Skam, Psykisk ohälsa och svek.

Det var länge sedan jag skrev. Och att skriva detta är svårt. Svårt för att det känns som att jag blottar mig själv. Men ändå så säger en del av mig att jag måste skriva det här. För psykisk ohälsa är ett ämne som faktiskt inte ska tigas ihjäl. Ett ämne som måste sluta vara skamligt att skriva och/eller pratas om. Bara för att man tiger så betyder det inte att det försvinner. Snarare tvärt om. Det fortsätter att vara ”skamligt” Och man ska verkligen inte behöva skämmas för att erkänna när man mår skit. Man ska inte behöva skämmas över att man inte orkar mer. Att kroppen och knoppen liksom har fått fler smällar än vad den klarar av.

Jag mår verkligen skit just nu. (Och då uttrycker jag mig lindrigt) Och jag skäms över det. Eller jag skäms ju inte över just att jag mår skit för det kan jag ju knappast hjälpa och dessutom så kan jag (oftast) dölja det för andra. Tig, klistra på ett leende så är det ändå ingen (eller iallafall få) som ser. Men när jag, som nu, kommer till den punkten där mina ben fullkomligt sparkas undan och jag faller så pass att jag måste erkänna för andra och framför allt för mig själv att jag inte orkar mer. skäms jag.

Jag är den stora, starka och ”tuffa” som får mina ”käftsmällar” men ändå har styrkan att stå kvar. Jag faller, får skrubbsår på knäna men reser mig igen, borstar av knäna och vandrar (lite halt och lytt) vidare.

Men när jag under en längre tid har haft alldeles för mycket på mina axlar för det dessutom bara har kastats på mer och mer och mer tills den där sista tunga stenen läggs dit så rasar jag och kommer liksom inte upp igen. Och medans jag väl ligger där så kommer några stenar till. Och plötsligt så känner jag inte riktigt igen mig själv. Den där starka och tuffa Jessica är liksom bara borta. Och till slut så har jag inget annat val än att, likt ett skrämt djur, lägga mig på rygg, blotta magen och erkänna mig besegrad. Erkänna för andra och framför allt mig själv att jag faktiskt är svag.

När jag kommer till den punkten där jag faller så jävla hårt att jag inte ens klarar av varken mitt jobb eller vardag längre så går det inte längre att bita ihop och låtsas att allt är okej. Jobbet, med underbara kollegor har många gånger varit mitt andningshål. Men hur ska jag klara av att ta hand om andra människor när jag inte ens klarar av att ta hand om mig själv? Jag tvingades som sagt att erkänna min svaghet och gå till en läkare som sjukskrev mig.

Och samtidigt som det på ett sätt blev en lättnad att kunna släppa jobbet så fyllde det på min skam. Jag har dom allra bästa arbetskollegorna och jag vet att dom finns där när jag behöver dom. Men plötsligt fick jag panik över att kanske springa på dom på Ica. För tänk om dom skulle se mig och tycka att jaja, till Ica kan hon gå, men inte till jobbet. Tänk om dom inte förstår att dom där minuterna som jag var på Ica var dom ända minuterna den dagen som jag faktiskt hade ork och kraft att ens gå ut ur huset. Jag vet att mina kollegor inte skulle tänka så. Ändå är det just den rädslan jag har. Allt hade varit så mycket lättare om jag hade ett brutet ben. Då hade jag inte känt mig ifrågasatt. Då hade det ju varit uppenbart varför jag inte var på jobbet. Dessutom så skulle jag även haft ett datum att förhålla mig till. För då kunde jag ha räknat ner till datumet för när jag skulle ta av gipset och (förhoppningsvis) vara bra i benet igen. Som det är nu har jag inget datum för när jag ska må bra. Jag ser inte ens en ljusning. Det blir liksom bara mörkare, mörkare och mörkare. Och fler och fler ”stenar” läggs på mig. Lyckas jag knuffa bort en så kommer det två nya.

Jag klarar inte av att folk ömkar mig. Det hjälper mig inte ett dugg. Men det hjälper ännu mindre när jag lyckas hitta en liten liten positiv sak att klamra mig fast vid men någon ser det som ett bra tillfälle att påminna om negativa saker så att jag tappar bort den där lilla positiva och glädjande saken. Då faller jag igen. Och jag faller hårt som fan!!

Ibland känns det som att jag bara ska ge upp. Liksom bara bli liggande där nere på botten av mitt svarat jävla hål och bara sluta försöka kravla mig upp. För även om jag bara lyckas kravla mig upp några få centimeter (typ tillräckligt för att kanske orka gå in på Ica och köpa mjölk) så är det alltid någon eller något som sparkar ner mig igen. Varför då ens försöka liksom?

Så istället så stänger jag in mig här med Robban, min stora trygghet. Och så Liam så klart. ❤️

Så, nu har jag blottat mitt allra innersta. Nu har jag erkänt min svaghet. Och nu vet ni varför jag kanske går med nedböjt huvud om jag är ute. Det är inte för att jag inte vill ha med er att göra. Det är för att jag inte vill synas. Och om jag inte hälsar så är det inte för att jag menar att vara otrevlig. Det är för att jag biter ihop käkarna hårt för att kunna hålla tillbaka gråten så länge det bara går.

Det finns säkert en och annan som vältrar sig och njuter av att jag mår skit. Och varsågod. Gör så!! Your day will come.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *