Blommor och teckenspråk

Idag har jag och två av mina grabbar varit inne i stan och köpt blommor för nu ska sommaren minsann vara här för att stanna.

Jag önskar verkligen att jag hade ”gröna fingrar”…… det har jag inte. Jag tar, utan minsta ansträgning, död på allt vad växter heter och förvandlar de vackraste blommor till torra prasslande eterneller. Antingen så glömmer jag helt bort att vattna, eller så vattnar jag alldeles för mycket och tror att blommorna kan simma. Jag har dessutom ingen som helst koll på vilka växter som fungerar ihop. När jag köper blommor så köper jag dom som jag tycker är fina att trycka ner i en och samma kruka och sen hoppas jag på det bästa. Det kan ju i och för sig vara just därför blommorna dör. Dom tar helt enkelt död på varandra. 🤔 Skönt….då har jag någon annan att lägga skulden på. Det är helt enkelt blommorna som inte kan komma överens 😉

Jag beslutade mig dock för att ge det här med blommor ännu en chans och åkte som sagt in till blomsterlandet för att köpa lite grönska. Vi han inte långt in i butiken innan vi började fråga oss om vi verkligen hade kommit in på blomsterlandet eller om det var leklandet. Alla växterna talade ju för blomsterlandet, men de fem barn som sprang runt i hela butiken och skrikande lekte tåg talade mer för att vi hamnat på leklandet. Var i butiken vi än var så var ”tåget” så klart just precis där. Vi måste verkligen ha råkat befinna oss mitt i sj’s linjebana!!! Det gapades och skreks. TÖÖÖÖÖT, TÖÖÖÖT skrek ett barn (troligtvis loket) JAG STÅR PÅ STATIONEN . JAG VILL ÅKA MED, vrålade ett annat. Jag tittade mig omkring för att se om det möjligen fanns en eller flera kunder i butiken som talade teckenspråk så att man kunde hitta en logisk förklaring till varför föräldrarna inte sa till sina barn att dämpa sig. Döva föräldrar kan ju knappast hjälpa att deras barn skriker. Dom hör ju inte. Men alla tycktes vara hörande. (Speciellt dom som med grimas sneglade på dom skrikande barnen) Vi hade inte varit inne i butiken speciellt länge innan Jonathan fick mord i blicken och talade om att han skulle gå ut i bilen och sätta sig. Jag försökte inte ens hindra honom och räddade förmodligen på så sätt livet på 5 barn. Liam stannade snällt, om än motvilligt, kvar hos mig. Vi tog dom blommor vi tyckte var fina (av dom vi hann se innan även vi tröttnade på skrikandet) och begav oss mot kassorna. När vi stod där i kön så kom ”tåget” åter igen skrikande. Utanför kassorna på blomsterlandet finns en liten lekhörna där man kan bygga med lego. Det var tydligen ändhållplatsen för ”tåget” för där övergick skrikandet till vad som skulle byggas. Alla kunder i kön himlade med ögonen och mummlade något om att det var ett jävla väsen.

Då kommer, vad som verkade vara föräldrarna, oxå ut till det lilla legobordet. Dom tittar på varandra och säger lättat ”Vi klarade oss ut” Jag fick blodsmak i munnen så hårt jag bet mig i tungan för att inte gå fram och fråga vad dom menade med det. Menade dom att dom var tacksamma över att klara sig hela vägen ut utan att på något sätt ha blivit torterade av övriga kunder?? Eller menade dom att dom kände sig stolta över att ha klarat av hela vistelsen i butiken utan att ha sagt till sina barn en enda gång? För i min värld är det ta mig fan en prestation. Hade mina barn fört ett sådant väsen så hade dom åkt raka vägen ut i bilen innan deras högljudda ”tåg” ens kommit till första ”stationen”

Hur långt liv tror ni att dom får??

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *