En blick i backspegeln

Ibland får jag sådana där ”flash back”’ till saker jag har upplevt och varit med om. Något jag ser, en doft eller bara en känsla. Som lukten av nybakade kanelbullar slänger mig genast in i barndomen när man kom hem från skolan och mamma hade fyllt hela bänken i köket med nybakade bullar. Lukten av olja, svets rök och garage får mig att tänka på pappa och när mamma och jag ibland körde och hämtade pappa på jobbet. Prick klockan 16 parkerade vi bilen utanför Expressbyrån i Hässleholm. När vi hade ställt bilen utanför de stora garage portarna så flyttade mamma alltid över till passagerarsätet och satte sig och läste kvällsposten i väntan på pappa.  Jag sprang alltid in och mötte pappa och frågade om jag fick köpa läsk. Vilket jag alltid fick. Då fick jag springa igenom halva verkstaden och ut vid en lastbrygga och stoppa en krona i en maskin och köpa min läsk. Att springa igenom hela verkstaden bland alla pappas arbetskamrater hade jag inga problem med. Jag var allt annat än ett blygt barn. Och jag tyckte att jag kände alla dom där arbetarna.

Nu när vi var på Gotland i förra veckan så fick jag ännu en sådan där ”flach back” till barndomen. Det var när vi skulle gå in på sommarland där. Då kunde man antingen gå genom stora entrén eller, om man redan hade armband, via en liten butik. När jag stod i dörröppningen till den där butiken så kom jag ihåg att det såg istortsett lika dant ut som när jag var liten.

bty

När jag var liten, 7-8 år kanske, så var jag på semester på Gotland med mamma och pappa. På samma ställe som jag nu var med min familj förra veckan. Men på den tiden så vill jag minnas att det bara var en enda stor äng, där husvagnar, tält och ”combicamp” stod på rad. Och för oss barn så fanns det pipphus som än idag står kvar. För att få komma in där så behövde man ett ”klippkort” som man skulle visa upp i precis den där kassan som ser lika dan ut idag. För det där klippkortet så fick man tillgång till pippis hus där man kunde vara och leka, en liten ränna där man kunde vaska guld och i en hage gick en prickig häst som man kunde klappa. Om det var den riktiga ”lilla gubben” är oklart. Vad som däremot är förbannat klart är att den satans hästen bet mig och sen fick han min själ inget mer klapp av mig!! 😡

Detta var alltså allt man fick för pengarna man la på det där klippkortet. Mamma, som visste hur slarvig jag kunde vara ville inte låta mig springa runt med det där klippkortet själv. Då skulle hon lika väl slänga pengarna i närmaste papperskorg. För hon kände mig så pass väl att hon visste att jag med största sannolikhet skulle slarva bort det där kortet. Så istället så sa hon till mig när jag skulle in där att jag skulle förklara i kassan att mamma skulle komma senare och visa det där kortet. Så det gjorde jag. Dag ut och dag in, flera gånger om dagen, sprang jag in till det där pippihuset (med den bitska jävla hästen) Till slut behövde jag inte ens säga något i kassan. Dom visste ju vem jag var och att mamma skulle komma sen. 

Först i vuxen ålder har jag fått veta att mamma aldrig gick dit och lät dom klippa det där kortet…… För vi hade helt enkelt inget kort!! Planen var nog att mamma och pappa skulle köpa ett sådant där kort. Men när det gick att gå in utan så fanns det väl förmodligen ingen anledning att köpa det. 

Jag undrar om det var många som gjorde så. För idag måste man istället ha ett armband. Och idag så finns där liiiiiite mer innanför den där dörren. Nu mera kommer pippa, prusseluskan, kling och klang på besök vid huset och spelar teater. Dom såg man minsann inte röken av då, i början på 80-talet. Hästen har nog bitit sin sista unge, för den finns inte kvar. Istället finns där karuseller, chokladhjul, hoppborgar osv. Men för att få uppleva allt det där så duger det minsann inte med att ”mamma kommer med en biljett senare” 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *