igen. Robban öppnade och blev så glad så glad. Då kändes det inte bra att förstöra den glädjen med att tala om att det var fel. Men vad annat kunde jag göra? Så jag sa som det vara att jag hade mailat om att få byta den. Robban tittade förvånat på mig innan han sa att den var alldeles rätt. Och så visade han att man kunde ha både sladd och batteri.

Det var väl på sätt och vis bra. Men jag hade ju mailat om att lampan var fel. Den som öppnar det mailet måste ju tycka att jag är en fullkomlig idiot!!

Idag fick jag svar.

Ja ja!! Ni behöver ju inte lägga till ett utropstecken för att understryka hur korkad jag är. Jag är väl inte blondin för ingenting!!

Snålskjuts och trygghet på arbetet.

Jag har funderat på en sak. 🤔 Och kanske att någon av mina läsare kan/vill hjälpa mig att få svar.

Låt säga att du och jag bodde grannar. Skulle du då tycka att det kändes okej att jag drog en förlängningsladd till ditt eluttag så att jag själv slapp betala för el?

Och en vattenslang går ju att dra från din bostad till min så behöver jag ju inte betala för vatten heller för det gör ju redan du.

Och det där med skatt och försäkring på en bil är ju så fasligt dyrt. Så jag hade väl kunnat sälja min bil och använda din istället. För du betalar väl skatt och försäkring?

Jag hade väl kunnat snylta på dig och det du betalar för helt enkelt. Eller??

Om du inte tycker att något av mina förslag låter bra så undrar jag en liten sak. Är det för att du är snål och inte vill dela med dig eller bara för att du tycker att det är fel av mig att ”snylta” och liksom dra vinning av andra?

OM det är så det är så har jag ytterligare en undran. Ja, det kan nog bli väldigt många frågor men jag vill liksom bara förstå.

Jag tar lite för givet att just du är med i facket. Ha, det är väl klart att du är!! Så dumt av mig att ens tro något annat. 🙄

För inte är det väl så att du ”snyltar” på mig? Inte är det väl så att du drar vinning av att jag varje månad betalar fack avgift så att du ska få privilegier? (Ja, jag ska så klart inte ta hela äran åt mig. Vi är många som är med i facket. Men vi kan och behöver bli fler)

Utnyttjar du rätten att ta ut 4 veckors sammanhängande semester varje sommar?

Utnyttjar du rätten att få extra betalt när du jobbar över tid? Och utnyttjar du rätten att få betalt alls?

Använder du arbetskläder på jobbet? Och utnyttjar du i så fall rätten att få dom betalda av din arbetsgivare?

Tackar du ja när det vankas löneökning på jobbet?

Om du inte är med i facket men svarar jaen enda av dessa frågor så borde du skämmas för det är det samma som att du ”snyltar” på (bla.) Mig.

För jag är med i facket.

Jag betalar fack avgift varje månad

Och det gör att jag har bidragit till att facket har kunnat ta fram ett kollektivavtal som gör att svenska befolkningen kan ha det bra och faktiskt har en hel del trygghet och rättigheter på jobbet. Rättigheter som egentligen faktiskt inte är självklara. Och sakerna som jag räknat upp här är faktiskt bara en pytteliten bråkdel av allt som facket med hjälp av sina betalande medlemmar har förhandlat fram.

Hade jag fått bestämma så hade faktiskt enbart dom som är med i facket fått ta del av ”kakan” men nu är det ju tyvärr inte så.

Men vad säger du? Kan jag komma med min förlängningsladd i morgon? Och kan jag ha din bil tisdag-Onsdag för jag vill ut och köra lite.

Kalkon och brandlarm

Idag vankades det kalkon middag på jobbet 🤤🤤🤤
För er som inte vet så jobbar jag på ett LSS-boende. Där vi bla. lagar mat till våra ”brukare”. En gång om året så lagas det just kalkon och den tillagas alltid av min kollega Cecilia. Jag har turen att alltid jobba den lördag som detta sker. (det är nog den enda lördagen på året som jag faktiskt vill jobba)
Jag började jobba klockan 12:30 idag och när jag kom till jobbet så stod Cecilia där i köket och rörde som bäst i grytorna. Jag kände inte att jag var till så mycket nytta där bland kastrullerna så jag passade på att sköta lite pappers arbete på kontoret under tiden. Men så plötsligt avbröts jag i mitt arbete av ett ljud som man inte vill höra!!!

På jobbet har vi direktlarm. Det innebär att det går ett larm direkt till SOS innan vi ens har hunnit fatta att larmet gått.
Och innan vi ens hunnit ringa 112 för att tala om att det bara är sås som kokat över på spisen så kan vi höra sirenerna av brandbilen.
Dom måste ju hit i vilket fall som helst eftersom det förbannade larmet inte tystnar förrän en brandman stänger av det. Och alla i hela huset vill verkligen att dom kommer. För inte nog med att det skrålar inne hos oss. Det skrålar i hela trapphuset!!

Två brandmän i full mundering kom och skrattade åt Cecilia samtidigt som dom stängde av larmet.

För säkerhets skull mättes värmen i spis fläkten så att det inte hade börjat brinna där inne……hur det nu skulle kunnat göra det när det bara var sås som kokat över?? 🤔När allt var avlarmat och klart så kunde brandmännen återvända till sin brandstation och känna att dom just fått ett förbannat bra klirr i kassan för i stort sett ingenting. Röd dag ger väl bättre lön än en vanlig vardag 😉 Dessutom fick dom ju öva på att hantera matos 🤣Jag tycker självklart att det är hysteriskt roligt att Cecilia drog igång larmet….. Igen. För ja, det är inte första gången. Detta var hennes tredje gång. 🙈

Hon ser ju inte helt nöjd ut. Kanske för att hon vet att hon kommer att bli retad för det här 🤣 (förmodligen fram till den dag då man jag själv drar igång skiten)

Nå väl. Både vi och våra ”boende” fick lite spänning i vardagen. Och brandmännen fick ett extra klirr i kassan för en utryckning på en röd dag 😉

Hur som helst så smakade kalkonen (som vanligt) helt gudomligt. 😍

Lika så äppelkakan som serverades till efterrätt.

Nu dröjer det ett helt år till nästa gång det blir kalkon……och förhoppningsvis ännu längre tills larmet testas nästa gång.