Jag går sönder!!! 

Just nu är min vardag jävligt tuff och mina dygn har alldeles för få timmar. Jag är sönderstressad, förvirrad, (värre än vanligt) maktlös och sååååå jävla ledsen. Jag känner mig otillräcklig och det är en av dom värsta känslor jag vet för det skapar sådan obeskrivlig ångest för mig!! Jag mår rent ut sagt för jävligt!! 

Det finns väldigt många ”måsten” just nu. Och även om tårarna bränner i ögonen och sitter som en jävla klump i halsen så biter jag ihop, sväljer och kämpar vidare. När jag sitter i bilen på väg till ett av alla måsten, så släpper jag ibland på spärrarna och bryter ihop. Låter tårarna forsa så att jag knappt ser vägen jag kör på. Skriker ut all min vanmakt och ångest och sorg. Bara för att, när jag kommer fram till målet, torka bort tårarna, koppla på reserven och få gjort det jag ska. 

Min morbror har gått bort. Jag fick beskedet via telefon i måndags, samtidigt som jag står på parkeringen till Centralsjukhuset  i Kristianstad för att gå in och lämna av Benjamin för operation. Ett chockerande besked eftersom jag pratat med honom bara några dagar tidigare. Samtidigt var det på något sätt väntat. Jag kände, där och då under vårt samtal,  en stark känsla av att det var sista gången jag pratade med honom. 

För alltid borta, men aldrig glömd.

Oves (min morbror) närmsta anhöriga i Hässleholm var jag och mamma. Men mamma var, just när jag fick beskedet, på semester i Spanien så det blev jag som fick börja ”rodda” i allt. Ringa myndigheter, meddela vänner mm. mm. Jag har nog aldrig saknat min mamma så mycket som då. Jag behövde verkligen henne att luta mig mot. Det kvittar nog om mamma hade varit hemma eller inte. För jag hade förmodligen ändå varit den som kastat mig in i att ta tag i allt. Det är sådan jag är som person. Det är mitt sätt att bearbeta det som hänt. Att det sen fullkomligt misshandlar mig psykiskt spelar ingen roll. Jag måste göra det. Jag måste göra detta lilla sista för Ove. 

Ove var ett känt ansikte i Hässleholm. En social man som mer än gärna tog sig en liten pratstund med alla som hade tid och lust. (Förmodligen även med dom som inte hade tid och lust) Han var oerhört generös och bjöd mer än gärna på mer än vad han egentligen hade och kunde. Jag skällde på honom många gånger för det. Jag tyckte inte att han om och om igen skulle bjuda folk på en massa när dom aldrig bjöd igen på minsta vis. Varje gång höll han med mig. Han visste att jag hade rätt och han lovade att inte bjuda mer. Ändå så gjorde han det om och om igen. För så godtrogen och givmild var han. 

Skulle han bara ha 500kr kvar att leva för och jag berättade att jag behövde 600 till något så skulle han, utan att blinka, ge mig sin sista femhundring. Sen skulle han låna ytterligare en hundralapp av någon för att ge mig även den. För det var sådan han var. Givmild och hjälpsam. 

I honom kunde man hitta en oerhört snäll och lojal vän. 

Jag trodde ärligt talat inte att det skulle ta mig så obeskrivligt hårt att förlora honom. Men det gör ont som FAN!! Han fattas mig!! 

Just nu så är jag i full färd med att planera hans begravning, tömning av lägenheten osv, osv, osv. Och även om det är fan så jävla jobbigt psykiskt så vill jag inte släppa det. Det är ju mitt sätt att bearbeta. 

7 reaktioner till “Jag går sönder!!! ”

  1. Hej!
    Är övertygad om att det varit en fin begravning tanken var att att jag skulle varit med men som sagt knallförkyld.
    Tankarna har varit hos er❤❤

  2. Tänker på dig och din familj. Ove va en underbar människa. Kommer aldrig glömma hur han alltid skyddade min kusin när vi var små mot alla som utnyttja o skulle slå honom. Är så glad att Bella träffa honom och hon va så glad för honom.
    Skickar världens största kram till dig
    Kramizar Myran

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *