Spyor och ångest

Det finns få saker i livet som ger mig lika mycket panik och ångest som magsjuka. (Och detta vet så klart trogna läsare och vänner om) Hade någon ställt mig in för valet: Ha magsjuka EN dag eller bli sängliggande i 3 månader med bruten ryggrad så hade jag skrikit KNÄCK RYGG JÄVLEN!! (Det är ju iofs kanske för att jag aldrig *peppar,peppar* har haft en bruten rygg.) Ännu värre tycker jag att det är när någon omkring mig har magsjuka. Då har ju likdom inte jag kontroll på när eller var dom ”planerar” att spy. (Vilket kanske inte är så lätt att planera)
Jag känner mig alltid som världens sämsta mamma när någon av barnen är magsjuk. Jag vill ju finnas där och pyssla om när dom inte mår bra. Men när dom är sjuka i just magsjuka så vill jag bara packa väskan och flytta hemifrån på studs. Jag försöker finnas där men varje gång jag ens går nära dom så känner jag panik. Och jag ber aldrig så mycket till Gud som jag gör under en magsjuka. Ber om snabb bättring och att alla spyor ska hamna i toaletten utan att jag varken ser eller hör att dom kommer.
Idag, mitt i matlagningen, på jobbet så ringde Liam. Innan jag svarade så var jag säker på att han ringde för att beklaga sig över att jag glömt att lägga ner en vattenflaska i hans väska idag som jag lovat. När jag väl svarat så önskade jag att det hade varit det han ville. För i andra änden av luren fanns en ledsen Liam. Jag hörde riktigt hur han kämpade mot gråten. (Älskade lilla prins) Det är vid sådana tillfällen som jag som mamma, bara vill släppa allt och köra bort till skolan för att trösta och ställa vad än det är som är fel, till rätta. Men så sa han det, det där som jag hatar att höra. ”Mamma, jag mår jätte illa, det känns som att jag ska kräkas” 
Jag förklarade att om han mådde dåligt så fick han självklart åka hem (dock helst inte hem till oss om det är magsjuka)  och så förklarade jag att jag absolut inte kunde lämna jobbet eftersom jag var själv men att jag skulle försöka fixa det så snabbt som möjligt. Jag ringde jobbarkompisen som skulle börja jobba en timme senare och förklarade läget och hon tyckte ut och började lite tidigare så att jag (motvilligt) kunde köra hem. (Tack ”M” du är en klippa) jag han knappt lägga på innan Liam ringde igen. Bara något kvarter från skolan hade han stannat och pytt. (Är man en dålig mamma om man försäkrar sig om att det var ett bra ställe att spy på och sen ber honom stanna där tills han blivit frisk???) ”M” kom och jag sa hej och hejdå och begav mig bort till Ica för att tömma deras lager av proviva och skorpor. Sen bar det av hemåt till sjuklingen. Det kändes ungefär (kan jag tänka mig) som att köra mot sin egen avrättning. Hemma hade mitt lilla hjärta tagit fram en spann och bäddat ner sig i soffan. Älskade lilla prins. Jag har satt igång med mina böner och hoppas på en väldigt snabb övergång. Och spyor som enbart hamnar där dom ska. 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *