Det ska vara en mamma till det.

Härom dagen kom Benjamin till mig och berättade att han hade slarvat bort sin plånbok. Jag fick nästan kväva en gäspning när han sa det för det har jag hört så många gånger att jag inte ens kan räkna det på mina tio fingrar. Och eftersom det har kunnat upprepa sig så många gånger så har den alltså återfunnits varje gång. I 9 av 10 fall har jag varit den som har hittat den varje gång. Benjamin är otroligt duktig på väldigt mycket saker (slarva bort saker är en av dom) att hitta saker är inte en av dom sakerna. Jag sa lite frånvarande att om han bara städade sitt rum och kanske tom bilen så skulle den med största säkerhet komma fram. Men fick till svar att han redan hade letat på båda dom ställena. Hans sätt att leta skiljer sig ganska kraftigt från mitt sätt att leta. Och jag tänkte där och då att jag  skulle leta en liten sväng (för det brukar vanligtvis krävas väldigt lite letande av mig innan allt han gjort av med hittas) Men just där och då var det dags för mig att dra till jobbet. Så letandet fick snällt vänta. Och sen föll det i glömska. För JA även en mamma kan glömma!

Igår kväll när jag satt på jobbet så fick jag ett sms från Robban som då oxå fått informationen av Benjamin att plånboken var borta och saknad. Jag sa att jag visste om det men att jag bara inte kommit ihåg eller hunnit att leta. Robban påpekade att det inte kan vara allt för lätt att hitta något alls i den kaos som råder inne på rummet. Jag är benägen att hålla med.

Jag vill nu utfärda en varning till känsliga läsare. Jag tänker nu lägga ut en bild på hur Benjamins rum, i skrivande stund, ser ut. Pedanta eller på minsta sätt ordningsamma människor riskerar att få utslag, andnöd och tom hjärtstopp av synen. Är ni känsliga så ”scrolla” förbi bilden!! Väljer ni att titta så kom för guds skull inte och säg senare att jag inte varnade er!!!

MITT sätt att leta skulle, i detta fallet, vara att i första hand ge mig på tvätten på golvet. Ta plagg för plagg och känna igenom. Och för varje plagg jag kände igenom så skulle jag lägga det i tvättkorgen (som syns nere i högra hörnet och som är tom) Nu skulle det ju dock inte behöva göras om det var jag som blivit av med något eftersom jag aldrig skulle välja att förvara min tvätt på golvet överhuvudtaget. Att ens bara titta in på Benjamins rum får det att krypa i kroppen på mig. Men det är hans rum och hur han väljer att ha det där är upp till honom….hur frestad jag än är på att ge mig in där och bara tok röja.

När jag kom hem efter jobbet i morse så tog jag tag i det där letandet. Jag lyfte upp 1 par byxor, kände igenom dom utan resultat, tog upp nästa par byxor och se där. I fickan på dom låg den plånbok som Benjamin i flera dagar har letat överallt efter. Mig tog det ca en halv minut att hitta den. Men det är väl som Robban sa ”Det ska vara en mamma till det”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *