Min mamma och tekniska prylar……suck!! 

Mamma har fått 2 stycken stegräknare av sitt försäkringsbolag. Det set ut att vara riktigt dyra och bra stegräknare med många funktioner. Vilket gör det uppenbart att dom inte känner min mamma. Hade dom gjort det så hade dom gett henne en gammal hederlig kulram och bett henne flytta en kula för varje steg hon tar om dom nu tycker att hon prompt ska veta hur många gånger hon flyttar fötterna om dagarna.

Detta är inte den typen av stegräknare där man trycker på en ”on-knapp” innan man sätter den runt foten och börjar traska. Nej denna ska man först registrera i en dator där man ska ange allt från vikt och längd till ålder och sexualitet. (Okej, det där med sexualitet kanske dom inte frågar efter) I samma sekund som mamma packar upp denna stegräknare ur förpackningen så inser hon att den är allt för komplicerad för henne att registrera. Vad gör man då? Jo, då lägger man den i en påse, skickar med sin yngsta dotter den hem med uppmaningen att be Benjamin titta på den. (Ibland kan hon se sina begränsningar och förstå att hon ofta gör mer skada än nytta när hon försöker sig på att fixa själv) Kan sen inte Benne så är det inget att ha resonerar min mor.

Jag har dock inte samma begränsning utan vill ändå försöka. Men å andra sidan så är jag mer teknisk än min mor (tack och lov) Så innan jag ens visade den för Benjamin så skulle jag försöka att få igång de där stegräknarna. I den lilla instruktionsboken uppmanades jag att ladda ner något på datorn (jag tror att det var just där som mamma bestämde sig för att överlämna den i Benjamins händer.) Jag laddade ner det där man skulle ladda ner och där beskrev dom steg för steg hur man skulle göra. Så enkelt att tom. en hjärndöd patient skulle klara av det om den bara försökte.

Så kom det då till steget där man skulle sätta in ”minneskortet” i datorn. Minneskortet ja…… något sådant fanns inte. Allt som fanns med var själva stegräknaren, ett ”armband” och en liten…manick? 

Den ser större ut på bilden än vad den är.

På datorn uppmanades jag att trycka in den där lilla ”manicken” i datorn. HAHAHAHA. Det fattar ju vilken idiot som helst att det inte går. Den var ju mindre än en USB kontakt och något annat passande hål hittade jag inte att trycka in den i. Funderade lite på om jag skulle öppna cd-Rom luckan och slänga in den där och bara dra igen den igen och hoppas på det bästa. Men insåg att det nog inte var någon bra idé.

Så istället så stoppade jag tillbaka allt i påsen igen för att lämna tillbaka allt till mamma igen med uppmaningen om att hon skulle införskaffa det där nödvändiga minneskortet.

När jag pratade med mamma idag så frågade hon om jag hade vissar Benne dom där stegräknarna som jag skulle. Men det talade jag om för henne att det hade jag då säkert inte alls gjort. För jag vägrade förnedra mig så grovt att jag skulle låta honom tro att jag inte på egen hand förstod att det fattades ett minneskort. Det kan hända att jag tom. använde ett något överlägset tonfall för att mamma skulle förstå hur otroligt smart jag är. 

När vi hade pratat klart så gick jag ändå och bad Benjamin om att ta en titt. Mest bara för att jag senare skulle kunna bekräfta för mamma att jag hade haft rätt. För när Benjamin säger att det inte går, så går det verkligen inte.

Benjamin plockade tittade på sakerna, loggade in på den där sidan man skulle och tryckte in den där lilla menlösa manicken i USB porten….


Eeeehhhh….. jaha…. var det där den skulle vara?!? (Varför i hel.. gör dom inte den så att den ser ut precis som en USB kabel då??) Klick, klick på datorn och så hade Benjamin fixat båda två och himlade så där med ögonen som bara han kan när han tycker att jag är trög. Sen gick han!

Där stod jag kvar med 2 fullt fungerande stegräknare och funderade på hur jag skulle lägga fram detta till mamma utan att hon skulle tycka att jag var en besserwisser som, så säker på min sak, sagt att det inte går.

Jag tror jag mutar Benjamin med pengar för att denna hemlighet ska stanna mellan oss. Till mamma säger jag sen att jag varit snäll och köpt det där minneskortet som saknades. ”Du behöver inte betala det. Se det som en för tidig julklapp. God jul älskade mamma. Nu pratar vi aldrig mer om det här!!” 

 

2 reaktioner till “Min mamma och tekniska prylar……suck!! ”

  1. Tack min älskade dotter hur kunnde du räkna ut att det var pressis vad jag och pappa önskade oss med mitt minne så hadde jag glömt att jag önskade det. Dej kan man lita på, men tycker inte du ska stå för både stegräknare och minnes kort, fråga din syster om ni kan dela på kostnaden. Ska jag ha den som fot boja eller kan jag ha den på handleden? Kram

    1. Ja mamma det beror väl på om du ska gå på händerna eller gå på fötterna som normalt folk. Med tanke på hur snubblig du är när du går i vanliga fall så vågar jag inte ens tänka på hur det skulle vara om du går på händer!!!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *