Dramatiskt försvar. 

Jag har lite ”dragit” på om jag verkligen ska skriva detta inlägget eller låta bli. Det kan nämligen få ett (eller tom flera) av våra barn att verk lite…hrm…. Hur ska man säga…. Störd? 

Men va fan, ni får dra vilka slutsatser ni vill. Here we go….

När jag packade inför lördagens Lisebergs besök så packade jag bland annat ner min ”powerbank”. 
Har man tonåringar så vet man att ett mobilbatteri blir urladdat väldigt snabbt. Det ska läggas ut filmer och göras uppdateringar på div. sociala medier. Och ibland ska det fångas in en och annan Pokémon där i karusellkön. Så jag visste att den där powerbanken skulle komma väl till pass. Och visst gjorde den det. Alla tre hade, innan ens halva kvällen gått, vääääldigt svagt batteri. Hur prioriterar man då som mamma? Vem blir särbehandlad och får den där eftertraktade påfyllnaden på sitt batteri? Jag resonerade som så att Liam var den som var den med det största behovet. OM han skulle bli av med oss vuxna och /eller sina brödrar så skulle han få fullkomlig panik. Och han skulle inte ha varken modet, förmågan eller vetskapen om hur han skulle gå till väga och skulle därför vara mer utsatt än vad hans brödrar på 16 och 18 år skulle vara. Så det blev helt enkelt han som fick den. Jag förklarade för honom hur jag tänkte och kopplade hans mobil till powerbanken och la ner den i hans ficka innan han åter igen skuttade efter sina brödrar mot nästa karusell.

När Benjamin senare upptäckte att lillebror fått en fördel som han själv hade kunnat ge mycket för att få så frågade han Liam surt varför just han hade fått den där powerbanken. Varpå Liam svarade:

”Jag behöver den bättre än dig. Jag kan bli kidnappad och våldtagen på en toalett.”(Det var väl inte riiiiiiktigt vad jag hade sagt.)  ”Jaha, kan inte jag bli det då?” Hade Benjamin frågat. ”Jo, men du är 18. Du kan försvara dig. Det kan inte jag” 

Alltså detta barn!!! Han tänker alltid lite längre än jag. Och ”aningen” mer drastiskt. Hade jag tänkt i dom banorna så hade han inte fått lämna min sida överhuvud taget, oavsett om han hade batteri eller inte. Jag tror inte att han, om (Gud förbjude!!!!) han hade hamnat i en så fruktansvärd situation hade getts möjligheten att ringa varken mig, Robban eller någon annan. 

Usch!! En obeskrivligt hemsk tanke. Och lika hemskt att en 10 åring ens är medveten om att sådant ens kan hända!! 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *