Sorgliga kvällstankar.

igår kväll satt jag, Robban och en av sönerna och tittade på ”Solsidan” Det var det avsnittet där ”Alex” skulle planera sin mammas begravning och inte hade en aning om hur hon hade velat ha det. Så han planerade den lite som han trodde. Men ändå blev det fel visade det sig sedan. 

Senare på kvällen så fick jag ett sms från sonen som tydligen hade förstått hur jobbig en sådan situation kan vara. Så han skrev hur han skulle vilja ha det om något hände honom. Omtänksamma älskade prins. ❤️

image

image

Jag hoppas dock innerligt att vi aldrig kommer att hamna i den situationen där vi behöver begrava vårt eget barn.

Idag har jag tänkt på det där. Hur vill jag själv ha det den dagen jag går bort? Kremeras eller inte? Gravsten eller minneslund? Vit kista eller brun? Men jag kom faktiskt fram till att jag inte bryr mig. Jag är ju ändå död då. Och på sätt och vis så görs ju begravningen som en del av sorgeprocessen för dom som är kvar. Är det då egentligen inte mer rätt att dom får göra den så som dom vill? Jag är ju som sagt död och har bara lämnat kvar ”skalet” av det som en gång var jag. Är det rätt att jag säger att jag vill ha en grav med gravsten. Som mina anhöriga sen ska ”tvingas” ta hand om? Eller är det rätt att jag säger att jag ska kremeras och strös på en minneslund och beröva dom möjligheten att ha en grav att gå till? Jag kom fram till att det enda rätta (enligt mig) är att lämna alla dom besluten till sina anhöriga.

Tycker mina älskade söner att jag ska ha en vit kista så är det deras ”gåva” till mig och då är det så det ska vara.

Tycker min underbara Robban att jag ska ha röda rosor (eller för all del maskrosor) som kistdekoration så är det det han vill ge till mig.

För samtidigt som deras planering för min eventuella begravning är en kärleksförklaring till mig, så är det en process i deras sorgearbete. Och då vill jag att dom ska få göra den så som dom vill ha den. Den är ju till största del ändå för deras skull. Står dom i den situationen så lär jag nog ändå inte bry mig speciellt mycket om hur det görs. Jag är ju,som sagt, i sådana fall ändå död (får man hoppas, annars kan det bli en något jobbig upplevelse för mig när jag begravs)

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *