stressande restaurangbesök

Vet ni hur det är att gå ut på restaurang och äta med en arbetsskadad tonåring? Det är allt annat än mysigt, trevligt och avslappnande. När vi går ut och äter hela familjen så sitter Benjamin och studerar varje liten rörelse som serveringspersonalen gör. Och han kommenterar alla fel och brister han kan hitta. Saker som vi ”vanliga” människor inte tycker har någon betydelse och förmodligen inte ens ser. ”Dom har lagt besticken på del sida, d*n håller brickan med två händer när h*n går, h*n serverade maten från fel sida” Så kan han sitta och hålla på en hel middag igenom. Och han kallar det dålig service. Jag personligen skiter fullkomligt i om jag får min mat serverad från höger eller vänster sida. Jag njuter av att få den serverad alls eftersom jag i vanliga fall brukar få servera mig själv när vi ska äta. Så att få en tallrik med upplagd mat, som dessutom någon annan än jag har lagat, känns nästan lite lyxigt. När vi går på restaurang som bedömer jag kvalitén efter hur rent och fräscht där är och hur bra maten smakar. Benjamin fokuserar på serveringen i första hand. Medans jag ser mig omkring för att se om stället är rent och fräscht så lägger Benjamin märke till om salt och peppar på borden står rätt. Eeehhh….??? Ja, sådant är ju ytterst viktigt…. Igår lärde han faktiskt mig att saltkaret ska alltid stå närmast dörren och peppar på andra sidan. OM man nu gör det oförlåtliga felet att ställa dom tvärt om så är det viktigt att man gör samma ”fel” på alla borden. Ja för det är ju något av det första som vi ”vanliga”lägger märke till. 

Benjamin slappnar aldrig av när vi äter ute. Han sitter på helspänn hela tiden och håller koll på allt. Tappar gästen, 4 bord bort, sin gaffel på golvet så får vi nästan slänga oss över och hålla fast honom för att han inte ska rusa upp och springa ut i restaurangens kök och hämta en ny. (Tänk om det hade varit så hemma. Här får vi nästan sparka honom av stolen och knuffa ut honom i köket för att ens fylla på vatten om det är slut på bordet.) 

När vi bestämmer oss för att gå ut och äta och frågar Benjamin om han vill följa med så frågar han genast var vi ska. Vi väljer så klart matställe efter hur maten är. Benjamin väljer efter hur serveringen är. Om serveringen är bra så är bra mat bara ett pluss. Är serveringen dålig så väljer han att inte följa med. Vi värderar omvänt. 

Sist vi skulle gå ut och äta så tyckte jag och Robban att vi var smarta och bjöd med Benjamin (och så klart även hans brödrar) till Harrys. På sin egen arbetsplats skulle han väl ändå kunna slappna av och inte sitta och kommentera varenda litet steg personalen tog. Där visste han ju redan alla rutiner osv. resonerade vi. Men det visade sig att just Harrys var det värsta stället av alla att ta med honom till. 

Middagen blev allt annat än avslappnad. Benjamin satt som på nålar, redo att (mellan tuggorna) slänga sig över närmsta bord och ta upp beställningar, servera och passa upp gästerna. Att gå på restaurang med Benjamin är nästan värre än att titta på ”Äntligen hemma” med hans målare till pappa. Och jag vet inte vilket som är värst. Ha en son som klagar sig igenom middagen eller en som inte kan låta bli att vara 100% förberedd på att sätta igång att jobba mellan varje tugga. Lite som pest eller kolera. 

Benjamin när han trivs som bäst!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *