Kära tonåriga Jessica

Ibland så önskar jag att jag kunde vända tillbaka och prata med mig själv som tonåring. Jisses vad många goda råd jag då skulle ge. Förvisso helt lönlöst eftersom jag som tonåring ändå bara skulle sucka, himla med ögonen och inte ta till mig ett dugg av alla de där råden. För jag var ju cool. Jag visste ju allt om hur mitt liv skulle bli. Jag hade ju en plan…… att den planen var ”ta dagen som den kommer” och ”allt ordnar sig” tyckte jag där och då lät som en bra plan. Och visst hade jag väl till viss del rätt. För visst ordnar det sig alltid. Men ibland inte på det sättsom jag  och ibland så måste man själv slita som ett djur för att få det att ordna sig. Min längtan efter att bli vuxen och få sköta mig själv var stor. Hade jag visst vad jag vet idag så hade jag nog snarare velat bromsa än att gasa på mot vuxenlivet.

Kära tonårs Jessica. Skrik inte åt dina föräldrar att du hatar dom. För det gör du inte. Och det vet du innerst inne. Orden du skriker i din frustration över att inte få din vilja igenom, sårar och du själv kommer att ha dåligt samvete i resten av ditt liv, över att du skrikit. Svär inte åt din mamma när hon sätter gränser. Hon har mer livserfarenhet än du. Och hon vill bara ditt bästa. Dom där gränserna sätts av kärlek och omtanke. Kära tonåriga Jessica, skrik inte åt din pappa att han är så dum i huvudet så att han har piss i hela skallen (var fick jag ens en så korkad kommentar ifrån??) Det tycker du inte egentligen. Och även han älskar dig gränslöst och vill bara ditt bästa. Dina föräldrar fattar ingenting enligt dig. Men tro mig, dom förstår mer än du anar. Du tycker att dom försöker hindra och motarbeta din väg in i vuxenlivet när dom i själva verket bara banar väg för dig och försöker hjälpa dig. En hjälp som du inte ser. 

Kära tonåriga Jessica, lova inte dig själv att du aldrig ska bli som din mamma. För det är ett löfte som du inte kommer kunna hålla. En dag så kommer du vara så lik din mamma att du knappt ens själv kan se skillnad på er. En dag kommer det t.o.m finnas lägen där du önskar att du var ännu mer lik henne. Att du hade hennes styrka, ork och karaktär. Det kommer en dag när du kommer titta på dina föräldrar med beundran och gränslös kärlek. Det kommer en dag när du ser allt dom gör för dig, en dag när ni lite byter plats. Där det är du som är beredd att göra allt för dom. En dag när du vaknar och ser allt dom gjorde för dig trots att du gapade, skrek och var oerhört otacksam. En dag när du ser att deras förmåga att förlåta var gränslös. En dag så kommer du själv vara en tonårsmamma. En tonårsmamma som är kopia av din egen mamma. En tonårsmamma som får känna all den där smärtan, vreden och otacksamheten  som en förälder måste tackla när ens barn ska bryta sig loss. Först då kommer du att på riktigt förstå hur illa du gjorde dina föräldrar. Och först då kommer du på riktigt att förstå vilken motvind dina föräldrar jobbade i när du rusade mot vuxenvärlden. Att vad dom än gjorde så var det enligt dig fel. Du kommer att förstå hur dom många gånger dom frågade sig själva vad dom gjort för fel i sin föräldra roll. Men när den dagen kommer så ska du tänka tillbaka på din egen tonårstid. Minnas hur du själv tänkte (eller ibland snarare inte alls tänkte) och då försöka förstå hur dina egna tonåringar tänkte. Och när det känns som allra jävligast så försök trösta dig med att även dina barn kommer att bli vuxna och då kommer dom förhoppningsvis ”vakna” på samma sätt som du själv gjort och förstå varför så mycket blev så fel. En dag kommer du förhoppningsvis få lugn omkring dig och en möjlighet att blicka tillbaka och tänka ”vilket helvete det var, men vad bra det tillslut blev” Det gråa håret får du bära som en liten påminnelse om hur det en gång var. Och när du en dag sitter där med ett nyfött litet barnbarn i din famn så kommer du titta ner på det lilla underverket och tänka på vilken ångest, smärta och sorg h*n kommer att orsaka sina föräldrar i framtiden. 

Hade jag bara kunnat så hade jag vridit tillbaka tiden för att göra så många saker annorlunda. Och jag skulle där och då berätta för mina föräldrar att dom gjorde rätt, att dom var bra föräldrar, jag hade bara inte förmågan att se det just då. Men idag ser jag. Och idag vet jag precis hur dom kände, tänkte och stundtals led. Och idag vet jag att jag aldrig hade varit där jag är idag om dom inte hade gett mig alla dom ”verktyg” dom gav mig under min uppväxt. Idag kan jag både känna och visa den oerhörda kärlek och tacksamhet jag känner jämntemot dom för allt dom gjort och fortfarande gör för mig. Och jag är stolt över att just jag får vara deras dotter. ❤

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *