En fortsatt vardag

Mitt förra inlägg (Änglar och hjärtlösa svin) var ett inlägg som jag skrev i affekt och av ilska efter att ha varit ute hos den brand drabbade familjen och fått höra hur en del bemött dom i denna tragedin. Jag ville få ur mig ilskan över hur hjärtlösa vissa människor är. Jag ville samtidigt visa på hur obeskrivligt varmhjärtade andra kan vara. För (tack och lov) så har det faktiskt varit fler som har varit hjälpsamma än vad det har varit as. Jag delade (som vanligt) inlägget på min Facebook sida. Men även i en ”grannsamverkan grupp” Där delade jag i hopp om att dom som behandlat familjen respektlöst skulle läsa och kanske tänka till och kanske handla annorlunda om tragedin skulle slå till igen för någon annan. (Att det skulle få dom att visa ”stake” nog att be om ursäkt för sitt beteende vore att hoppas på allt för mycket)  Jag hade inte väntat mig att inlägget skulle få en så enorm spridning som det fick. Det delades hej vilt och har just i skrivande stund lästs 9591 gånger!!! Visst, närmare 10000 visningar är inte mycket för något som visas på nätet. Men det är en jävla massa visningar för min lilla blogg!! 

Efter att ha skrivit ett sådant inlägg så har det känts svårt att blogga igen. Jag har brottats med hur jag ska kunna återgå till att blogga om vardagliga händelser som förr. Det har liksom känts lite hjärtlöst att bara fortsätta blogga som om livet bara återgår till det normala som om ingenting har hänt. Så är det dock inte. Eller jo, delvis så gör det väl det. Men det är inte så att jag bara har ”släppt” familjen. Jag fortsätter att hjälpa så mycket jag bara kan. Och Bjärnumsborna fortsätter att ställa upp med det dom har och kan. Familjen finns i mina tankar konstant hela tiden. Men parallellt med det så måste mitt och min egen familjs liv  fortsätta. Tvättberget slutar inte växa, dammråttorna slutar inte att föröka sig på mitt golv och mina äckliga fönster (med massa äcklig flugskit på) tvättar inte sig själva. Men på något konstigt sätt så ”tycker jag om” det. Jag uppskattar att jag har ett tvättberg som kan växa, att jag har ett hus för dammråttorna att föröka sig i och att jag har fönster att tvätta (hur mycket jag än hatar att putsa fönster) 

I allt jag gör så finns familjen i mina tankar. Står jag och vispar i en gryta så tänker jag ”undrar om dom har en visp??” I alla vardagliga situationer undrar jag om dom har möjligheten att göra det jag gör. 

Jag har även blivit rädd att samma tragiska händelse ska drabba mig och min familj och jag har blivit rädd att lämna barnen ensamma hemma. Speciellt om dom sover. För vem ska rädda dom om inte jag är här om det skulle börja brinna?? 

Det är fortfarande människor som hör av sig och vill hjälpa. Folk som skickar och frågar om det finns något familjen behöver. Eeeehhh… JA. Dom har ju som sagt förlorat allt och behöver således allt. Men jag tror att det absolut mest akuta behovet är stillat. 

Sen finns det folk som hör av sig och försöker camouflera sin nyfikenhet bakom hjälpsamhet. Dom berättar vad dom har att skänka och frågar sen ”har dom någonstans att bo?” Jag svarar sanningsenligt att det var en änglafamilj, som bara timmar efter tragedin, hörde av sig och erbjöd ett helt hus där dom kunde bo tills det ordnade upp sig. Det är den informationen jag är villig att ge. Och blir obeskrivligt irriterad när följd frågan ”Var då” kommer. Ärligt talat!! Spelar det någon roll?? Dom har en bostad PUNKT!!!! Numera svarar jag bara ”på en plats där dom får vara ifred och har en chans att andas” Och med det svaret hoppas jag att folk förstår att familjen behöver vara ifred. Hur obeskrivligt tacksamma dom än är över all ovärderlig hjälp dom har fått från alla kärleksfulla människor. Så orkar dom inte träffa en massa folk just nu. Den lilla energi dom har behöver dom lägga på att bearbeta och ta in tragedin. Och att bygga upp en någorlunda fungerande vardag och ett nytt framtida liv. Likväl som alla vi, som funnits och fortfarande finns där för att hjälpa, måste låta våra liv och vardagar fortsätta. Dock kanske med ett öppnare sinne och en större tacksamhet till allt vi har. Och kanske många med mig, i allt det här, har fått en chans att omvärdera vad som är viktigt och inte viktigt. 

Till familjen (om dom läser det här) jag finns här för er. Var inte rädda att be om hjälp. Ingenting är för stort eller för litet att be om. ❤️

Och till alla er (som på ett eller annat sätt har varit villiga att hjälpa till) från botten av mitt hjärta, och på familjens vägnar:

 

Tack hjärta_500

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *