God gärning och obesvarade frågor

Idag var det dags att lämna blod igen. Varje gång jag gör det så väcks en massa frågor hos mig som jag faktiskt kämpar som ett djur för att faktiskt inte ställa. Inte för att jag på något sett tycker att det är dumma frågor men jag är lite ”orolig” för hur dessa frågor skulle tas emot av den jag ställer dom till. Så jag får helt enkelt fortsätta genom livet utan att ha fått svar på dessa frågor…….om inte mina tvångstankar en dag vinner och dom där frågorna plötsligt bara hoppar ur munnen på mig när jag är på blodgivarcentralen.

För er som av någon (för mig oförståelig anledning aldrig har lämnat blod så ska jag berätta hur det går till. Eller iallafall hur det går till när just jag är där. Men jag antar att det är det samma för alla. Man kommer dit och får då genast fylla i en hälsodeklaration.

Där får man svara på frågor som ifall man har tatuerat sig de senaste 6 månaderna, om man sedan förra blodgivningen rest utanför Norden, om man de senaste månaderna haft feber eller någon infektion och så den dummaste frågan av dom alla: ”Har du någon gång betalt eller fått betalt för sexuellt umgänge?” Jag vet att jag har diskuterat just den frågan i bloggen för några år sedan. Men den är värd att ta upp igen och jag har fortfarande inte fått något bra svar. Själva frågan i sig var absolut inte svår att svara på. För jag har aldrig varken fått eller betalt för sex. Men om det var så att jag hade för avsikt att ta betalt men att ”kunden” efter självaste akten drog utan att betala. Vad ska jag då svara? Jag planerade ju att ta betalt men blev blåst. Men eftersom jag inte fick betalt så måste väl svaret på frågan vara nej……eller? 🤔

Den sista frågan i den där deklarationen är om jag känner mig helt frisk. Det är för mig en väldigt knivig fråga och jag önskar att dom kunde precisera frågan lite. För menar dom om jag känner mig frisk som i att jag inte har någon sjukdom. Typ halsont, feber, magsjuka osv så är svaret absolut JA. Men menar dom om jag känner mig frisk i huvudet så är nog svaret snarare nej. Jag har dock aldrig bett dom precisera utan bara hoppats på att dom menar känner mig sjukdoms fri.

När man sen har svarat på alla frågor så skriver man under och intygar att man varit sanningsenlig i sina svar. Sen stoppar man ner deras penna i sin egen ficka eller väska som ett litet tack för besväret. Ja som sagt, nu skulle jag ju beskriva hur det går till när just jag lämnar blod.

När det är klart så får man följa med in på ett litet kontor. Eller snarare ett litet bås med dörr. För det är tom mindre än mitt badrum!! Där får man legitimera sig och prata med en sköterska som frågar: Har du sedan förra blodgivningen rest utanför Norden? Om man de senaste månaderna har haft feber eller infektioner osv. Ja, kort och gott så frågar hon ett antal av de frågor som jag precis har besvarat på hälsodeklarationen som jag lämnat över till henne och som hon faktiskt precis tittat på. Och det är vid just detta tillfälle som jag känner att jag har svårt att bärga mig. För jag vill sååå gärna fråga varför jag precis har kryssat i en massa frågor om hon ändå ska ställa frågorna en gång till. Men jag lägger band på mig själv och tänker att det alldeles säkert är för att jag skulle få chansen att ta deras penna. När hon är klar med frågorna och hon skrivit ut en massa lappar som talar om vem jag är och vilken blodgrupp jag har osv. (Lappar som senare ska klistras på just den påse som mitt blod kommer att förvaras i) så är det dags att välja gåva. Man kan få en tröja, en mugg, ett paraply osv. (Pennor har dom tydligen inte med bland valen) Just nu så kan man välja att skänka sin gåva till musikhjälpen. Vilket jag gjorde. (Undrar om jag skänkte en mugg, tröja eller paraply??🤔)

Nu har vi kommit fram till momentet där det är dags att lämna det jag kom dit för. Sköterskan ger mig alla de där lapparna och säger att jag kan gå in i självaste hjärtat av blodgivarcentralen och välja var jag vill sitta under själva åderlåtningen. (Ja hon kallade så klart inte det för åderlåtning) Vi reser oss samtidigt och går ut ur båset. Det är ca 2 steg mellan det lilla båset och själva blodgivnings rummet. När jag har tagit dessa två steg så är samma sköterska mig hack i häl och säger att hon kan ta mina papper?!?!? Varför gav hon mig dom från början då? Varför kunde hon inte själv bara ha burit dom där papperna de 2 steg vi skulle ta?

Jag hoppar upp i stolen och fäller den till bekväm ställning. Sköterskan kommer fram till mig med den påse som mitt blod ska rinna ner i, nålar och annat krafs som behövs när hon ska komma åt mitt blod. Och så ger hon mig en stressboll att klämma på. (DEN kände jag att jag verkligen kunde behöva för det är ganska stressande att hålla inne med alla kommentarer som trängs i mitt huvud och hotar med att hoppa ut!!!)

Hon ber mig att uppge mitt namn och personnummer och jag gör lydigt som hon säger……trots att jag egentligen bara vill säga ”almen kära du. Nu får du väl ta och skärpa dig. Det är ju mindre än 2 minuter sedan du själv satt med mitt körkort i handen. Och jag har ju knappast blivit någon annan under dom 2 steg vi tog för att komma hit”

Kanylen sätts på plats och ådelåtningen börjar.

Under den tid det tar att fylla den där påsen (knappt 10 min) så ligger jag och bloggar inombords. Åh vad jag ibland önskar att det bara gick att koppla in en sladd i huvudet så skulle allt automatiskt sättas på pränt. Eller nej, det önskar jag nog egentligen inte alls. För då skulle det ju förmodligen inte finnas några som helst filter på vad som hamnar i bloggen😱

När dom har fått den mängd blod dom vill ha så får man ett bandage på armen så att man kan visa alla man möter hur duktig man har varit (för visst är det väl därför man får bandage?) och sen bjuds man på fika.

Det finns frukt, lussebullar, knäckebröd, kaffe, te, saft mm, mm. Bara DET gör ju det värt att lämna blod 😉

Så idag har jag alltså gjort en väldigt god gärning som kanske kommer att rädda livet på någon. Men mina frågor är och förblir obesvarade.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *