Ullared och frisören

Så länge jag kan minnas så har min mamma beklagat sig över sitt hår. Hon har jätte, jätte tunt hår. Ja inte så att hon nästan är flint. Men hennes hårstrå är så tunna att hennes hår är som babyhår och det är nästan omöjligt att göra något med. I evigheter har hon stått framför spegeln och försökt göra vid håret. Där står hon och spottar och svär tills tålamodet tar slut och hon intalar sig själv (trots att hon inte alls är nöjd) att det får duga.

Hon har i hela sitt liv drömt om ett tjockt och långt hårdvall som sträcker sig långt ner på ryggen. Men ingen av önskningarna har någonsin infriats. Hennes hår växer så sakta att topparna hinner bli slitna innan det ens har hunnit växa 2mm.

Hon har alltid tittat avundsjukt och längtansfullt på mitt hår som har hunnit växa 3-4cm bara under tiden som jag suttit i en frisörstol för att bli klippt. Och hon har i hemlighet gråtit sig till sömns dom gånger jag har fått ett ryck och klippt av allting till en kort frisyr.                    Dock har hon förlikat sig med att hon aldrig kommer kunna ha långt hår. Hur mycket hon än sparar, hoppas och längtar. Och hon fortsätter tappert att stå där framför spegeln och kämpa med sitt omedgörliga babyhår utan att bli nöjd.

Jag har lite försiktigt frågat henne om hon inte skulle kunna tänka sig en kort lite mer lättskött frisyr. Och jo det där med lättskött har hon ju tyckt låtit lockande. Även om långt och lättskött ligger närmare hennes drömmar.

Igår när jag och mamma hade varit inne på Gekås och tagit en sista lilla runda innan hemfärd så släpade jag med henne till en frisör som hade ”drop in”    Mamma skrek, grät och spjärnade emot. Men jag gav mig inte. Nu skulle hon klippas och befrias från alla svordomar som hon ständigt använder sig av framför spegeln.

När vi skulle gå in genom dörren till salongen så hängde hon sig fast i dörrkarmen och skrek att hon inte ville. Men frisören bände upp hennes händer och jag släpade in henne (skrikande och sparkande) till frisörstolen där jag och frisören hjälptes åt att binda fast henne.


Jag beordrade frisören att klippa en kort, fräck och lättskött frisyr som inte var tantig. Och så började han klippa. Mamma grät hejdlöst, bönade och bad honom att låta bli. Men som den sadist han (tydligen) var så bara flinade han och fortsatte att klippa.

Han klippte, klippte och klippte och mamma grät och grät och grät…

Mycket hår föll och både jag och mamma blev förvånade över att han ens hittade så mycket att klippa av.

Resultatet blev iallafall över förväntan.

Mamma betalade motvilligt och talade samtidigt, argt, om för mig att jag nu var struken ur testamentet efter att ha tvingat henne till den här klippningen…..

Eller så var det kanske så att hon faktiskt ville få en ny frisyr och därför bad mig följa med henne. Och kanske var det så att mamma inte alls grät men har ögon som ständigt rinner ändå. Och kanske var det så att hon faktiskt blev riktigt nöjd med den nya frisyren. 😀

Det innebär ju att jag kommer ”tvingas” följa med henne till Ullared varje gång hon ska klippa sig. Det betyder ju dock inte att vi åker dit oftare eftersom hennes hår växer så sakta som det gör.

Du blev verkligen JÄTTE fin älskade mamma och jag vet att du hatar att bli fotograferad och hatar när jag lägger ut bilder på dig i bloggen. Men dessa får du allt bjuda på. ❤️

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *