Nära döden upplevelse

Sedan vi kom hem från Öland i onsdags så har Robban varit sjuk. Han har drabbats av mansförkylning. Alla som någonsin haft en sådan eller ens varit i närheten av en man med denna allvarliga åkomma förstår säkert hur illa det är. Jag har varit i kontakt med Fonus och förberett dom på att det nog snart är dags att hämta honom.

Robban är ingen gnällig person. Han kan skada sig så att blodet sprutar och benpipor står ut från kroppen utan att han för den delen tycker att det är nödvändigt med läkarvård. Men drabbas han av förkylning så blir han väldigt ynklig. Då vill han nästan ringa ambulansen. Eller allra helst ska någon annan göra det åt honom, han själv har ju fullt upp med att säga adjö till livet.

Robban är heller ingen person som gör speciellt mycket väsen av sig…..förutom när han är sjuk. Då för han ett jävla oväsen. Har han maginfluensa och spyr så verkligen skriker han. Det finns ingen inom en mils radie som inte hör att han spyr. Nyser han så verkligen skriker han ut nysningen. Åter igen…. Ingen undgår att höra. Och likadant är det när han hostar. Även detta görs med en decibel som med säkerhet är skadlig för hörseln. När han hostar så stampar han dessutom med foten i golvet som om han vill försäkra sig om att alla verkligen hör hur fruktansvärt synd det är om honom. (Uppmärksamhetstörst??) Till och med när han sover så tycker han synd om sig. Han gnyr och gnäller i sömnen och låter så ynklig som han bara kan och jag ligger vaken hela natten av rädsla för att han faktiskt ska dö på riktigt bara för att visa oss hur jätte synd det är om honom.

Jag vet inte riktigt vad som är botemedlet mot just mansförkylning. Jag har ju liksom aldrig haft det själv. Men hela familjen försöker tappert stå ut med hans oväsen och tycka så synd om honom som vi bara kan så kaaaaanske han snart är återställd igen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *