Sådan mor, sådan son. 

I dag när Robban var ute och körde så var olyckan framme och han körde punktering på det mest olämpliga ställe man bara kan få en punktering. (Nja, Autoban hade kanske varit snäppet värre) Att stå på en ganska så hårt trafikerad motortrafikled och byta däck är förenat med ganska så stor fara eftersom väldigt få bilförare släpper på gasen när dom ser en bil stående i vägkanten med tända varningsblinkers. Ännu färre stannar för att höra om dom kan hjälpa till. Det positiva i punkterings eländet var att det var däcket på höger sida som var kasst. Alltså så behövde han iallafall inte stå med röven halvt ute i körbanan när han bytte däck. Han plockade fram domkraft och hissade upp bilen enligt konstens alla regler. Och gjorde sig sen redo för att lossa hjulmuttrarna med hjulnyckeln som följde med som ett original verktyg till bilen.

Vad Robban ditentills varit lyckligt ovetande om var att den förra ägaren vid något svagt ögonblick hade bytt däck till några som hade 17 millimeters bultar, vilket tydligen inte är original till den bilen. Men eftersom det var vad som satt på när vi köpte den så är det ju dom bultarna vi har fortsatt att ha. Och det har ju gått så bra så……..fram tills man står i en vägkant och behöver byta däck och inser att verktyget man har är avsett för 19 millimeters bultar. Det är just i en sådan situation som man (i detta fallet Robban) lyckas spotta ur sig hela sitt svordoms register på enda långt andetag. 

Vad göra, vad göra? Han ringde helt enkelt hem till sin underbara fru och förklarade läget och bad henne komma med rätt verktyg. Han babblade något om 17mm och fälgkors. Jag vet fan inte vilka mm ett fälgkors har men sa att jag skulle ta Jonathan till hjälp och lovade att snarast komma till undsättning. Jejje rusade ner i garaget och grabbade tag i fälgkorset och la in det i bagaget men tog sen ut det igen för att lägga det på golvet inne i bilen. 

Vi gav oss av in mot Hässleholm för att hjälpa en nödställd make och far. 


Jag tog ju så klart genast upp telefonen och fotograferade (till Robbans stora förtret) eländet. Och Robban fräste tjurigt åt mig att jag skulle låta bli. Han anade vad bilderna skulle användas till och det finns stunder då han verkligen hatar min blogg. Men hade jag nu offrat min värdefulla stund på soffan för att hjälpa honom så ansåg jag att han fick bjuda på det. 


Robban gick bort till min bil och öppnade bagaget för att hämta fälgkorset. Men det låg ju inte där….. Så han kollade igenom resten av bilen……men det fanns inget fälgkors att tillgå. Jonathan hade alltså av någon anledning lagt ifrån sig fälgkorset någonstans på vägen mellan bagaget och bilsätet och vi hade alltså kört 1,5 mil för att hjälpa Robban men fick inte ens med oss just den ”lilla” detaljen som var den enda anledningen till att vi körde alls.  Behöver jag berätta att Robban blev lite smått irriterad på oss?? 

I samma sekund som Robban tänkte ta min bil och köra tillbaka hem för att hämta det där jävla korset (istället för att låna ett av någon som faktiskt bodde i närheten) så kom en bonde som bodde bara en bit bort och erbjöd oss hjälp. Han körde hem till sig och hämtade ett fälgkors och Robban kunde äntligen byta till reservdäcket och köra hem igen. 


Jonathan skämdes lite över att han varit så förvirrad. Men jag försökte trösta honom med att han inte kunde hjälpa det. Det är helt enkelt något som ligger i hans gener…….och just den genen har han nog dessvärre fått från sin mor. 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *