Back on track! 

Jag har någon fix idé om att jag inte kan skriva om vissa saker för om jag gör det så går det åt helvete. Så fast att jag inland står inför saker som får det att bubbla i hela kroppen och klia i fingrarna efter att få skriva av mig om det så låter jag bli. Iallafall tills ”saken” är i hamn och jag vet utgången. 

Ja för min blogg har ju alldeles säkert så pass stort inflytande att den tom rår på självaste ödet. Jag vet ju innerst inne att sakers utgång inte påverkas det minsta av huruvida jag skriver om det eller inte. Men å andra sidan så vet jag också att jag inte kommer förföljas av otur bara för att jag råkar slå sönder en spegel, gå under en stege eller trampar på en ”A-brunn”. Ändå undviker jag i största möjliga mån att göra det. 

I mitt förra inlägg så skrev jag att vi körde upp till Älmhult för att uträtta ett ”ärende” som inte blev av pga. mig. ”Ärendet” som skulle göras var att Benjamin skulle köra upp!! (Anledningen till det vet ni som känner antingen mig eller Benjamin. Eller ni som fick lösenordet till det där ”låsta” inlägget i Augusti) 

Vi körde som sagt upp till Älmhult för att (vad vi trodde) Benjamin ännu en gång skulle bli en fri körkortsinnehavare. När vi kommer fram till Trafikverkets lokal så är där alldeles släkt och inte en människa så långt ögat kunde nå. (Förutom mig, syrran, Benne och 2 galna norrmän) Vi var i ganska god tid så till en början var vi helt inställda på att dom alldeles snart skulle komma. Men ju mer tiden gick, dessto mer började jag (vi) ana oråd. Så till slut så ringde jag till Trafikverket för att höra vad som var fel. Och där fick jag veta att Benjamin inte alls skulle köra upp den 3:e utan att det skulle han ha gjort redan den 1:e. 😱

När jag ändå hade Trafikverket på tråden så bokade jag genast en ny tid i hopp om att kanske kunna lugna Benjamin liiiite. För jag var mer än säker på att Benjamin skulle fullkomligt stycka mig när han fick veta. Jag bad kvinnan i luren att hitta en uppkörning snarast. Var som helst inom Sveriges gränser. Just där och då var jag villig att köra upp till Pajala om det så behövdes. Men riktigt så långt behövde vi inte köra. Han fick ny tid nere i Helsingborg 5 dagar senare. 

Med den hemska informationen hoppade jag sen tillbaka in i bilen och berättade för Benjamin att hans mors virrighet ännu en gång hade nått alla tänkbara gränser. Och sen blundade jag hårt och förberedde mig på ett (befogat) vredesutbrott och en fet smäll. Men Benjamin ryckte mest på axlarna och tyckte att det var tråkigt att han stigit upp tidigt i onödan. Och när jag bröt ihop och grät så sa han bara ”deppa nu inte ihop för det. Jag hade ändå inte kunnat göra uppkörningen på Onsdagen då den skulle ha gjorts eftersom att jag var sjuk” Och så var det inte mer med det. Tack älskade Benjamin för att du tog det så bra och moget. ❤

Men igår var det alltså dags på riktigt (Jag hade kollat bokningen ca 4677 gånger) 

Vi körde ner till Helsingborg i väldigt god tid innan uppkörningen. Vi startade med en middag på Väla. 


Med mat och framför allt bacon i magen kan Benjamin klara ALLT!! Vi mötte upp syrran där som skulle följa med på en liten övningskörningsrunda i hennes hemtrakter. Och senare finnas som moraliskt stöd till sin syster (mig) under tiden som jag, nervöst, höll på att tugga sönder varje liten magen som fanns i min närhet. Oavsett om nageln satt på mina eller någon annans händer. 

Vi körde runt, runt, runt och syrran aggerade körlärare från baksätet där hon satt och dirigerade körriktningar till höger och vänster. Samtidigt som hon berömde Benjamin för hans uppmärksamhet på skyltar och annat som kan vara ganska bra att vara just uppmärksam på i trafiken. 

Men så kom då tiden då det var dags att infinna sig på Trafikverket. 


Det där med is i magen var inget som jag hade förmåga att känna. Jag var enbart nervös och orolig. Benjamin skulle köra upp i en storstad och det kunde väl knappast gå vägen tänkte jag eftersom jag hatar att köra i just storstäder. 


Han gav sig iväg ut på vägen och lämnade en oerhört nervös väntande mamma. Efter 40 minuter kom han tillbaka med ett gigantiskt leende som lös upp hela hans vackra ansikte!! HAN KLARADE DET!!! (Trots att det var en storstad) 


Det är inte många som lyckas göra sina föräldrar lyckliga och stolta för samma sak TVÅ gånger. Men vår Benne kan minsann. ❤ 

Håll nu hårt i kortet och kör försiktigt älskade son. ❤

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *