Min hjälte ❤️

Igår tog Robban på sig hjälte capen!! (Ja inte bokstavligt) För ett tag sedan så var han ju på blodcentralen för att skrivas in och lämna prover för att se om han gick igenom ”besiktningen” så att han kunde bli blodgivare. Och det blev han 💪

Så igår var det dags för honom att lämna blod för första gången. Jag vet hur Robban är när det kommer till sjukhus. Han vill inte ens närma sig. Han kan såga av sig hela armen så att blodet sprutar i en vid båge men ändå dra sig för att uppsöka ett sjukhus. ”Det slutar nog snart” resonerar Robban och tycker att det nog kommer att läka av sig själv. Jag vet inte hur många gånger jag nästan har behövt bli förbannad på honom för att få iväg honom till läkaren!! Jag har många gånger funderat på om han faktiskt är rädd för sjukhus, nålar och doktorer. Om det är så, så är det hur som helst inget som han någonsin skulle erkänna. Samtidigt så kan jag inte riktigt gå med på att han är rädd för nålar med tanke på de många tatueringar han har på kroppen 🤔

Jag trodde ärligt talat aldrig att jag skulle lyckas få honom att lämna blod. Och det trodde nog inte han heller. Men så gav han ju sig in i den där diskussionen med mig om huruvida man kan anse sig ha rätt att blod, om man behöver, när man inte själv ger blod om man kan och får. Och då målade han ju lite in sig i ett hörn och kunde inte ta sig där ifrån. Så det var ju bara att snällt traska dit, lämna lite prover och sen hoppas på att han inte blev godkänd så att han slapp gå dit fler gånger. Men nu blev han som sagt godkänd och igår var dagen kommen då det var dags att gå dit. Om jag skulle påstå att han tog sig dit med små glädjeskutt så skulle jag ljuga. Men han tog sig iallafall dit ❤️ Han skickade en bild till mig som för att bevisa att han verkligen var där. (Och samtidigt nog lite för att fiska efter beröm😉)

Jag vill ju inte direkt påstå att han ser överlycklig ut 😂

När han kom hem i går eftermiddag så visade han stolt upp bandaget han hade fått. Ja för efter att man lämnat blod så nöjer dom sig minsann inte med att sätta ett litet plåster. Dom lindar in armen i så mycket bandage att man funderar på om dom verkligen bara har tappat en på lite blod eller om dom faktiskt skurit av en bit av armen. Och så berättade han att han faktiskt tyckte att det gjorde lite ont att bli stucken men att det inte var så farligt som han hade trott. Och så berättade han om fikan på kaffe och kanelbulle som dom bjöd på efteråt. Där och då slog det mig att det nog var just det där med fikan som faktiskt fick honom till att lämna blod 😂 Att han ev. räddade ett liv tack vare den där blodgivningen är bara ett plus. Det viktiga är nog fikan!!

Han visade stolt upp sitt bandage och sa sen att han hade en blodgrupp som han inte kom ihåg, men som bara 10% av Sveriges befolkning har. Och jag poängterade då hur viktigt just hans blod är och passade samtidigt på att berömma honom för det han gjort. Sen talade han om att han minsann tyckte att om man vill ta emot blod så ska man absolut även ge. Hrm…….vänta nu här……. Var inte det mitt argument som jag använde mig av för att få honom att också bli blodgivare?? 🤔😂

Nå väl en hjälte har han varit iallafall och jag tror att han, precis som jag, kommer känna lite extra stolthet den dagen han får ett sms om att hans blod kommit till användning.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *