Bokslut efter ett SKIT ÅR!!

Så här på nyårsafton så är det väl meningen att man ska göra någon form av ”bokslut” och blicka tillbaka på året som har gått. Summera och tänka tillbaka på dom bra sakerna som hänt under året som vi nu ska lämna. Men när jag ”summerar” så kommer jag enbart fram till att 2020 var ett riktigt skit år med en jävla massa motgångar.

Motgångar som till slut vann och slog omkull mig fullständigt. Motgångar som till slut lyckades knäcka den starka Jessica jag en gång var. Den Jessica som med ett positivt tänkande stod pall för det mesta. Den Jessica är bara ett minne blott idag och jag känner mig som en spillra av mitt sanna jag. Men jag vet att jag en dag kommer att resa mig igen. Att jag en dag kommer att vara ännu starkare, även om det faktiskt inte känns så just nu. Jag har absolut bättre och sämre dagar men jag kan inte minnas när jag senast hade en hel dag som var enbart bra. Jag sover dåligt om nätterna och varje morgon när jag vaknar, ja verkligen varje morgon så vaknar jag med en klump i magen och en känsla av sorg i bröstet. Jag längtar efter den där morgonen när jag kan vakna upp, sträcka på mig och nästan känna lycka över att ha en alldeles ny och orörd dag framför mig. En dag där jag inte behöver kämpa för att hitta det bra och positiva i små saker. En dag när jag faktiskt kan gå en hel dag utan att känna mig ledsen och nere en enda gång!! Och jag vet ju att sådana dagar kommer till att komma men förmodligen så måste jag kanske kräla runt nere på botten ett tag till först.

Jag ska ta mig upp ur det här jävla hålet. Det kommer kanske att ta längre tid än vad jag skulle önska. Men jag ska ta mig upp. Och jag hoppas att 2021 blir ett år med iallafall liiiite mer positivitet och lite mindre motgångar.

Loppis, krukor och rädsla för mörker

Jag älskar att fynda saker på ”loppisar” inredning osv. Dels för att det är väldigt mycket billigare än i vanliga affärer och dels för det inte är saker som alla andra har. Jag älskar mina små fina fynd som jag placerar ut här och där. Och när jag väl hittar det rätta platsen för dom så undrar jag hur den platsen har klarat sig i alla år utan just den prylen. För väldigt längesedan så hittade jag två blomkrukor på just en loppis. Det var kärlek vid första ögonkastet och dom fick följa med hem. Tanken var att dom skulle stå i hallen på ovanvåningen när den blev färdig renoverad. Men så blev det inte. Dom fick stå i fönstret inne i gästrummet istället. Där stod dom länge länge och bara var vackra 😍

Tills en gång då Benne hade sovit över och Robban (med våld??) skulle dra upp rullgardinen och då slog ner den ena krukan i golvet så att den gick i bitar. Jag blev så besviken!!! Jag älskade ju dom där krukorna. Och dom hade ju stått där så fint som ett strävsamt gammalt par. Och nu stod en ensam liten stackare kvar där och såg ynklig och tråkig ut utan sin partner. Jag var nära att starta ett familjegräl med Robban över den där krukan men fick misshandla mig själv inombords för att inte bli förbannad och för att inte krama honom hårt om halsen med mina bara händer!! Han kunde ju liksom inte hjälpa det. Jag fick snällt bara bearbeta min sorg och ställa in mig på att hitta något annat som skulle passa bra där.

Så bara några dagar senare så var jag på loppis igen. Och där på en hylla stod 2 exakt likadana krukor som den Robban mördade 😍 Hur höga är oddsen för det??

För 10 kronor köpte jag båda två (jag kunde ju inte överge den ena) och ordningen blev återställd i fönsterkarmen igen. 🥰 Den andra krukan fick en plats på en hylla och jag var så nöjd så!!!

I lördags var Benne med sambo här för att fira jul med oss. (Detta året var det svärföräldrarnas tur att ha dom hos sig på själva julafton) Dom sov över och drog då så klart, utan problem, ner rullgardinen i gästrummet. I söndags när dom stigit upp och satt i köket med mig och drack kaffe så hörde vi ett rejält kras på ovanvåningen och utan att ens behöva gå upp för att se vad det var så bra visste jag att en av mina krukor åter igen stod ensam i fönstret!!!

Denna gången gick det fan inte att hålla tillbaka irritationen. Lärde han sig liksom ingenting sist?? Måste man verkligen ödelägga ett halvt hem för att rulla upp en rullgardin??? Jag frågade honom varför han ens rörde den där förbannade rullgardinen när han uppenbarligen inte klarar av det. Och han svarade att det ju var så mörkt i rummet. (JA, det är ju liksom just den effekten man vill ha ut av en rullgardin) Varför han hade behov av att ha det ljust i det rummet som han han liksom inte ens skulle vara i förstår jag inte. Är han mörkrädd så är det väl bara att lämna rummet? Varför har han behov av att få in dagsljus i ett rum på ovanvåningen när han själv har för avsikt att vara på nedan våningen??

Nu blev den där stackars krukan ensam igen. Så jag fick ju flytta över den andra krukan som stått så fint på en hylla. Men nu är det ju tomt på hyllan!! Jag har nu förbjudit Robban att ens röra den där rullgardinen igen!! Mår han dåligt av att det är mörkt i ett rum som han ändå inte tänker vara i så får han helt enkelt kalla på mig så kan jag dra upp den där gardinen.

Varför går han inte ut och öppnar upp garageportarna på vid gavel och släpper in dagsljus där också? För där är det mörkt!! Men det tycks av någon anledning inte reta honom det minsta?? 🤔

EN betydelsefull liten millimeter!!

Robban får ibland lite lustiga saker för sig. Och när detta inträffar så himlar jag lite med ögonen och försöker verkligen förstå hur han tänker.

När vi gjorde vid köket för lite mer än två år sedan så köpte vi bland annat nya bestick. Gafflar, knivar, skedar osv. Dessa bestick har fungerat alldeles förträffligt ända sedan vi köpte dom. Dom har fungerat så pass bra att när väldigt många gafflar och knivar försvann, tillsammans med matlådor som Jonatan tog med till jobbet men aldrig hem, så skulle vi köpa fler. (Detta var kanske ett år sedan) Där och då hade Robban ett guldläge att säga att vi skulle byta ut besticken till andra igen om han inte tyckte att dom var bra. Men han sa inget. Han höll till och med med mig om att dom var snygga och bra till ett vettigt pris.

Så vi köpte dom och jag får väl säga att jag tycker att dom har varit ganska så bra. Dom har fyllt sin funktion så att säga. Och jag har inte hört Robban heller klaga. Och jag har inte sett honom börja äta med fingrarna heller så jag antar att dom ju faktiskt har fungerat som just bestick ska göra.

MEN….. Nu tycks dom plötsligt ha tappat lite av sin funktion. Alltså visst, dom var ju inte jätte dyra men dom var ju heller inte dom allra billigaste. Så man kan ju tycka att dom borde hålla liiite mer än 1-2 år. Och jag personligen har inte märkt att dom blivit sämre. Men å andra sidan så kan ju min bil gå sönder på olika sätt utan att jag märker det så länge den bara startar. Och att besticken blivit slitna är inget jag alls har lagt märke till. Men DET har Robban gjort!! För bara den senaste veckan så har han flera gånger klagat på hur dåliga dom är. Och då speciellt gaffeln. Den är alldeles för liten och man får inte upp någon mat med den? Jag har dock inte haft några som helst svårigheter att få upp någon mat. Och jag måste säga att jag inte alls har märkt att gaffeln har krympt. (Har vi kanske använt ett lite för varmt program i diskmaskinen?? 🤔) Men med det så vill jag ju inte hävda att Robban skulle ha fel. För som sagt, jag kan ju ha missat krympningen.

Vid varje måltid har jag fått höra Robbans klagosång över den dåliga gaffeln. Och varje gång har han gått och väntat en annan gaffel av helt annan modell som han vanligtvis har med sig till matlådan på jobbet.

Den har till och med färg på skaftet så att man ser att den är en ”jobbe gaffel”

Och sen har vi kunnat fortsätta en lugn middag utan klagomål. Och Robban har utan problem kunnat fortsätta att lasta in mat. Med sin större gaffel.

När jag i morse skulle tömma diskmaskinen så synder jag våra gafflar noga. Jag tyckte mig faktiskt inte kunna se att dom gått sönder eller krympt. Och så tittade jag på den där ”jobb gaffeln” och tyckte mig inte kunna se någon direkt storleks skillnad. Men mitt ögon mått och även min syn för den delen är ju inte vad den borde vara. Men säger Robban att den är liten så är det väl så. Eller??

Jag tog helt enkelt fram ett måttband för att mäta. Den 1-2 år gamla hederliga Ikea gaffeln är 2,3 cm bred. Och så mätte jag ”jobb gaffeln” den är 2,4 cm bred. Längden är precis den samma på dom båda två. Så okej, jag ger mig. Robban har rätt!! Men tänk ändå att EN liten ynka millimeter kan göra så stor inverkan. Utan den där lilla ynkliga millimetern blir gaffeln fullkomligt värdelös och går plötsligt inte ens att äta med.

Men äta måste man ju. Och äta med fingrarna vill vi ju inte. Så trots att Robban hatar Ikea (och alla andra affärer) så får vi väl helt enkelt köra dit i helgen (nöden har ingen lag) och köpa nya gafflar. Jag, Robban och mitt måttband.

Skam, Psykisk ohälsa och svek.

Det var länge sedan jag skrev. Och att skriva detta är svårt. Svårt för att det känns som att jag blottar mig själv. Men ändå så säger en del av mig att jag måste skriva det här. För psykisk ohälsa är ett ämne som faktiskt inte ska tigas ihjäl. Ett ämne som måste sluta vara skamligt att skriva och/eller pratas om. Bara för att man tiger så betyder det inte att det försvinner. Snarare tvärt om. Det fortsätter att vara ”skamligt” Och man ska verkligen inte behöva skämmas för att erkänna när man mår skit. Man ska inte behöva skämmas över att man inte orkar mer. Att kroppen och knoppen liksom har fått fler smällar än vad den klarar av.

Jag mår verkligen skit just nu. (Och då uttrycker jag mig lindrigt) Och jag skäms över det. Eller jag skäms ju inte över just att jag mår skit för det kan jag ju knappast hjälpa och dessutom så kan jag (oftast) dölja det för andra. Tig, klistra på ett leende så är det ändå ingen (eller iallafall få) som ser. Men när jag, som nu, kommer till den punkten där mina ben fullkomligt sparkas undan och jag faller så pass att jag måste erkänna för andra och framför allt för mig själv att jag inte orkar mer. skäms jag.

Jag är den stora, starka och ”tuffa” som får mina ”käftsmällar” men ändå har styrkan att stå kvar. Jag faller, får skrubbsår på knäna men reser mig igen, borstar av knäna och vandrar (lite halt och lytt) vidare.

Men när jag under en längre tid har haft alldeles för mycket på mina axlar för det dessutom bara har kastats på mer och mer och mer tills den där sista tunga stenen läggs dit så rasar jag och kommer liksom inte upp igen. Och medans jag väl ligger där så kommer några stenar till. Och plötsligt så känner jag inte riktigt igen mig själv. Den där starka och tuffa Jessica är liksom bara borta. Och till slut så har jag inget annat val än att, likt ett skrämt djur, lägga mig på rygg, blotta magen och erkänna mig besegrad. Erkänna för andra och framför allt mig själv att jag faktiskt är svag.

När jag kommer till den punkten där jag faller så jävla hårt att jag inte ens klarar av varken mitt jobb eller vardag längre så går det inte längre att bita ihop och låtsas att allt är okej. Jobbet, med underbara kollegor har många gånger varit mitt andningshål. Men hur ska jag klara av att ta hand om andra människor när jag inte ens klarar av att ta hand om mig själv? Jag tvingades som sagt att erkänna min svaghet och gå till en läkare som sjukskrev mig.

Och samtidigt som det på ett sätt blev en lättnad att kunna släppa jobbet så fyllde det på min skam. Jag har dom allra bästa arbetskollegorna och jag vet att dom finns där när jag behöver dom. Men plötsligt fick jag panik över att kanske springa på dom på Ica. För tänk om dom skulle se mig och tycka att jaja, till Ica kan hon gå, men inte till jobbet. Tänk om dom inte förstår att dom där minuterna som jag var på Ica var dom ända minuterna den dagen som jag faktiskt hade ork och kraft att ens gå ut ur huset. Jag vet att mina kollegor inte skulle tänka så. Ändå är det just den rädslan jag har. Allt hade varit så mycket lättare om jag hade ett brutet ben. Då hade jag inte känt mig ifrågasatt. Då hade det ju varit uppenbart varför jag inte var på jobbet. Dessutom så skulle jag även haft ett datum att förhålla mig till. För då kunde jag ha räknat ner till datumet för när jag skulle ta av gipset och (förhoppningsvis) vara bra i benet igen. Som det är nu har jag inget datum för när jag ska må bra. Jag ser inte ens en ljusning. Det blir liksom bara mörkare, mörkare och mörkare. Och fler och fler ”stenar” läggs på mig. Lyckas jag knuffa bort en så kommer det två nya.

Jag klarar inte av att folk ömkar mig. Det hjälper mig inte ett dugg. Men det hjälper ännu mindre när jag lyckas hitta en liten liten positiv sak att klamra mig fast vid men någon ser det som ett bra tillfälle att påminna om negativa saker så att jag tappar bort den där lilla positiva och glädjande saken. Då faller jag igen. Och jag faller hårt som fan!!

Ibland känns det som att jag bara ska ge upp. Liksom bara bli liggande där nere på botten av mitt svarat jävla hål och bara sluta försöka kravla mig upp. För även om jag bara lyckas kravla mig upp några få centimeter (typ tillräckligt för att kanske orka gå in på Ica och köpa mjölk) så är det alltid någon eller något som sparkar ner mig igen. Varför då ens försöka liksom?

Så istället så stänger jag in mig här med Robban, min stora trygghet. Och så Liam så klart. ❤️

Så, nu har jag blottat mitt allra innersta. Nu har jag erkänt min svaghet. Och nu vet ni varför jag kanske går med nedböjt huvud om jag är ute. Det är inte för att jag inte vill ha med er att göra. Det är för att jag inte vill synas. Och om jag inte hälsar så är det inte för att jag menar att vara otrevlig. Det är för att jag biter ihop käkarna hårt för att kunna hålla tillbaka gråten så länge det bara går.

Det finns säkert en och annan som vältrar sig och njuter av att jag mår skit. Och varsågod. Gör så!! Your day will come.