Hemsökt tavla och kärleksbrist

Jag har alltid trott att jag hade en bra och lycklig barndom. Det är iallafall så jag har kommit ihåg den. Jag har alltid känt att mina föräldrar älskar mig. För dom visade det på så många sätt. Men idag gick det upp för mig att jag kan ha fått det hela om bakfoten!!

Jag har ju erkänt att jag lyssnar mycket på ljudböcker och olika poddar och att det är det som gör att uppdateringarna i bloggen blir allt för glesa. Mycket kan jag men att lyssna på podd och blogga ssmtidigt funkar dåligt. Härom dagen lyssnade jag på podden ”spöktimmen” och ett avsnitt som hette ”Halloween” Det handlade om hemsökta objekt. Ett av dessa hemsökta objekt var en tavla på en gråtande pojke. Denna tavla massproducerades och blev av någon anledning väldigt populär. Bara i Sverige såldes den i ca 1,5 miljoner exemplar och var en av de vanligaste  i svenska hem på 70-talet. Är det bara jag som ställer mig starkt frågande till varför man vill ha en tavla med ett gråtande barn på väggen?? 

I podden som jag lyssnade på så berättades det om hur väldigt många familjer som hade just denna tavla, drabbades av div. olyckor. Många av hemmen brann ner men i ruinerna så hittades ofta dessa tavlor näst intill helt oskadda. Och det sägs att brandmän på 80 talet vägrade att ha just dessa tavlor i sitt hem. Men i vårt hem hängde den minsann. I mitt rum dessutom. Och den hade fått hedersplatsen vid fotänden av min säng så att en bölande unge var det sista jag såg innan jag somnade på kvällen, och det första jag såg när jag slog upp ögonen på morgonen. Ja det var ju ett uppmuntrande sätt att starta och sluta dagen på. . Hur tänkte mina föräldrar när dom hängde dena, allt annat än uppmuntrande, (och tydligen hemsökta)  tavla just där?? Kanske var jag inte alls så älskad som jag trodde trots allt.

2 reaktioner till “Hemsökt tavla och kärleksbrist”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *